flyttbloggen

I onsdags fick vi fatta beslutet att det var omöjligt att sätt sej i bilen och köra barnen till skolan. På norra delen av ön blåste det då 58 m/s och här på sydvästra delen drygt 40. Orkanstyrka med andra ord, och då ger man sej inte ut med två barn i bilen. Grannarna hade också sina barn hemma, och från denna delen av ön kom nästan inga barn till skolan den dagen.
Senare fick vi höra att några bekanta under natten fått sin bil mosad av ett träd och några kringblåsande tegelstenar (!). Skyltar blåste iväg i samhället, och stundtals stod bilarna stilla på vägen för det var sån motvind. Vårat favoritfikonträd låg dagen efter uppsågat intill vägen.
Vi blev av med vårt bredband under förmiddagen, med påföljd att vi inte kunde hålla kolla väderprognosen. Det är väl en av nackdelarna med att inte kunna språket här, det är liksom ingen idé att lyssna på radio.

Hursomhelst mojnade vinden framåt eftermiddagen, och sen dess har det "bara" stormat. Typiskt höstväder säger alla som bott här ett tag. Värmen har lagt av i vårt hus, antagligen har fläkten ute på taket blåst sönder. Reparatören som skulle kommit igår, sket helt sonika i att dyka upp. Så idag var det bara att ta telefonen och ringa det tredje samtalet till vicevärden i ärendet. Eftersom det är långhelg här över allhelgona, så hoppas jag verkligen att de kommer idag.

Igår samlade jag ihop mej själv - jag är hemskt förkyld - och åkte till Ingvars ställe. Täcken och påslakan måste inhandlas innan gästerna kommer, det går inte att sova med bara ett lakan på sej numera. En tamburmajor har vi saknat, även om vi inte har behövt ta fram jackor för precis nyligen. En sån köpte jag också, vilken lättnad. Köpte adventsljus också, så var det avklarat. Och äntligen hittade jag en bricka! Vet ni hur handikappande det är att inte ha nån bricka när man inte har matplatsen i köket! I övrigt inhandlades salt sill (lakrits, alltså), drottningsylt, kaviar, bostongurka och de obligatoriska köttbullarna.

Medan jag skriver nu, drar ett skyfall in över huset. Och en liten flod av regnvatten rinner in under ytterdörren... fan, jag måste hitta nånslags list och sätta dit. Vicevärden hävdar att enligt spanska normer är detta hus helt normalt isolerat. Jaha? Och ändå blåser det in barr och grus under balkongdörrarna, det regnar in om regnet ligger på från fel håll och gardinerna fladdrar betänkligt så fort det blåser allra minsta. Jodå, helt normalt.

Vår goda vänner P och S kommer till oss med sina barn på måndag. Deras biljetter bokades efter en ganska glad middag med en hel del Chablis. Klockan var väl ungefär halv ett på natten när maken asade fram datorn och började leta billigt flyg.
"Hur är vädret där nere i november?", var ju den givna frågan när vi enats om datum.
"I värsta fall som det var här idag", svarade jag. Den svenska sommardagen hade det nämligen varit regnigt och 13 grader varmt. Jag hade aldrig varit på Mallorca i november, men gissade lite.

Nu verkar det som min prognos stämmer rätt så bra. Idag drog ett regnväder in, och det ska stanna över hela helgen. 15 grader och regn.
Min brorson rapporterar från småländska höglandet; svindlande 2,7 grader varmt. Så vi kan i alla fall säga välkomna till värmen...

Jag har känt mej lite deppig ett par dagar och har haft hemlängtan. Det är märkvärdigt vad musik kan göra för att avhjälpa såna känslor. Faktum är att jag har upptäckt att musik har en ångestdämpande effekt på mej, och det har jag haft nytta av många gånger. Enda gången jag inte kan använda det, är vid start och landning på flyget, då hade det varit fint att kunna begrava sej i musik. Men nej, då ska man ju stänga av all elektronisk utrustning.

