flyttbloggen

Jag har varit ifrån Sverige i tre månader. Det är rekord, naturligtvis. Bara folk som rest jorden runt, var au pairer och studerat på college har varit hemifrån så länge utan att definitivt byta adress. Jag har aldrig gjort nåt av det, alltså är det rekord.

Måste säga att det är förvånasvärt lite jag saknar från Sverige. Bortsett från den där svårdefinierade hemlängtan, känslan av att bo i ett färdigmöblerat hus och att sakna nära och kära.

Det är svårt att hitta ett umgänge när man lite halvt tillfälligt gör ett nedslag på en plats som vi har gjort. Vi har i det sammanhanget haft en enorm tur, vi har minst tre otroligt trevliga familjer att umgås med. Vi bor nära varann, barnen leker och vi käkar tillsammans ibland.
De som är bofasta, gör en stor affär av att försöka erövra och knyta till sej nya familjer som kommer hit. Man vill ha vänner för resten av livet, andra som också ska stanna för gott och leva här. Det blir nåt som mest liknar dragkamp mellan olika familjer; alla vill "ha" de nya som verkar trevliga och har barn i ungefär samma ålder. Det bjuds hem till den ena villan flottare än den andra, och väljer man att umgås med den ene, så blir man automatiskt en besvikelse för den andra.

I Sverige har jag upplevt att det nästan kan var omöjligt att skaffa nya vänner. Alla har sitt umgänge spikat sen många år. Alla har sina traditioner på nyår, midsommar och till kräftskivan. Det går inte att ändra på nåt av det, och ärligt talat verkar många i vår ålder vara ointresserade av att lära känna nytt folk.

Här i Spanien (nu menar jag inte generellt i hela landet, utan i den lilla svensk-communityn här omkring Palma) blir det liksom inte riktigt normalt umgänge, framförallt inte för barnen. Vi har det som sagt bra, våra barn kan springa själva till kompisarna här, vi bor på samma inhängade områden. Andra barn skjutsas fram och tillbaka till kompisar som föräldrarna valt ut som lämpliga att leka med. En del barn hämtas av barnflickor (typ 18 år gamla) och tillbringar resten av dagen fram till läggdags med en mängd uppstyrda aktiviteter utan närvaro av föräldrarna. Och vad föräldrarna i sin tur gör, har jag ingen aning om, men de jobbar i alla fall inte. Det hade ju kanske varit det normala i Sverige.

Tidigare har nämnt att jag gillar det som är genuint och äkta. Det finns inget sånt här vad gäller umgänge i de här kretsarna som jag talar om. Till slut vet man inte vad som är rätt och fel och då står man där med tre familjer, som magkänslan sa ok till första veckan.
För alla de andra är besvikna. För att vi inte var tillräckligt rika, hade tillräckligt utstuderade uppfostringsmetoder eller fjäskade tillräckligt mycket. Vi var inte tillräckligt impade av deras flotta hus och bilar. Vi kom hit och genomskådade dem!
Vi kom hit och var oss själva. Och det har vi tjänat på i längden.

"Det här är en av rockhistoriens mest kända och betydelsefulla låtar", utropar jag i bilen när podden slumpar fram "Bohemian Rhapsody" med Queen.

Sonen, som för ovanlighetens skull sitter i framsätet, tittar skeptiskt på mej. För att vara 8½, har han mycket förfinad musiksmak. Han lyssnar helst på ett fåtal låtar åt gången, delar sönder dem inne i huvudet och lär sej texten utantill.

När Freddie Mercury tagit sej igenom morderkännandet och förbereder sej att dö, säger sonen:

"Jaha, ok, kan vi byta låt nu eller?"

"Nää, nu kommer ju det bästa i hela låten", säger jag och ser framemot det maffiga gitarrsolot.

Efter solot, light-operan, stämsången och allt annat som behövs för att koka ihop en rapsodi, suckar sonen. Och när Queen tonat ut och när nästa låt ("Parallell Universe" med Red Hot Chili Peppers) börjar, ser han lättad ut.

