flyttbloggen

Samtidigt som föräldrarna tömt vårt hus i Sverige och lämnat nycklarna till de nya ägarna, har vi packat ihop vårt bohag här på Mallorca. Jag, som har flyttat väldigt många gånger i mitt liv, ser ändå detta som nåt slags rekord. Vi ska nämligen flytta minst tre gånger till innan jul, även om det blir lite mindre flyttlass.

Vi reser "hem" nästa vecka, via en kväll i Köpenhamn. Då flyttar vi in hos svärföräldrarna i sommarstugan, där vi bor en vecka. Sen tar vi vårt pickåpack och installerar oss i en tvåa i våra gamla hemtrakter vid Södercentrum. Efter en dryg månad i stan, drar vi oss utåt Berga, där vi ska hyra goda vänners hus tills vårt eget är färdigbyggt. 1 november är absolut sista dagen då byggfirman måste ha lämnat ifrån sej nycklarna. Våra "svenska" grejer har vi tillfälligt hyst in på en väns företag, och det kommer vi inte att se till på ett bra tag.

Eftersom vår tid i Spanien fick ett oväntat snabbt slut, har vi fått lappa ihop boende så att vi klarar oss fram till hösten. Och vi kommer nog att vara lättade den dagen vi kan börja bo in oss i vårt nya hem. Just nu känns det som om vi bara vill ta oss till Sverige och därifrån kan allting bara bli bra. Barnen måste trots allt få börja skolan med sina kompisar i slutet av augusti, och vi vuxna måste försöka få tag på nåt vettigt att göra.

Men till onsdag, kommer vi att suga musten ur den mallorinska sommaren. För faktum är ändå att det är en fantastisk plats att vara på.

Omtalad som Mallorcas vackraste strand, är Es Trenc på sydöstra ön ett måste. Här är Medelhavet kristallklart i alla sina turkosa nyanser och ljummet svalkande.


Utsikt ner mot havet vid Ses Covetes, västra änden av den berömda naturstanden Es Trenc.

Sanden här är annorlunda än allt annat jag sett på Mallorca, och är fantastisk att bygga sandslott av.


S bygger grunden till sitt torn.


Lilla E börjar från andra hållet...


... och så här blev det till slut. Sanden här är utmärkt att göra "dropptorn" av. I bakgrunden ses en av de otaliga sarongförsäljarna som vi träffat på på stränderna.


En fin dag på stranden!

Vad ingår i konceptet "hemma"? Det är något som jag har haft många tillfällen att fundera på under det senaste året. Och jag har fortfarande inget bra svar. Det är inte bara Sverige som är hemma för oss längre, vi har adderat en plats till till den sfären.
Imorrn är det midsommarafton, den svenskaste av alla högtider. Då tycker alla svenskar att man borde längta hem, att alla vi utlandssvenskar sitter och våndas i exilen, sill-lösa och dillfria.

Jag längtar inte hem så mycket längre. Jag har anammat den gamla Paul Young-devisen "wherever I lay my hat, that's my home". Inte fullt ut, men nästan.

Imorrn blir det sill och nubbe och tioårig bröllopsdag. Sen återstår tre veckors semester på Mallorca. Därefter flyttar vi hem till Sverige igen. Nu är det slut på friden!

Skål, ta mej faan!

Mentalt är det höst här på Mallorca nu. Ja, det kanske låter märkligt, men det har varit sommar här i ungefär två månader nu. Och för en svensk hjärna innebär det att det snart blir ålamörker, kräftkalas och karljohan-plockning.

Sommarlovet har inte ens börjat och idag gör jag köttgryta till middag. Jo, det kändes lite ruggigt idag, bara 24 grader varmt. Kroppen skriker efter en mustig gryta med en skvätt öl i.

Det är lite som att ha gått direkt från påsk till augusti. Ett stort skutt över skolavslutningen och midsommar, över färskpotatisen och rabarberna och flundrorna. Jordgubbar i april, sparris i mars och sen rakt på aprikoserna.

Vi funderar på när vi ska åka hem till Sverige. Runt 15 juli, är tanken. Men tänk om vi blir väldigt rastlösa av allt strandhäng och all värme? Fast är man ändå inte lite knäpp om man tackar nej till 5-6 veckor med charterklimat? Har man rätt att tröttna på sol och värme? Ska man skämmas för sin hemlängtan?

Kan man få lite gummistövel-väder i alla fall?

