flyttbloggen

Efter mitt tredje besök på vårdcentralen idag, är jag övertygad: man bryr sej inte så mycket om sekretess inom sjukvården i Spanien.

Det är inte så jädrans noga om man överlämnar alla medicinerna ute i väntrummet (här kan man få en del medicin direkt i handen av doktorn, ganska praktiskt), bland allt folk, och berättar varför patienten ska ta dem. Och ur och när...

Man står och köar vi kassan alla tillsammans, som en stor familj! "Hej, hej jasså du har grus i pinket igen? Ojoj..."

Sen får man gå in på toa och kissa i en burk för att sen sitta med den i handen i väntrummet en bra stund innan man får lämna den ifrån sej. Ingen tvekan om varför man är hos doktorn...

Ytterligare ett väntrum hamnar man sen i, utanför utvald doktors mottagningsrum. Mellan patienterna, rullar doktorn fram med sin kontorsstol till den halvöppna dörren och hojtar patientens namn ut i väntrummet. Och även om man sen stänger dörren bakom sej, hörs allt man säger ut genom den lövtunna dörren.

På det hela taget är det inte så noga alltså. Och jag tänker på att vi kanske är lite knasiga i vår dubbelmoraliska hemlighet i Sverige; vi som inte kan berätta vad vi röstar på för parti, men samtidigt inte drar oss för att tala om vad vi ska göra på toa. Som är rädda för att folk ska få reda på om vi haft skabb, men samtidigt glatt berättar om vi rakar den nedre frisyren eller inte.

Ändå vill jag gärna säga"Sssccchhhh!" på spanska vårdcentralen. Och undra om jag få slippa vänta halva dan nästa gång?

På "fejjan" kan man ju ta en uppsjö av tester och göra listor på det ena och andra. Häromdan skulle jag göra en lista på "albums that shaped me", 1-5. Men fem är ju för lite, det inser man snabbt när musik är så viktigt som det är för mej. Här kommer därför en lista på tolv album som format mej (alltså som avgjort min musiksmak, och gjort intryck på mej som person), utan inbördes ordning.

"Some Great Reward", Depeche Mode. För ett tag sen satte jag mej ner och började återupptäcka Depeche Mode. Och när jag kom fram till de här låtarna, var det så nära ett halleluja-moment som jag nånsin varit. Det är fortfarande samma kärlek som när det begav sej, med undantaget att jag förstår texterna lite bättre nu.

"Picture Book", Simply Red. Brorsan började prata om Simply Red först av alla i hela landet, tror jag. Jag lyssnade nästan hål i den här LP:n. Den lever kvar i min kärlek till bra sångare och enkel popmusik.

"Magical Mystery Tour", The Beatles. Får representera min pappas skivsamling, som man inte fick röra, men som snurrar oavbrutet i mina barndomsminnen. Jag var skiträdd för omslaget med de utklädda bandmedlemmarna. Jag lyssnar fortfarande på Beatles, och önskar att jag hade varit med när det begav sej.

"Rattle And Hum", U2. Jag kan med stolthet säga att den första LP jag nånsin köpte var "The Unforgettable Fire" med U2. Jag spelade den och begrep mej nog inte riktigt på den, jag var kanske var 11 år och det var väl lite avancerat. U2-frälst blev jag nog först då "The Joshua Tree" kom ut. Jag lyssnade på den på skolresan i sexan kommer jag ihåg. Sen kom "Rattle And Hum", och jag kunde inte fatta att musik kunde vara så bra, så plågsam och kunde göra mej så knäsvag. Den spelas fortfarande flitigt hemma hos oss, maken och jag träffades trots allt på en U2-konsert.

"Avalon Sunset", Van Morrison. En otroligt andlig och spirituell skiva. Innehåller en mängd låtar som letar sej in i ens medvetande och ifrågasätter tro, kärlek och det berömda "fånga dagen".

"...och stora havet", Jakob Hellman. En gång utnämd till Sveriges bästa platta genom tiderna, eller nåt i den stilen. Jag kan inte annat än att instämma, det finns många andra, men denna är en av de bästa i alla fall. "Vackert väder" är fortfarande en av mina favoritlåtar på svenska.

"Moderna Tider", Gyllene Tider. Inte en dålig låt på denna plattan, den är 80-tal, socker och pastell, men samtidigt ungdomlig ångest och ensamhet. I love it, så är det bara.