Jag tycker inte ens om Queen, men vad gör man inte för konsten. Det är ju som att undervisa i litteraturhistoria och hoppa över nån författare som man själv inte uthärdar, av just den anledningen. Nej, musik är som religion och politik, man måste se allt för att kunna välja schysst. Smaka innan man ratar nåt nytt, eller som i detta fallet - nåt gammalt. 

(Jag tycker själv fortfarande att det roligaste med Queen är att Freddie Mercury var född på Zanzibar. Där har ni en tp-fråga klar nångång i framtiden. Och här har ni låten.)

Plura bloggar igen!

Lennart Johansson och Pelé.

De påminde mej om en låt med Ulf Lundell, "Två gamla hundar".

Det är ju nåt otroligt sorgligt över gamla hundar. Halta och halvblinda grånosar som stapplar omkring på promenad. Samtidigt finns där nån slags stolthet och onåbarhet, en egen liten värld som bara har en invånare.


Apropå Lundell, kolla det här klippet. Och förlåt karln för att han är så bedrövligt eländig på munspelet...

Jag har dragit mej i det längsta för att gå till frisören här i Spanien. Framför allt är det språket som har ställt till det. Hur förklarar man hur man vill ha håret - på spanska? Bara ringa och boka tid är ju en utmaning, jag som knappt kan klockan.
Och sen är det ju det där med hårkulturen. Jag menar, jag vill ju inte gå ut från frisören och se ut som en spansk tant. Eller som en blonderad spansk småbarnsmamma. Eller som en müsli-tysk.
Ja, fast nu bor det ju en hel del andra utlänningar här och de måste ju också klippa sej. Alltså, det finns många utländska frisörer och till och med svenska.
Det gick så långt att jag fick total hårpanik, nåt måste göras! Jag hade fått  två tips om bra frissor; en spansk och en brittisk. Efter mycket vånda valde jag den brittiska.

Beställa tid blev intressant, trots att jag kunde göra det på engelska. Jag ringer upp, frisören svarar och jag säger:

"Hello, I'm Åsa and I'd like to..."

"You're who?" Det är namnet igen som ställer till det. Fan, nu knyter det sej för mej och jag säger:

"My name is Åsa. Ehh... do you have any appointments for... do you have any times, I need a hair-cut... öööhhh, and colour."
Och på den nivån fortgår det. Jag trodde inte man kunde förnedra sej genom attt bara beställa en klipptid, men - jodå!

Väl på plats i frisörstolen ett dygn senare, förklarar jag mej:

"I studied English at the university for a year and a half, but they never taught me how to describe a hair-cut! Or how to make an appointment for that matter."

Tack och lov skrattar frissan med mej och tycker min engelska är utmärkt. Isen är bruten och innan jag går hem, får jag till och med se hennes bröllopsbilder. Dessutom behöver jag inte fundera på var jag ska klippa mej nästa gång, för håret blev jättebra också. Skönt!

Igår kom brevbäraren med en låda böcker. Det är härligt, som julafton eftersom jag allt som oftast endast har ett svagt minne av vad det var jag beställde. Och jo, brevbäraren kommer och ringer på med paketen, det är fin service. Och på en lördag också, Sverige är väl det enda land i världen som inte har postutdelning på lördagar.

Jag har knaprat mej igenom ett tjugotal böcker sen i somras. Har väl du tid med som inte jobbar, tänker ni kanske. Men faktum är att det bara är på helgerna jag läser dagtid. I veckorna har böckerna fått ersätta de fyra-fem timmar jag satt och glodde på tv på kvällarna hemma i Sverige. Ja, kvällarna är i vilket fall kortare här än hemma, då vi sällan lämnar middagsbordet före klockan sju. Då är Bolibompa redan slut, och i övrigt har jag inte en aning om vad som går på tv.