Jag tycker absolut att man ska rösta. Inte för att jag kan nåt om politik, för det kan jag verkligen inte, men jag tycker ändå det är viktigt. Vad sjutton, nån undrar vad jag tycker i en fråga, och då är jag inte sen att ge besked. För jag är ganska bra på att tycka, faktum är att jag har en åsikt om nästan allting. Nästan jämt.

Men jag ska ärligt erkänna, att jag har inte läst ett enda valmanifest eller annat dokument som klargör vad det eller andra partiet stått för innan jag har röstat. Jag kör mest på magkänsla. Och nu är det ju inte som på travet, att det är viktigt vilka som vinner. Det borde ju handla om att framföra sin åsikt. Men jag måste säga att jag för det mesta har blivit rätt surt på de som jag röstat på, eftersom jag aldrig lyckats pricka nåt vinnande lag i nåt enda val.

Den här gången har jag inte röstat alls. Det är första gången jag har legat på sofflocket en sådan viktig dag. Och jag tycker det känns skönt att ha sluppit ifrån. Jag slängde faktiskt röstkorten i soporna samma dag som de kom i brevlådan. Det innebär ju också att jag måste acceptera det som ni andra har sagt i frågan. Jag har lagt ned min röst, jag har ingen åsikt denna gången. På gott och ont.

Igår var det ju som bekant måndag igen. Våra barn har sovmorgon på måndagar och börjar inte skolan förrän klockan tio. Jag brukar passa på att åka och handla mat efter jag har lämnat av barnen på skolan inne i Palma, och gjorde så också igår.
När jag kom hem, var det märkligt tyst och mörkt i huset. Kylskåpet var avstängt. Jag gick direkt och kollade säkringarna; de har en tendens att slå av när man minst anar det och utan nån synbar anledning. (Vår grannars utebelysning fungerar till exempel bara när det regnar.) Jag kunde snart konstatera att strömmen gått i hela huset och att det inte var säkringarna som var problemet.

Vid ett sånt här tillfälle av spanskt strul, har jag lärt mej att det inte är nån mening att börja ringa fastighetsbolag eller jaga vaktmästarn på området. Oftast har det ingen aning om vad som är fel och lösningen brukar ändå komma av sej själv inom nån timme eller så. Så jag gick helt frankt och la mej för att vila en stund. När maken ringde och väckte mej en stund senare, bad jag honom kontakta vicevärden för att höra om hon visste nåt. Hon gick inte att få tag i, men en kollega till maken erbjöd sej att ringa elbolaget och höra om eventuella avbrott.

På elbolaget meddelade man att de inte fått betalt av oss och därför hade man under förmiddagen stängt av elen till vårt hus. Makens kollega fick då åka till elbolagets kontor med alla papper och kvitton som bevisade att vi betalat. Samitdigt berättade hon att hennes man var bästa vän med han som sköter alla såna i- och urkopplingar i vår by. Hon skulle be honom åka och koppla in vår ström igen inom ett par timmar.

Medan kollegan satt  och väntade hos elbolaget (det var 67 i kö när hon kom dit), dök vicevärden upp hemma hos oss. Hon viftade med ett kravbrev från elbolaget som hon hittat instoppat under vårt elskåp. I brevet stod att vi inte betalt på ett halvår och nu var skyldiga 1700 euro. Hon log lite medlidande mot mej och sa att det här kommer att ta tid, och det kostar pengar att få elen inkopplad igen. Sen låste hon upp elskåpet och visade att hela mätaren var bortmonterad därur.

En stund senare kunde kollegan meddela att hon gjort klart allt med elbolaget. Allt stämde, allt var redan betalat och problemet var deras eget system som inte kan synka betalningar och skulder. Alltså skulle vi få tillbaka strömmen, men det kunde ta upp till två veckor.
Då insåg vi att det hela tiden handlar om kontakter i det här landet. Hade inte kollegans man känt i-och urkopplingskillen, hade vi kunnat sitta utan ström fram till skolavslutningen. Nu fick istället tillbaka strömmen samma dag.

Men man blir så trött, överraskad blir man inte längre, men trött. Vad, mer än betala räkningen, ska man behöva göra för att få ström?

Även om man bor på Mallorca, så blir man trött. Särskilt två veckor innan sommarlovet. Trötta vuxna, trötta barn. Just nu vill vi, precis som ni hemma i Sverige, bara ha semester och lov, sovmorgon och lata dagar.