"Nothing Like the Sun", Sting. Innehåller, förutom superhiten "Englishman in New York", en räcka underbara, välsnidade poetiska låtar, som jag håller mycket kära. Värd att lyssna på så här i tider då begreppet "peace on earth" verkar ha gått i graven.

"Kungarna från Broadway", Eldkvarn. Beredde vägen till Eldkvarn för mej. "Utanför lagen" är min favoritplatta med bandet, men denna kommer inte långt efter. Jag har sett Eldkvarn live ett otal gånger genom åren, periodvis har jag haft svårt för dem, men som tongivande i skivhyllan har de få riktiga konkurrenter.

"Måne över Haväng", Ulf Lundell. Var den första Lundell-skivan som jag sträcklyssnade på, och som fick mej att börja lyssna vidare. Läste "Jack" också nångång i samma veva.

"Bruce Springsteen & The E Street Band Live 1975-1985", Bruce Springsteen & The E Street Band. Stackars alla er som inte sett den här konstellationen live, det är en fantastisk upplevelse.

"Hatful of Hollow", The Smiths. Utgiven 1984, men jag plockade upp den nångång 1988-89. Jag älskar fortfarande de här låtarna, särskilt "This Charming Man" och "Heaven Knows I'm Miserable Now". För mej är den här plattan också en plågsam påminnelse om hur det var att vara 15-16 och försöka passa in och ändå hitta sej själv...

Idag regnar det faktiskt här på Mallorca. Efter tre veckor med vackert väder är det förstås välkommet på ett sätt. Det börjar bli dammigt och allt pollen som ramlar från tallarna ha bildat drivor på bilar och trädgårdsmöbler.

Vädret funkar lite annorlunda här än hemma, det går inte att applicera de vanliga svenska tecknen i skyn på Mallorcas ö-klimat. Mörka moln här betyder kall luft, inte ösregn. Klar morgon betyder solig dag, inte bulliga moln och växlande väder som i Sverige. Är det disigt och svalt på morgonen, kan dagen fortfarande bli jättefin här. Åskan kommer ofta helt plötsligt, utan att man anar nåt. Och jättekvalmiga, illvarma dagar blir det sällan åska.

Jag tycker det är som fint svenskt juliväder här mest varje dag, såhär i mars. Igår sa en bekant att nu kommer vädret vara så här (det var soligt den dan) ända till november, med skillnaden att det bara kommer att bli varmare. Jag inser vilken fantastisk ynnest det är att få bo i det här klimatet, om det så bara blir en kort period. Och jag lovar, jag njuter varje dag eftersom jag älskar värme och sol.

Kanske tror man inte att vädret har så stor betydelse för hur man mår. Jo, visst, när det är kleggigt och regnigt och 2 grader på svenska östkusten, så blir man ju ofelbart deprimerad, så är det ju. När man bor i ett varmare klimat, så märks det på ett annat sätt. Man sträcker på sej, kroppen värker mindre och man blir gladare. Inget behov av att gå ihopkrupen i nåt slags permanent kramptillstånd, som man lätt gör om man fryser hela tiden. Men höst- och vårdeppig är man ändå. Skillnaden ligger också i mängden dagsljus sett på hela året. Från och med omställningen till sommartid i natt kommer vi ha ljust ända till nio på kvällarna.

Jag har provat att stå här och tokvifta med armarna, för att ni ska få det lite varmare hemma i Sverige, men hittills har det inte funkat nåt vidare.

(Och ja, jag har snott rubriken från en låt på Lundells senaste, hopplöst värdelösa platta.)

Har just läst en av Cesar Millans (ni vet han som "talar med hundar") böcker för att förbereda mej för ett framtida hundägande. Jag är uppvuxen med hundar och har även haft hund i vuxen ålder, men det har aldrig blivit riktigt bra. Hundarna har bestämt i hushållet, pissat på stolsben, bråkat, bitit halvt ihjäl varann, inte kunnat vara i samma rum, inte kunnat vara ensamma hemma, inte kunnat åka bil och inte kunnat vara lösa.
Jag är grymt imponerad av Cesar Millan, och jag tror verkligen på hans metoder och ideér. Särskilt tanken om att hunden först och främst är ett djur, och därför inte tänker och agerar som människor. Den förstår inte vad människor menar, om vi inte lägger oss för att tänka som hunden. Hunden vill inte bli bortskämd med korvbitar, den vill jobba för att hitta sin mat. Den vill inte bli gullad med och tilltalad med hysteriska röster, då blir den stressad. Den vill inte bli buren, den vill vandra själv tillsammans med sin familj.