Det finns ett undantag; Bonde söker fru. Det är nåt hjärteknipande över de där människornas kärlekslängtan, deras lite tveksamma, gammeldags sätt att tala om kvinnor/män och deras plötsligt brutna isolering. Onsdagar, alltså, den enda dag ni hittar mej vid tv:n.

I augusti när vi åkte ner hit igen, började jag läsa den nya översättningen av "Härskarringen". Det var verkligen en upplevelse, eftersom jag aldrig läst dem på originalspråk. Det är en helt annan stämningen i den här versionen, och man känner igen den kärva och lite mer höviska tonen från filmerna.
Sedan fastnade jag ett tag i 1800-talsromaner; Jane Austen, George Elliot och Charlotte Brontë. Fortsatte med Virginia Woolf, lämnade Cervantes till ett senare tillfälle, fnissade mej igenom "Räddaren i nöden" och tog utvalda kapitel ur "The Story of Spain".
Igår lämnade jag Martin i Harry Martinsons "Nässlorna blomma" till sin sorg och sin övergivenhet. Helt fantastisk! Och tanken väcktes att läsa svenska klassiker. Det kanske blir innehållet i nästa boklåda: "Gösta Berlings saga", "Doktor Glas", "Hemsöborna", "Det går an", "Fru Marianne" och "Godnatt, jord". Läsa om och läsa sånt jag önskat hinna med.

Väntar i hyllan nu gör en biografi Doris Lessing skrivit över sina föräldrar; "Alfred & Emily". Emily Brontës "Svindlande höjder", en Joyce Carol Oates "Svart flicka, vit flicka", "Ett öga rött" av Jonas Hassen Khemiri och en bunt andra. Jag har redan börjat med en gammal favorit, som jag läst ett par gånger förut, nämligen "Heart of Darkness" av Joseph Conrad. Den skrämmer slag på mej varenda gång, men den är fullkomligt outslitlig.

Jag tar gärna emot tips på läsvärda böcker. Inga deckare, dock, men i övrigt är allt intressant.

Rastning av barnen på stranden. 20 grader varmt och ljummen vind. Inte så dumt i november!

Häromdan ringde hyrbilsfirman igen. Den här gången ville de att jag skulle komma och lämna tillbaka "bussen", dvs den illblåa Citroen C4 Picasso som jag kört omkring med i tre veckor.
Helt förvissad om att jag nu äntligen skulle få en normalstor bil igen, for jag ut till flygplatsen. Hela vägen dit tänkte jag på hur mycket enklare det nu skulle bli att ta sej runt och parkera på åsnestigarna i Palma. Nu kunde man andas ut! "Bussen" var trots allt en storlek större än vad vi egentligen betalar för, och var i våra ögon en tillfällig bekantskap.

Väl på plats i hyrbilsgaraget, fick jag klart för mej att de hade ställt iordning en annan likadan bil/buss till mej. JAHA?!  Jag blev så trött, att det enda jag orkade tänka var: "Ja, den är i alla fall säker."

Trots att de var redo att lämna ut bilen, de hade ju ringt två dar innan, fick jag vänta 50 minuter på att de tvättade bilen. Det kunde de ju rimligtvis inte ha förberett. När jag stått där och frusit i en halvtimmen, sa jag till tysken bakom disken att han minsann fick skynda på det hela.

"I'm sorrchy, zey zed önly taake five minit", sa han.
"Yeah, sure, but this is Spain!", svarade jag.

Varpå tysken flinade igenkännande.

Så nu har jag en grå Citroen C4 Picasso, i fall nån av er skulle vilja kunna känna igen mej när jag kommer körande. Och om nån av er då vill åka med, så har jag huuuuuur mycket plats som helst.

