flyttbloggen

Maken är och rekar på Mallorca. Solen skiner på honom därnere, det låter härligt med solglasögon och kortärmat. Han levererar repliker som "det är så jävla gutt här, du fattar inte va jävla gutt det är" och "ja, här lär det inte gå nån nöd på oss". Det är skönt att höra, för om han är nöjd, brukar jag också vara det.

Maken är numera skriven på Mallorca, och det kommer vi andra också vara så småningom. Det involverar en hel del byråkrati förstås, och i början skrattade vi lite åt att det var sydländskt temperament och siestor och annat som ställde till det.
Det var kul ända tills jag kom på att det är lika illa att försöka reda ut saker med exempelvis CSN, arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Alla som försökt vara föräldralediga eller råkat bli arbetslösa, vet precis vad jag menar. Om man skickar in alla papper, går in på den berörda myndighetens kontor och undertecknar dokument och bevittnas på alla möjliga vis, så kan man ge sej fasiken på att man ändå får ett brev en vecka senare: "För att vi ska kunna behandla ditt ärende (som alltid har ett nummer) ber vi dig att inom två veckor komplettera din ansökan med detta och detta." Och så får man börja om från början.

Nuförtiden är det ju ett litet helsike bara att få tag i ett frimärke. Jag skulle skicka ett rekommenderat brev idag, ingen konst kan man tycka. Frågan är bara vart man går. Är det ICA, macken eller tobaksaffären? Jag har ingen aning, kom jag på. Så nu får jag forska i detta, det kommer att ta ytterligare en dag eller två innan det förbannade brevet kommer i väg.