"... stilrent ner i helvetet..."
Sitter och bläddrar i senaste numret av en inredningstidning som jag prenumererat på i evigheter. Jag gillar verkligen inredningstidningar - inte för att jag nånsin inreder nånting - men jag gillar de stajlade bilderna och att läsa om hur folk har löst olika förvaringsproblem och gjort om sunkiga tvättstugor.
Jag har för länge sen fattat att ett inredningstidningshem är helt oförenligt med ett normalt familjeliv. Det finns ingen möjlighet att ha enorma liljor i antika vaser på golvet i en hall med klinkergolv när man har småbarn. Och småbarn, i designade babykläder, det har alltid familjerna i inredningsreportagen. Maria Sveland, författaren till boken "Bitterfittan", skriver om allt det där under begreppet "familjeonani"; alla matlagningsprogram, barn i Marimekko-förkläden med chokladmuffinssmet upp till armbågarna och alla stajlade midsommarfiranden.
I Sverige har vi ett 60-talshus, ett sånt med både träpanel och mexitegel. Kort sagt ett sånt hus som jag, i min idealistiska ungdom, inte kunde tänka mej att ens gå in i. Självklart är det utrustat med bastu och gillestuga med panel på väggarna. Men nu inser jag vilket underbart praktiskt och rejält hus det är. Tänk om man hade haft ett sånt där stajlat hus i shabby-chic-stil! Tänk att hålla det rent, med alla antikbehandlade möbler med avskavd äggoljetempera och skurgolv med enochenhalv centimeters springor för uppsamling för barnkräk och kattsand. Tänk att underhålla det utvändigt; ägna hela sommaren åt att vakta linoljefärgen på snickarglädjen så den inte skinntorkar.
I mitt spanska hem har nån övertänd spansk inredningsmänniska gått lös för länge. Antagligen var detta från början en visningsvilla, och därför är den fylld med möbler som skulle kunna inspirera en potentiell köpare. Det är mörkt trä, antikmålade möbler och mättade jordfärger överallt. När jag inte trivs här, kallar jag det i stillhet för "terracotta hell". Och längtar hem till mitt praktiska svenska hem, där alla textilier går att tvätta i 60 grader och där man kan tappa ett glas på parkettgolvet i köket utan att det går i miljoner bitar.
Nästa nummer av inredningstidningen presenteras på sista uppslaget, och jag inser till min förskräckelse att det är julnumret.
Jag hatar julnumret!
Det brukar vara en otäck orgie i överbelastade julgranar, isljuslyktor med infrusna järnekskvistar och hemstickade stockings på ett otal spiselkransar. I övrigt ett antal bilder på ruffsiga terriers som skuttar kring kälkåkande ungar i lovikkavantar och gammaldags pjäxor, slädfärder med facklor och fårskinnsfällar och julbak med rödkindade hemmafruar med gretchen-frisyrer.
Allt det där påminner mej om en låt med Bo Kaspers; "Ett fullkomligt kaos".
"... det ska va på vissa sätt
stilrent ner i helvetet..."
Man får en känsla av att människorna på bilderna kommer att kväva varandra med lussekatter uppblötta i mumma innan det julhelgen är över.
Läs Maria Svelands krönika här.
Jag har för länge sen fattat att ett inredningstidningshem är helt oförenligt med ett normalt familjeliv. Det finns ingen möjlighet att ha enorma liljor i antika vaser på golvet i en hall med klinkergolv när man har småbarn. Och småbarn, i designade babykläder, det har alltid familjerna i inredningsreportagen. Maria Sveland, författaren till boken "Bitterfittan", skriver om allt det där under begreppet "familjeonani"; alla matlagningsprogram, barn i Marimekko-förkläden med chokladmuffinssmet upp till armbågarna och alla stajlade midsommarfiranden.
I Sverige har vi ett 60-talshus, ett sånt med både träpanel och mexitegel. Kort sagt ett sånt hus som jag, i min idealistiska ungdom, inte kunde tänka mej att ens gå in i. Självklart är det utrustat med bastu och gillestuga med panel på väggarna. Men nu inser jag vilket underbart praktiskt och rejält hus det är. Tänk om man hade haft ett sånt där stajlat hus i shabby-chic-stil! Tänk att hålla det rent, med alla antikbehandlade möbler med avskavd äggoljetempera och skurgolv med enochenhalv centimeters springor för uppsamling för barnkräk och kattsand. Tänk att underhålla det utvändigt; ägna hela sommaren åt att vakta linoljefärgen på snickarglädjen så den inte skinntorkar.
I mitt spanska hem har nån övertänd spansk inredningsmänniska gått lös för länge. Antagligen var detta från början en visningsvilla, och därför är den fylld med möbler som skulle kunna inspirera en potentiell köpare. Det är mörkt trä, antikmålade möbler och mättade jordfärger överallt. När jag inte trivs här, kallar jag det i stillhet för "terracotta hell". Och längtar hem till mitt praktiska svenska hem, där alla textilier går att tvätta i 60 grader och där man kan tappa ett glas på parkettgolvet i köket utan att det går i miljoner bitar.
Nästa nummer av inredningstidningen presenteras på sista uppslaget, och jag inser till min förskräckelse att det är julnumret.
Jag hatar julnumret!
Det brukar vara en otäck orgie i överbelastade julgranar, isljuslyktor med infrusna järnekskvistar och hemstickade stockings på ett otal spiselkransar. I övrigt ett antal bilder på ruffsiga terriers som skuttar kring kälkåkande ungar i lovikkavantar och gammaldags pjäxor, slädfärder med facklor och fårskinnsfällar och julbak med rödkindade hemmafruar med gretchen-frisyrer.
Allt det där påminner mej om en låt med Bo Kaspers; "Ett fullkomligt kaos".
"... det ska va på vissa sätt
stilrent ner i helvetet..."
Man får en känsla av att människorna på bilderna kommer att kväva varandra med lussekatter uppblötta i mumma innan det julhelgen är över.
Läs Maria Svelands krönika här.
Kommentarer
Trackback