Sitter och bläddrar i senaste numret av en inredningstidning som jag prenumererat på i evigheter. Jag gillar verkligen inredningstidningar - inte för att jag nånsin inreder nånting - men jag gillar de stajlade bilderna och att läsa om hur folk har löst olika förvaringsproblem och gjort om sunkiga tvättstugor.
Jag har för länge sen fattat att ett inredningstidningshem är helt oförenligt med ett normalt familjeliv. Det finns ingen möjlighet att ha enorma liljor i antika vaser på golvet i en hall med klinkergolv när man har småbarn. Och småbarn, i designade babykläder, det har alltid familjerna i inredningsreportagen. Maria Sveland, författaren till boken "Bitterfittan", skriver om allt det där under begreppet "familjeonani"; alla matlagningsprogram, barn i Marimekko-förkläden med chokladmuffinssmet upp till armbågarna och alla stajlade midsommarfiranden.

I Sverige har vi ett 60-talshus, ett sånt med både träpanel och mexitegel. Kort sagt ett sånt hus som jag, i min idealistiska ungdom, inte kunde tänka mej att ens gå in i. Självklart är det utrustat med bastu och gillestuga med panel på väggarna. Men nu inser jag vilket underbart praktiskt och rejält hus det är. Tänk om man hade haft ett sånt där stajlat hus i shabby-chic-stil! Tänk att hålla det rent, med alla antikbehandlade möbler med avskavd äggoljetempera och skurgolv med enochenhalv centimeters springor för uppsamling för barnkräk och kattsand. Tänk att underhålla det utvändigt; ägna hela sommaren åt att vakta linoljefärgen på snickarglädjen så den inte skinntorkar.

I mitt spanska hem har nån övertänd spansk inredningsmänniska gått lös för länge. Antagligen var detta från början en visningsvilla, och därför är den fylld med möbler som skulle kunna inspirera en potentiell köpare. Det är mörkt trä, antikmålade möbler och mättade jordfärger överallt. När jag inte trivs här, kallar jag det i stillhet för "terracotta hell". Och längtar hem till mitt praktiska svenska hem, där alla textilier går att tvätta i 60 grader och där man kan tappa ett glas på parkettgolvet i köket utan att det går i miljoner bitar.

Nästa nummer av inredningstidningen presenteras på sista uppslaget, och jag inser till min förskräckelse att det är julnumret.
Jag hatar julnumret!
Det brukar vara en otäck orgie i överbelastade julgranar, isljuslyktor med infrusna järnekskvistar och hemstickade stockings på ett otal spiselkransar. I övrigt ett antal bilder på ruffsiga terriers som skuttar kring kälkåkande ungar i lovikkavantar och gammaldags pjäxor, slädfärder med facklor och fårskinnsfällar och julbak med rödkindade hemmafruar med gretchen-frisyrer.

Allt det där påminner mej om en låt med Bo Kaspers; "Ett fullkomligt kaos".

"... det ska va på vissa sätt
stilrent ner i helvetet..."

Man får en känsla av att människorna på bilderna kommer att kväva varandra med lussekatter uppblötta i mumma innan det julhelgen är över.

Läs Maria Svelands krönika här.

Med fem andra svenskar i samma kvarter, som vi umgås med hela tiden, så blir det ganska mycket prat om hemlängtan. I olika konstellationer har vi försökt komma fram till vad det är man egentligen längtar efter; vad är hemma?

Jag har hela tiden försökt göra mitt bästa för att anpassa mej till allt här i Spanien. Jag insåg tidigt att det skulle bli alltför jobbigt om jag hela tiden skulle sträva emot och försvenska allting. Det funkar liksom inte att laga maten exakt likadant som hemma, till exempel. Man kan inte gå omkring och gräma sej över att det inte finns rökt skinka i alla butiker. Eller att trafiken är som den är. Jag kan inte göra mycket åt saken. Därför går jag inte heller omkring här och längtar efter isterband, grönsåpa och vita björkar. Det skulle ju vara helt outhärdligt.