Hursomhelst, vädret är kasst här just nu. Det ska regna och storma i fyra dagar. Och jag är ute och kör bil i detta vädret, det känns onekligen lite trist.
På väg till hämtning av barnen igår, slumpade podden fram "När alla vännerna gått hem" med Gyllene Tider. Och det kändes fint, som nåt slags tecken.
Min lilla fm-sändare till podden funkar lite halvdant här. Alla frekvenser är lite halvt upptagna och det finns mycket berg och annat som stör; det blir sprakigt och knackigt ljud. Så jag bränner cd-skivor att ha i bilen. Jo, det tog nämligen inte långt tid innan jag insåg att spansk reklamradio inte var nåt för mej. Min senaste CD ser ut så här:

"Sin Papeles" Che Sudaka (En rolig cover på "Englishman in New York" m Sting, apropå temat "legal alien". "Sin papeles" betyder "utan papper".)
"Fix It" Ryan Adams & The Cardinals (Purfärsk. Tror det är en cover, har inte forskat närmare.)
"Tro" Marie Fredriksson (En riktig tröstlåt!)
"Clarity" John Mayer (Om att gå vidare och inte gräva i gammalt elände. Att inte älta, är ett av mina mer filosofiska mål härnere.)
"Go Square Go" Glasvegas (Det kan vara skönt ibland att sitta och sjunga "here we here we here we fuckin' go-o" i tre minuter.)
"Badlands" Bruce Springsteen & The E Street Band Live (Veckans Springsteen-låt.)
"Hvad gør vi nu, lille du (Live)" Gasolin' (En riktig barndomslåt för mej. Och i bland är ju frågan berättigad; vad ska vi ta oss till nu?)
"Som Om Du Var Här" Eldkvarn (Nyupptäckt favorit, ett lite stycke poesi. Pluras röst är suverän här.)
"Ciego" Che Sudaka (Ciego betyder blind på spanska. Che Sudaka är allt igenom extremt samhällskritiska, så jag har ännu inte våga tala om för nån spanjor att jag lyssnar på dem. Sen kan jag inte tillräckligt mkt spanska för att förstå allt.)
"Usted" Che Sudaka 
"Innan mörkret faller" Lars Winnerbäck (Bra!)
"Rätt Igenom Mej" Ulf Lundell (Har undvikit Lundell härnere, det är för svenskt med för många minnen kopplade till alla låtar. Det här en gammal favorit som jag lyssnat på mycket, och som känns hyffsat neutral.)

... clementin på Mallorca!

Vi fick tips om en bok av en vän när vi flyttade hit. Det var en bok om Spanien, landets kulturella och politiska historia fram till nutid. Bra, tyckte vi, som i princip bara visste nåt luddigt om inkvisitionen, Guernica och nån gång hade hört namnet Franco.
Boken blev liggande i bokhyllan. Ingen av oss tog tag i den, vi hade liksom nog att tänka på när vi kom hit ändå. Tills häromdan, när vi började fundera över Spaniens inblandning i andra världskriget. Frågan kom upp när vi diskuterade varför spanjorerna tycker illa om tyskar. Varför man i norra Europa har haft svårt att tvätta bort tyskarnas illdåd från näthinnorna, är lättare att förstå. Men spanjorerna?

Under spanska inbördeskriget, fick Franco stöd av naziregimen och det fascistiska Italien. På det viset stärkte han också sin makt och när andra världskriget pågick var Spanien en militärdiktatur. Som tack för hjälpen ville Hitler ha fri lejd genom Spanien för att nå Gibraltar och ge sej på britterna där. Franco vägrade, även om han tidigare hade förhandlat med Hitler om att gå med på tyska sidan i kriget för att bli kvitt skulden till Tyskland från inbördeskriget.
Dock deltog spanska soldater i kriget. Tyskarna tränade soldater som deltog på axelmakternas sida. Samtidigt anslöt sej de spanjorer som fått ge sej i inbördeskriget, till de allierade.

Vet inte om detta egentligen ger några svar kring spanjorernas inställning till tyskarna. Trots allt har de massor av tyskar boende i sitt land. Tyskarna äger nästan mer mark i Spanien, än vad spanjorerna själva gör. Antagligen har tyska pengar byggt upp en hel del av det här landet efter diktaturens fall på 70-talet.

Nej, visst krävs det mycket mer än att läsa en bok för att förstå ett land och dess folk. Och i Spaniens fall är det så många olika folk, ett lapptäcke av kulturer och språk och stolta traditioner. Frågorna kring allt detta kvarstår. Den största frågan är kanske; finns det över huvud taget nåt som heter spanskt, spanjorer, spanska och Spanien?

Idag var vi på vandring i bergen. Det har jag verkligen längtat efter. Jag har inte varit ute i naturen sen jag kom hit i augusti, och det känns som evigheter sen.

