flyttbloggen

Mina barn tillhör generationen som aldrig kommer att trycka på knappar; de klickar på allt. Själv har jag sen snart ett år tillbaka klickat på "pause". Jag har lagt allt svenskt i malpåse och försökt tänka i andra banor. Det är ju ingen nyhet, men nu har jag dessutom träffat en hel del andra människor som gjort detsamma. Och det är himla intressant! Hur man ser på det där med livets olika faser, vad man ska ta chansen att göra och hur man fångar dagen.

Jag beundrar folk som ser möjligheter, som kastar sej i ut i nåt okänt och försöker göra allt ännu lite bättre. Folk som inte nöjer sej, inte står med mössan i hand och vågar sticka ut näsan.

Att ta sin familj och flytta till ett annat land, kan kanske av en del tyckas vara just en sån grej. Faktum är väl att många skulle vilja, få får den verkliga chansen och ännu färre tar den när den väl kommer. Här på Mallorca finns det faktiskt en hel del folk som inte ens har fått nån sån chans, utan som själv skapat en möjlighet att bo och försörja sej här. Dem blir man riktigt imponerad av! De strävar på med språk- och företagskuturella olikheter varenda dag. Men de gör det för möjligheten att bo på den här fantastiska platsen och för att under några år se livet från en lite annan vinkel.

Jag rekommenderar alla som får en sånhär chans att ta den. Jag har lärt mej massor - om mej själv  och om livet i stort. Det ger självförtroende, nya insikter och fyller på ens bagage med erfarenheter i en hastighet av ungefär tre år per månad. Det är nyttigt att byta miljö, det ändrar också hur man ses på sitt hemland. Och jag kan säga med ganska stor övertygelse att det här inte blir det det sista "utlandet" jag bor i.

En vän sa häromdan "då blev det inte så länge ni stannade i Spanien". Njae, kanske inte sa jag, men till jul kommer det ändå att ha gått ett och ett halvt år sen vi flyttade hit. Det är ju inte en evighet. Men om ni därhemma tänker efter hur mycket ni har hunnit med under den tiden, hur många gånger ni har cyklat till jobbet, hämtat på dagis och handlat på konsum; så har jag varit på Mallorca under hela den tiden. Jag har bara pausat.

Konstnären Joan Miró bodde sista halvan av sitt liv på Mallorca. Här finns ett litet museum med hans målningar och skulpturer. Man kan också kika in i hans hem och ateljé.

En vän till Miró, som var arkitekt, ritade ateljén åt honom. Tänk, vilken arbetsplats!


Jag kan inte så mycket om konst, men man blir lite glad av Mirós figurer, tycker jag.


Den bruna skålen i förgrunden är misstänkt lik en skånsk dito... Förutom målningar, gjorde Miró bland annat bronsskulpturer, glaspjäser och lerfigurer.

Men så kan man väl väl ändå INTE parkera, tänker vi svenskar.
 

Joho då, det går jättebra. Han står ju inte ens ivägen för nån. Inte heller har han ställt sej på den gulmarkerade handikapplatsen. Det var ju i alla fall bra tänkt!

Så var det gjort. La Trapa är besett, berget besegrat och bestiget.
Hela vandringsleden ska, enligt guideboken, ta tre och en halv timme. Vi tog en lite annan rutt, från dalen vid sa Palomera och serpentinvägen upp till bergskammen.


Här ser man den slingriga vägen.


Utsikt söderut från toppen.

Vi fick en rejäl stigning som uppvärmning, och halvvägs rastade vi vid den lilla stugan där vi vände förra gången. Sen var det bara att bita ihop ifrån den sista stigningen. Ett tag oroade jag mej för mitt knä som kärvat lite under vårens träning, men tack och lov höll det hela vägen.


Jodå, på rätt väg.

Väl över kammen, fick vi en magnifik vy över havet, ruinen efter det gamla trapistmunksklostret La Trapa och ön sa Dragonera. Och det kändes som om vi hade gjort den värsta biten. Nu skulle det vara en lättare promenadväg resten av leden. Trodde vi.


La Trapa med ön Sa Dragonera och fyren Cap de Tramuntana i bakgrunden.

Upp från ruinen såg vi stigen slingra sej vidare över en bergskam. Vi skrattade lite åt några tyskar i gympadojjor och med handväskor som kom vandrande från det hållet. De har den värsta biten kvar, sa vi.  Väl över bergskammen, insåg vi vad vi själv hade framför oss; en god stunds krypande och hasade nedför bergen ned mot nästa etapp av leden. Jag, som har ordentlig höjdskräck med speciell fobi för stup och branta backar, hade en god stunds fobiträning framför mej. Andra delar av sällskapet hotade med att vända, alternativt gripas av panik. Men med lite glada tillrop och löften om att det skulle kännas bättre att ha antagit utmaningen, kom vi ned till hyffsat plan mark igen.


Belöningen var vyer som den här, Cala en Basset.

Sista biten var en schysst stig genom en varm, doftande tallskog. Och sen var vi tillbaka vid sa Palomera igen. Allt som allt tog vandringen strax under fyra timmar. Inget för barn eller folk med dålig kondis och stela ben. Men annars en underbar vandring och utmaning!

Dags för lite naturupplevelser, vandringar och fågelskådning. Själv kan jag inte överdrivet mycket om just fåglar, men tittar gärna ändå. Målet för dagen var grågamar, glasögonsångare och allt annat man kan tänkas hitta runt Cúberdammen i bergen öster om Sóller.

Cúberdammen är Mallorcas färskvattenreservoar, och ser ut som ett mini-medelhav mitt ibland bergstopparna.

Hit upp kommer man på en slingrande bergsväg från Sóller. Väl där slås man av tystnaden, den klara luften och de röda fåren.


Det enda jag kan gissa mej till är att de blivit "rödfärgade" för att man ska se dem lättare uppe på sluttningarna.



"Mamma e röd, men jag e svart!"

Runt dammen går man på en knapp timme, det är en lätt promenad. På vägen finns en rastplats med bänkar och grillplats.
Gamarna då? Jo, de höll sej högt uppe ovanför bergstopparna, och syntes som siluetter mot himlen. Glasögonsångaren höll sej undan helt. Däremot såg vi en hel mängd spelade grodor. De flesta hade en fin dag, utom en stackare som blev uppäten av en orm som lurade i vattnet.


Nedanför dammluckorna höll grodorna till.



De här liljorna blommar i massor överallt på ön. Herregud, jag har börjat fotografera blommor... jag är gammal!