Det finns naturligtvis saker här som är oslagbara också, som man kan tänka på när man vill hem till Sverige. Vädret, så klart. Nu när hösten är som värst i Sverige, då är det som svensk sommar här. Maten är på många vis fantastisk, frukten, grönsakerna och köttet. Potatisen är otroligt god. Livstempot, ingen stressar här. Och när man går omkring på stan, så ser folk varann i ögonen. Överallt möter man öppna ansikten, det är fantastiskt att uppleva som svensk, tycker jag. Vi har också en gemenskap här som vissa dagar liknar det gamla hippiekollektivets; öppna dörrar, storkok och springade barn.

Nej, hemlängtan för mej är nåt annat. Som jag skrivit tidigare, en längtan efter det som är invant och enkelt. De små avstånden i min lilla hemstad, cykla omkring på kända gator.

Och igår, när Kalmar FF vann SM-guld, stod vi framför tv:n hemma hos Super-Ola med tårar i ögonen och önskade oss hem. Med varsitt iskallt champagnefyllt glas skrålade vi med Queen i "We Are the Champions" och skulle gett en hel del för att få frysa på Stortorget. Då fanns ingen rim och reson, inga argument som bet.

Livet är allt bra märkligt ibland. Det är bara att inse.

Grannen Super-Ola och maken A började ojja sej redan i fredags. Och i lördags var de nervösa, trajjade omkring i den mallorkinska myllan och vred sina händer. De stod inför avgörandet, den näst sista matchen för Kalmar FF.
När så matchdagen kom, skulle vi ladda upp med lunch klockan 13 i grannbyn - två timmar innan matchen började. Maken satt och tummade på menyn, hade svårt att bestämma sej och såg en aning bleksvettig ut. Super-Ola gnisslade tänder vid sin bordsände, skulle han ha öl eller vatten, lamm eller entrecote?

Jag har tack å lov numera en ganska avslappnad attityd till idrott; skriker inte och gapar längre; eldar inte ens upp mej inför Kalmar FF:s gyllene läge. Jag tänker njuta istället, viss om att det är elva människor på planen som sköter det hela såå bra och att jag inte kan göra ett dugg åt saken förutom att sända ut positiv energi.

När  lunchen var uppäten, barnen hade smaskat i sej sin Barbie-glass och vi hade druckit av den utsökta hemgjorda örtlikören, for vi hem till Super-Ola. Kaffe, kakor, choklad och mer örtlikör. Och 6-0.

Och hur ska vi kunna tacka och bocka så det känns hela vägen hem till Kalmar? Vi som hängt på Fredriksskans sen vi var småkottar och hejat och käkat korv och upplevt och känt och kastats mellan glädje och förtvivlan. Det är så många minnen och intryck och nu är vi nästan där vid det ultimata målet. Efter alla skott i burgaveln, iskalla bortamatcher i Myresjö och Växjö, alla näran och nästan. Då grämer sej maken och Super-Ola för att de sitter här på Mallorca och inte kan delta på plats, de spekulerar i hur de ska kunna ta sej till Halmstad nästa helg.

Jag tänker sitta här, nöjd, och veta att 2008 förevigt blir det året då FF vann SM-guld och vi bodde på Mallis.

Brorsan rapporterar från vårt hus i Sverige. Han och familjen har gjort sej hemmastadda där några dagar. De tyckte det  var konstigt att bo där när inte vi var hemma, och det kan man ju verkligen förstå. Brorsan gjorde lammgryta och barnen gjorde gulliga döskallar av marshmallows och smält choklad. De kurade inomhus, ja i november har man liksom inte ute å göra i Sverige.

Själva satt vi samtidigt på altanen här på Mallorca, visserligen med koftor och tofflor på, men ändock - utomhus 1 november. Och vi smålog lite åt detta faktum. Och om det så är den enda svenska höst vi kommer undslippa under vår livstid, så kommer vi aldrig att glömma. Att vi satt ute och åt både lunch och middag, att det gick att sola en stund och att barnen var barfota hela dan.