Vi gav oss av vid 9-tiden på en vandring som skulle vara i tre timmar. Då skulle vi hinna upp till klostret La Trapa och tillbaka igen.
Efter några felsvängar på en ganska dåligt skyltad stig, hamnade vi på rätt väg; en seprentinstig uppför ett berg. Med oerhört vacker utsikt och mycket att se för fågelskådande styvfar, var vi nöjda när vi kommit halvvägs uppför berget. Då insåg vi att vi inte skulle hinna hela vägen upp och sen ner igen. Vi hade barnhämtning att tänka på också.

Det var en smått overklig känsla att vara ute och vandra i den här naturen. Det är så olikt naturen hemma i Sverige, vindarna är varma och solen hettar. Ändå är det nästan slut på oktober månad och betydligt svalare än vi vant oss vid under sommaren.

Det ska inte dröja länge innan jag ska gå hela vägen till La Trapa. Och sen finns det fler berg och stigar...

Ut med er bara, alla invandrare, ut  i samhället. Varför hänger ni inte mer med oss svenskar? Vi är faktiskt ganska nyfikna av oss, vi gillar sånt som är nytt och annorlunda! Kolla bara på killen som tog in texmex-maten till Sverige, han är tät nu vill jag lova. Vi äter sushi, libanesiskt och thailändskt, vi tycker det är kul!

Så varför vill de inte vara med oss? Alla de som kommit till Sverige? De som är utbildade läkare, advokater och kvantfysiker men som ändå städar och kör taxi. Gillar de inte oss eller?

Nej, jag vet precis hur det är. När man är ny i ett land, då söker man sej till andra svenskar. Man vill ha svenska kompisar till sina barn. Man vill gärna anpassa sej, men inte förlora sin identitet. Man ler lite när man hör nån tala svenska i matbutiken. Man hör nånstans till.

Vi har inga spanska vänner. Vi känner en hög svenskar, en irländare och några danskar. Men i söndags var vi till slut hemma hos en spansk familj. Och det är ju egentligen så jag skulle vilja ha det; att man kände några spanjorer som kunde lära en allt om tjurfäktning, lufttorkad skinka och spanska folkdräkter. Som man kunde fråga varför det är si eller så här. Som kunde laga urtypisk spansk mat som man fick smaka.
Vi blev bjudna på mallorkinsk mat, supergott. Och äntligen fick jag känna mej som en gäst här i Spanien. Inte bara en invandrad främling som parasiterar på värmen och solen.

Damien Rice - "The Blower's Daughter"

John Mayer - "In Your Atmosphere"

Gavin DeGraw - "Follow Through"

Igår ringde överraskande biluthyrningsfirman och sa att vi vara tvungna att komma dit med våra bilar.
Jaha?
Jo, de skulle få in de nya modellerna av mercorna och därför ville de ha de gamla tillbaka.
Jaha?
Men vi kunde inte få de nya riktigt än.
Nähä?
Vi kunde få fordar istället.
Va?
Jo, de hade två fordar eller en citroen som vi kunde välja på istället.
Ok, fine, vi kommer väl då, sa vi.

Väl på plats på flygplatsen - alltså på andra sidan Palma från där vi bor, och en knappt halvtimmes väg med kaotisk trafik - fick vi nycklar till tre bilar som vi kunde välja på.

Den första var en svårt misshandlad Ford Focus. Den andra en något mindre skadad Ford C-max (tror inte de finns i Sverige ens). Den tredje en gigantisk Citroen C4, vars färg hette "tivoliblå" och som dessutom hade automatlåda. Vid närmare påsyn upptäckte vi att fordarna var misshandlade även på insidan med stora fläckar på samtliga säten och skumma lukter inuti. På väg tillbaka till disken såg vi en annan ren och fin Ford, den skulle vi ha!
Vi, som betraktar vår familj som en av biluthyrningsfirmans bästa kunder, surnade till ordentligt. Vi hyr året runt av dem, två bilar dessutom. Vi har rekommenderat två andra familjer att hyra där, de hyr 2+1 bil året runt. Det minsta man kan begära, tyckte vi, var att de erbjöd rena bilar. Uthyrningstjejen bakom disken försökte förklara sej oskyldig och sa att det inte fanns några alternativ. Maken var vid det här laget röd av ilska. Jag, som ännu inte hunnit bli arg, tog över kommandot när tjejen bakom disken tänkte nonchalera oss och började expediera en brittisk tant istället. För att visa allvaret i situationen, la jag handen mitt på tantens kontrakt och sa "No, no! We rent all year round from you. At least you offer us clean cars. Either you fix this now, or we'll go to another firm." Som ett vänskapsoffer i sammanhanget, valde jag att ta Citroenen, så slapp vi åtminstone stå och vänta medan de fixade fram två bilar.