Helgerna har varit fantastiska här ett bra tag. Vi försöker resa runt på ön så mycket vi kan, och tillbringar en hel tid på stranden. Vi har en liten pärla bara tio minuters bilväg hemifrån. Men som alla platser här på ön, så börjar det bli fullt av turister. Det känns bra att vi är vana vid "badjävlar".

Portal Vells i maj. Nu i helgen låg det ungefär 25 yachter i den här lilla viken.

Annars har vi ägnat en hel del tid åt funderingar på framtiden de senaste veckorna. Och vi har fått se bilder på hur vårt hus växer fram i Sverige.


Så här ser framsidan på vårt nya hus ut!


Och här är baksidan. Här blir kanske en altan senare...

Nu ska vi försöka samla ihop oss lite. Snart är vi lediga tillsammans, då ska vi byta in våra två hyrbilar mot en

Mina barn tillhör generationen som aldrig kommer att trycka på knappar; de klickar på allt. Själv har jag sen snart ett år tillbaka klickat på "pause". Jag har lagt allt svenskt i malpåse och försökt tänka i andra banor. Det är ju ingen nyhet, men nu har jag dessutom träffat en hel del andra människor som gjort detsamma. Och det är himla intressant! Hur man ser på det där med livets olika faser, vad man ska ta chansen att göra och hur man fångar dagen.

Jag beundrar folk som ser möjligheter, som kastar sej i ut i nåt okänt och försöker göra allt ännu lite bättre. Folk som inte nöjer sej, inte står med mössan i hand och vågar sticka ut näsan.

Att ta sin familj och flytta till ett annat land, kan kanske av en del tyckas vara just en sån grej. Faktum är väl att många skulle vilja, få får den verkliga chansen och ännu färre tar den när den väl kommer. Här på Mallorca finns det faktiskt en hel del folk som inte ens har fått nån sån chans, utan som själv skapat en möjlighet att bo och försörja sej här. Dem blir man riktigt imponerad av! De strävar på med språk- och företagskuturella olikheter varenda dag. Men de gör det för möjligheten att bo på den här fantastiska platsen och för att under några år se livet från en lite annan vinkel.

Jag rekommenderar alla som får en sånhär chans att ta den. Jag har lärt mej massor - om mej själv  och om livet i stort. Det ger självförtroende, nya insikter och fyller på ens bagage med erfarenheter i en hastighet av ungefär tre år per månad. Det är nyttigt att byta miljö, det ändrar också hur man ses på sitt hemland. Och jag kan säga med ganska stor övertygelse att det här inte blir det det sista "utlandet" jag bor i.

En vän sa häromdan "då blev det inte så länge ni stannade i Spanien". Njae, kanske inte sa jag, men till jul kommer det ändå att ha gått ett och ett halvt år sen vi flyttade hit. Det är ju inte en evighet. Men om ni därhemma tänker efter hur mycket ni har hunnit med under den tiden, hur många gånger ni har cyklat till jobbet, hämtat på dagis och handlat på konsum; så har jag varit på Mallorca under hela den tiden. Jag har bara pausat.

Konstnären Joan Miró bodde sista halvan av sitt liv på Mallorca. Här finns ett litet museum med hans målningar och skulpturer. Man kan också kika in i hans hem och ateljé.

En vän till Miró, som var arkitekt, ritade ateljén åt honom. Tänk, vilken arbetsplats!


Jag kan inte så mycket om konst, men man blir lite glad av Mirós figurer, tycker jag.


Den bruna skålen i förgrunden är misstänkt lik en skånsk dito... Förutom målningar, gjorde Miró bland annat bronsskulpturer, glaspjäser och lerfigurer.

Men så kan man väl väl ändå INTE parkera, tänker vi svenskar.
 

Joho då, det går jättebra. Han står ju inte ens ivägen för nån. Inte heller har han ställt sej på den gulmarkerade handikapplatsen. Det var ju i alla fall bra tänkt!

Så var det gjort. La Trapa är besett, berget besegrat och bestiget.
Hela vandringsleden ska, enligt guideboken, ta tre och en halv timme. Vi tog en lite annan rutt, från dalen vid sa Palomera och serpentinvägen upp till bergskammen.


Här ser man den slingriga vägen.


Utsikt söderut från toppen.