En sak har slagit mej här i Spanien; här ser man sällan hundar som går i koppel. Här går jyckarna lösa, 30 centimeter bakom hälarna på husse eller matte, mitt i stan tvärsigenom trafiken. Hundarna vet vem som bestämmer, och ägaren vet att hunden inte plötsligt kommer att galoppera ut i gatan och börja jaga en smattrande moped. Det finns ett avtal dem emellan.
Spanjorerna har inte heller sina hundar inomhus, och vi svenskar rynkar kraftigt på näsorna åt den spanska djurhållningen. Ryktet säger att man nyligen visat en dokumentär om spanska hundar i svensk tv. Jag har inte sett den, men kan tänka mej ungefär hur det såg ut. Och jag försvarar inte det!
Men faktum är att man ser på hunden som den ska betraktas, nämligen som ett djur. Jag är absolut för att man ska vaccinera sin hund, att man ska köpa friska valpar från seriösa uppfödare (rashundar som blandras) som veterinärbesiktigat hunden innan du får den. Man ska försäkra hunden så man kan ta den till veterinären om nåt händer. Och jag tycker inte det är ok att sätta hundar i skitiga hundgårdar. Eller som är fallet med många hundar i Spanien, låta dem trampa runt i sitt eget bajs fastbunden på garageuppfarten.

Jag tror vi i Sverige, och säkert på andra håll också, skämmer bort våra hundar ungefär som en curlingförälder skämmer bort sitt barn. Alltså genom att låta dem göra som de vill, utan gränser och regler, för att det blir synd om dem annars och att det är elakt eller kärlekslöst att försöka bestämma över en annan varelse.

Det är intressant att tänka i termer som "lugn och övertygande", "flockledare", "regler och begränsningar" även när det handlar om familjer, släkt och barnuppfostran. Onekligen kan man ha nytta av tankesättet också när det gäller att stå upp för sej själv i olika sammanhang. Ingen människa, eller hund heller för den delen, ska ha rätt att kliva rak över en eller jucka mot ens ben, om ni fattar liknelsen.

Jag erkänner direkt, jag kan inget om båtar. Vill inget kunna, jag blir sjösjuk av att se båtar från land. För mej är alla båtar en potenciell dödsfälla, ombord på vilken jag garanterat kommer att kräkas.



En del båtar man ser här på Mallorca är ungefär stora som Öresundsfärjorna. Just nu vaxas, poleras och skuras det i hamnarna. Men det är många dyrgripar till salu också, om man har ett sisådär en halv miljard att spendera.
Jag stannar på land, för allas bästa.

Svärföräldrarna är på besök och vi tog dem med till ett av våra favoritställen i Palma; Mercat d'Olivar. Vi kallar den allmänt för saluhallen, och här finns allt, jag menar verkligen allt! Jag tror faktiskt att till och med gubben med kassen är till salu!



Massor med frukt, grönsaker, nötter, torkad frukt, fisk, skaldjur, bröd, kryddor... enda stället till exempel där jag har hittat bulgur!
Rekommenderas till alla som besöker Palma. Varning dock för flådda kaniner med ögonen kvar och itusågade griskultingar, samt mängder av illaluktande skinkor...

Vår vän har vaknat ur sin vintersömn.


En något förvirrad sköldpadda på vårpromenad. Han trasslade inte sej i många stolsben på vägen.



Tog en runda på bordsunderredet, åt lite tomat...



... och fick en klapp av lilla E. Sen återvände han till sitt gömställe under några stenar vid staketet. Vi konstaterade att han nog var lite vimsig, eftersom han försökte gå in genom altandörren och ville gömma sej under en fotboll!

Jag kommit att älska matbutikerna här i Spanien. Här finns så mycket gott! Men man måste komma till rätt butik. Och man måste lära sej att andas genom munnen, för att slippa känner lukten av alla lufttorkade skinkor!