Till slut satt jag i den enorma Citroenen och maken i den rena Forden. Jag har inget emot att köra automat, men det är inte heller nåt jag är jättevan vid. I Sverige står det ju R för "reverse", D för "drive", P för "parking" och nåt mer för nåt slags friläge tror jag. I den här bilen stod allt på spanska och det fanns ingen instruktionsbok. Vid det laget hade jag redan lyckats ta mej ur parkeringsgaraget tack vare att bilen hela tiden gav instruktioner om hur jag skulle bete mej på instrumentpanelen. Jag hade satt spaken i ett läge som hette M, och då gick det bara att krypköra. R:et fanns där i alla fall, och det betyder back även i Spanien, det testade jag. N var parkeringsläget. M var uppenbarligen fel, och då återstod bara A. "Automatic"! Puh, med denna växel i skötte sej bilen själv. Och bara två gånger på vägen hem var jag och for efter kopplingen med vänsterfoten.
Senare kom jag på att M:et antagligen står för "manual", och jag med ett halvt öra hört att bilen var halvautomatisk. Vad nu i hela friden det innebär. Kan man växla när man känner för det då eller?

Vi får väl se hur länge jag står ut med denna buss, den känns enorm efter att ha kört Merca a-klass och Audi A3. Hade jag fått C4:an direkt efter att ha kört Volvo XC70 i två år, skulle det nog inte varit så stor skillnad. Ännu mer spännande blir det att se hur jag ska ta mej fram i Palma. En fördel är i alla fall att den har parkeringssensorer runt om, även på sidorna. Alltså, man har möjligheten att parkera i lugn och ro medan det konstant tjuter och piper inne i bilen.

Tally-hoo.

"Äh, skit i det! Så gör alla spanjorer, så kan du också göra!".
Så sas det mej för ett tag sen, då en butik gav mej för mycket tillgodo på en vara som jag lämnat tillbaka. Jag stod där och funderade på om jag skulle säga till att det var för mycket pengar, eller om jag skulle vara mera spansk och roffa åt mej de extra 15 eurona.
Det slutade med att jag inget sa. Och nästa gång jag kom till butiken så påpekade de själva misstaget. Då kändes det bara pinsamt att jag hade frångått mina principer och försökt snika åt mej pengarna.

Sen dess har jag tagit det som en egen liten mission att agera svenskt i såna frågor och förvåna spanjorerna. Och det är faktiskt rätt kul.
Till exempel fortsätter jag att med en dåres envishet att tacka folk som stannar när jag står vid övergångsstället. Jag tackar och säger hejdå när jag lämnar en butik eller kassan i matbutiken. Jag ler och är artig och trevlig mot alla jag interagerar med; oerhört ospanskt alltså.

Alla svenskar som har varit här, har påpekat att butiks- och restaurangpersonal som man träffar på här är så otrevliga. Som  alla svenskar, så har de tagit det personligt att de mötts av dålig service. Men det är så här, en person i kassan i matbutiken tittar inte på en och ler när man betalar. Man kan inte vänta sej ett tack för dricksen på restaurangen. Meningslöst. Det finns inte i registret här. Och det är inget personligt mot gästen eller kunden.
I vissa sammanhang är det rätt skönt att det är så. Jag menar, man tar ju inte en taxi för att man är så sugen på att prata med en taxichaufför. Lik förbannat sitter man och försöker vara trevlig mot chauffören i svensk taxi! Eller mot frisören eller hantverkaren eller vem det nu kan vara. För fasen, kör mej dit jag ska och håll truten, kan man ju känna i bland.

Idag var jag i ett parkeringsgarage och skulle betala min avgift. Eftersom jag bara hade en 20-eurosedel kunde jag inte betala i automaten, den tar inte emot så stora sedlar. Gubben i den manuella kassan såg sur ut och började ge mej växel på 50 euro. Han räknade högt och smäckte ner sedlarna under luckan. Jag påpekade att, ursäkta mej men du fick bara 20 euro "sólo 10 euro para mí, no?". Gubben, som antagligen såg 20 euro flyga tillbaka in i lönekuvertet, blev otroligt glad och tackade tre gånger.