Vi fick en rejäl stigning som uppvärmning, och halvvägs rastade vi vid den lilla stugan där vi vände förra gången. Sen var det bara att bita ihop ifrån den sista stigningen. Ett tag oroade jag mej för mitt knä som kärvat lite under vårens träning, men tack och lov höll det hela vägen.


Jodå, på rätt väg.

Väl över kammen, fick vi en magnifik vy över havet, ruinen efter det gamla trapistmunksklostret La Trapa och ön sa Dragonera. Och det kändes som om vi hade gjort den värsta biten. Nu skulle det vara en lättare promenadväg resten av leden. Trodde vi.


La Trapa med ön Sa Dragonera och fyren Cap de Tramuntana i bakgrunden.

Upp från ruinen såg vi stigen slingra sej vidare över en bergskam. Vi skrattade lite åt några tyskar i gympadojjor och med handväskor som kom vandrande från det hållet. De har den värsta biten kvar, sa vi.  Väl över bergskammen, insåg vi vad vi själv hade framför oss; en god stunds krypande och hasade nedför bergen ned mot nästa etapp av leden. Jag, som har ordentlig höjdskräck med speciell fobi för stup och branta backar, hade en god stunds fobiträning framför mej. Andra delar av sällskapet hotade med att vända, alternativt gripas av panik. Men med lite glada tillrop och löften om att det skulle kännas bättre att ha antagit utmaningen, kom vi ned till hyffsat plan mark igen.


Belöningen var vyer som den här, Cala en Basset.

Sista biten var en schysst stig genom en varm, doftande tallskog. Och sen var vi tillbaka vid sa Palomera igen. Allt som allt tog vandringen strax under fyra timmar. Inget för barn eller folk med dålig kondis och stela ben. Men annars en underbar vandring och utmaning!

Dags för lite naturupplevelser, vandringar och fågelskådning. Själv kan jag inte överdrivet mycket om just fåglar, men tittar gärna ändå. Målet för dagen var grågamar, glasögonsångare och allt annat man kan tänkas hitta runt Cúberdammen i bergen öster om Sóller.

Cúberdammen är Mallorcas färskvattenreservoar, och ser ut som ett mini-medelhav mitt ibland bergstopparna.

Hit upp kommer man på en slingrande bergsväg från Sóller. Väl där slås man av tystnaden, den klara luften och de röda fåren.


Det enda jag kan gissa mej till är att de blivit "rödfärgade" för att man ska se dem lättare uppe på sluttningarna.



"Mamma e röd, men jag e svart!"

Runt dammen går man på en knapp timme, det är en lätt promenad. På vägen finns en rastplats med bänkar och grillplats.
Gamarna då? Jo, de höll sej högt uppe ovanför bergstopparna, och syntes som siluetter mot himlen. Glasögonsångaren höll sej undan helt. Däremot såg vi en hel mängd spelade grodor. De flesta hade en fin dag, utom en stackare som blev uppäten av en orm som lurade i vattnet.


Nedanför dammluckorna höll grodorna till.



De här liljorna blommar i massor överallt på ön. Herregud, jag har börjat fotografera blommor... jag är gammal!

Jag skäms lite för att jag kallade ett gäng yachts för båtar i ett tidigare inlägg. Det är antagligen lika dumt att kalla följande fordon för bilar, de är ju så mycket mer än så.

En Maserati. Med bilvärldens snyggaste logga, enligt min mening.


Jag brukar alltid klaga på att såna här lyxiga bilar är opraktiska och värdelösa för barnfamiljer. Men de här lettiska ägarna hade faktiskt klämt in en barnstol i baksätet!


Porschar är vardagsmat här på Mallorca. Barnen brukar räkna såna när vi är ute och åker, och kommer lätt upp i ett tiotal på vägen till skolan. Och Porsche Cayenne är en av de vanligaste suvarna på ön, det säger lite om innehållet i folks plånböcker också.


Det här var nog ändå den finaste bilen jag såg på min lilla carspotting-runda.


En Citroën Padda. Till salu också - någon?


Och det är ju inte annat än att man hajjar till och måste stanna och beundra den här lilla snyggingen.


Inredning i snövitt läder. Man får se till att man är ren om tassarna innan man tar i den ratten...


Man kan ta sej en kik på motorn också, genom rutan på motorhuven. För er som inte känner till det här italienska bilmärket, så är det en Ferrari.

För mej är såna här bilar ungefär som bra tatueringar; de är coola och snygga, men jag skulle inte vilja ha en själv.