Ha! Där fick ni, alla sura, otrevliga, nonchalanta och oartiga spanjorer. Den skeden eller seden tänker jag inte ta. Den kan ni behålla.

Vad ska jag göra med mitt hår?
Det är axellångt, rakt och brunt.
Jättekul.
Vad ska jag göra med det?

Jaha, måndagen den 13 oktober och då är vi lediga här i Spanien. Det är nämligen helgdag, eftersom att man i detta landet tycker att folket minsann ska få en extra dag ledigt om nationaldagen råkar hamna på en söndag.

Det är annat det, än i Sverige. Där ska alltid snålas med helgdagarna. Jaha, ska det vara röd dag 6 juni, då tänker vi ta bort en annan helgdag. Sådetså! Här ska vi inte vara lediga för mycket, det är dåligt för karaktären. I den socialdemokratiska småsnåla missunsamheten kan vi inte tolerera för mycket mañana-mentalitet och kosta på oss att vila lite extra.

Danskarna ska vi inte bara tala om i sammanhanget. De, de som strejkar för en sjätte semestervecka. Svenskarna kryper nästan ur skinnet av avund inför denna girighet. Roffa åt sej sex veckors semester, hrmpf! Att man bara kan komma sej fööör!

Vi njuter av vår lediga dag. Eftersom vi inte har nåt höstlov, gör vi vårt bästa för att inte göra ett dugg idag.
En måndag i oktober.

Spanskan är snabbt och snärtigt språk, som vållar folk med släpiga dialekter uttalsproblem.
Det finns en i princip oöverstiglig svårighet med att lära sej spanska när man kommer från Småland:
Vi kan inte säga "r".
Vi har helt enkelt rationaliserat bort det ljudet ur vår dialekt, vi tycker det är ett onödigt ljud som bara stockholmare använder och vi vill inte befatta oss med några som helst "r".

Här i Spanien rullar "r:en" omkring överallt; de river och rasslar och klöser i varenda mening.
Jag försöker lite tyst forma ett litet "r".  Det gör mest att jag ser ut som Bruce Springsteen i profil och riskerar att slå av tänderna på mej själv när jag ska rätta till ansiktet igen. Men det kommer inget "r" i alla fall, på sin höjd ett lite "ää".
Dock har jag märkt en liten skillnad i mitt uttal av vissa ord. I stället för att uttala till exempel ordet kort "kått", säger jag numera "ko'tt". Här kan man nästan urskilja ett litet "r", om man anstränger sej. Fyrtio har blivit "fö'tti" i stället för "fö-tti" också, bland annat.

Ett annat spanskt ljud som kan vara svårt är det korta "o:et", som i "hola". Man kan inte säga det med kalmar-uttal, då man drar ut på alla "a", "o", "u" och "å". Då blir "hola" plötsligt "aula" eller ännu värre "olla", och då blir det lite tokigt.

När spanjorerna drar i gång och kacklar som värst på spanska, brukar jag tänka: "Haha, jag kan också ett språk som ni inte skulle fatta ett skit av!" Och så småler jag varje gång nån säger "okej" på spanska. Det heter nämligen "vale" och uttalas på vissa dialekter "balle".
Jag må vara en björnmamma, men jag går i alla fall inte runt och säger "balle" till folk.

Jag har snöat in på engelskt 1800-tal. På kort tid har jag läst Jane Eyre, Stolthet och fördom och är nu halvvägs in i Middlemarch. På så vis har jag hamnat mitt i ett otal kvinnoöden (med ganska mesig män som bihang, tack gode gud för Mr Darcy), vilka präglas av portmonnävirkning, pianospel och kråsade hättor. Lite på skoj känner jag igen mej i mitt hemmafruliv - inte mycket, men lite.
I sådana romaner fälls det ibland repliker av typen: "Mr So-and-so var mycket ful och talade en vedervärdig dialekt" eller "Husets skinka hade en utsökt smak av rökt ekbark" samt "I dagens läge är det omöjligt att finna en pålitlig husa!".

Idag sa vår städerska upp sej, med orden "på ett annat ställe får jag 10 euro i timmen". Jaha, tänkte vi, det hade du fått här också om du hade sagt till. Men skitsamma, dags att hitta en ny städerska.

Här måste jag inflika en intressant sak om hur snabbt man vänjer sej.  För ett halvår sedan hade jag aldrig haft en främmande människa som städat i mitt hem. Nu får jag krupp på att tänka mej att städa själv en vecka. Jag har alltid hatat att städa - organisera, reda upp, rensa undan; helt ok, men städa...- och nu har jag vant mej av med det helt. Det ska helt enkelt vilja mkt till om jag ska börja städa igen. Jag säger det på fullaste allvar, jag är beroende.

Ja, det gällde alltså att hitta en pålitlig husa. Helst en som vill ha betalt i kontanter. Helst en som är noggrann och glad. Vännen S var hygglig nog att förmedla numret till sin städerska/barnflicka. Strax hade jag denna glada, framförallt pratglada kvinna i luren och hennes öppningsreplik var: "I have to call you S too, because I can't say your name. Impossible!"
Det är inte första gången mitt namn, med det konstiga å:et i början, har vållat problem. Spanjorerna slänger en blick på mitt körkort eller visa-kort och kallar mej direkt för mitt tredjenamn Sofia. Det är helt enkelt det enda av mina namn som de känner igen som ett namn. Det andra är rappakalja för dem.
Hursomhelst har maken berättat att "osa" på spanska, vilket uttalas precis som Åsa, betyder "björnmamma". Nu fick jag för första gången användning för den förklaringen. Ett glatt skratt i luren, fick jag till svar; "in Spanish, it's a funny name!".
Verkligen. Kalla mej Mummy Bear...

Dags att göra om alla svenska abc-böcker:

Z som i Zlatan (här med underbar arabisk kommentator)

Egentligen gillar jag inte öar, de ger mej lite cellskräck. Jag vill liksom vara säker på att jag lätt kan komma från en ö till fastlandet.
Antagligen hänger det ihop med en resa jag en gång gjorde till Färöarna. Där kunde man inte vara riktigt säker på att man skulle kunna ta sej hem, eftersom flyget kunde stoppas av vindar eller dimma. Jag minns att jag nästan grät av lättnad när det stod klart att vi skulle kunna åka hem som planerat.

Gotland är den enda ö utan bro och flyg som jag hållt mej vän med genom alla år. Det är alltid sommar när jag är där och det ska vilja mycket till om man inte kan företa båtresan på soldäck. Ja, ni fattar rätt, båtar är verkligen inte min grej.

Och sen är det ju Öland förstås, den eviga ettan på ölistan. Fem minuter hemifrån är jag på bron, 12 minuter över densamma, 18 minuter till Lökenäs. Öland är oslagbart med sin tunna jordskorpa, stränderna och kargheten. Öland har ingen självklar fräschör, är på alla sätt okrispigt och icke-grönskande. Öland fjäskar inte för nån, lyfter aldrig på hatten eller uppträder överdådigt.

Jag är otroligt svag för Irland också, det var jag långt innan jag ens kom dit. Och hur många irländare har inte varit absoluta favvos genom åren? Vilken annan ö kan slå den långa listan av folk och företeelser? Van Morrison, Bono och U2, Yeats, Damien Rice, Beckett, Guinness, Hothouse Flowers, filmen The Commitments, The Pouges... Irland och Dublin, så grönt och så grått på en och samma gång. Irländare, jag bara gillar dem automatiskt. Kan de sen spela gitarr också, då är det kört.

Mallorca håller på att segla upp som en ny favorit-ö. Häromdan var jag återigen i fantastiska Valldemossa och åkte sedan vidare till Deía och Sóller på vidunderligt vackra bergsvägar. Hur kan man inte förälska sej i såna platser?
Här finns allt. Grönt, brunt, högt och djupt, vatten och berg. Maten är magisk. Vädret behöver jag inte ens nämna.
Innan jag kom hit brukade jag säga att jag hade svårt att tänka mej att det inte skulle gå att trivas här. Så rätt, så rätt. Om man inte trivs här, då har man ställt till det för sej på nåt vis. Då har man klantat sej, rest ifrån nån älskad person man inte kan vara utan eller nåt i den stilen.
Jag håller på att göra den här ön till min. Palma är redan min stad.

Och ön - jag kan bara sträcka ut handen och ta på den.