Det är konstigt att man i ett land där det finns så mycket fina frukter och grönsaker, inte vet hur man hanterar dem. I den butiken som ligger närmast oss (den tyska kallar vi den), är grönsakerna så bedrövliga att jag oftast inte handlar någonting sånt där. Vilket känns väldigt konstigt, att bara gå förbi hela den avdelningen i en affär, är sjukt för mej. Häromdan köpte maken en paket med sex tomater där, som alla var frusna. Omogna, stenhårda tomater har man ju fått i Sverige, men aldrig frusna!

Jag handlar mest på spanska matvarukedjans butiker, det finns såna butiker överallt. Och de är riktigt bra. Frukt och grönsaker är jättefina, köttet fräscht och fiskdisken smått magisk.
Många undrar om vi äter mycket annorlunda här mot vad vi gör i Sverige, och om vi lagar mer mat hemma när jag har mer tid. Men faktum är att jag alltid lagade middag varje dag, även när jag jobbade. Och om jag jobbade kväll, lagade maken mat. Skillnaden är nog att vi äter mer rent kött här; mindre korv, färs och färdiga frysta köttbullar och hamburgare. Här finns inte så mycket fruset kött att köpa över huvudtaget, allt är färskt. Mer grönsaker och frukt blir det också förstås. Det finns ingen anledning att gå över på frysta grönsaker på vintern, som vi ofta gör i Sverige. Här är säljer man säsongens grönsaker. Alltså det finns inga apelsiner på sommaren och inga vindruvor på våren, för att - hallå! - vindruvor mognar på hösten! Det måste vara miljötänk på allra mest självklara nivån.

Vi äter mer på restaurang här. Det beror nog främst på att barn är så välkomna på restaurangerna, och det är jättetrevligt. I söndags var vi ute med goda vänner och åt på ett ställe i grannbyn. Där finns en stor uteplats med fiskdamm och sköldpaddor, där barnen kan vara och leka. Vid bordet blir de skojjade med och ruffsade i håret av personalen. Som vuxen kan man koppla av på ett annat sätt när det inte behöver vara högkyrklig stämning när man ska äta middag. Många restauranger har till och med pool, där barnen kan bada medan man väntar på maten.

I Sverige är vi så ovana att äta ute på kvällar och helger, att folk klär upp sej och harklar sej ordentligt innan de kliver in på restaurangen. Vi var en gång på Hotel Borgholm och åt när barnen var 7 och 5 år. Där kunde man inte ens få fram en ren enkel fiskbit till lilla E, det slog väl slint totalt i gourmetköket då.
Sonen, som alltid vill ha en köttbit, har till och med blivit nekat det i Sverige med ursäkten att det inte finns med på barnmenyn. Vad är det som säger att man inte kan halvera en vuxenportion av till exempel spaghetti carbonara och servera den till ett barn? Det övergår mitt förstånd.

Om du kommer till Mallorca måste du prova det här:

Hierbas. En underbar grön eller svart örtlikör gjord på ön. Oftast får man den efter maten som färdknäpp.
De gröna oliverna. Bäst är manzanilla-varianten, tycker jag. Men det finns också en underbar krossad snabbmarinerad sort, som man får till bröd innan maten.
Pa amb Oli. Bröd med olja, traditionell lunchmat med uråldrigga anor. Mallorikinskt fullkornsbröd, oliver, olivolja, salt och lufttorkad skinka. Tro mej, man står sej en hel dag på det!
Sobrasada. En slags pastej/bredbar korv, gjord på fläskkött och kryddad med paprika. Mustigt och jättegott!

...består, som så många andra dagar av gazpacho, helst den andalusiska varianten med bröd i. Och så den underbara serranoskinkan, gröna oliver och idag även keso (upphittad bland de typiska brittiska mejeriprodukterna).

Vi for till östra delen av Mallorca igår, för att kolla in Cala d'Or. Jag har hört att det ska vara så fint, och häromdan ringde en god vän och berättade att hon bokat resa dit.
Cala d'Or är en liten stad vid kusten. Där finns fem underbara mini-badvikar, med underbar korallsand och kristallklart vatten.

Just nu är det väldigt lugnt på alla öns badorter, och i Cala d'Or var det också fullt av tomma hotell och restauranger. Vi hittade inte ens nånstans att fika.

Barnen var i alla fall i och gick i strandkanten, de syns längst till vänster under tallen. Det måste vara fantastiskt att bada här!

... en get när man är ute och promenerar!
Det sägs att en get är den bästa gårdvar man kan ha... det kanske vore nåt...

Chopin och George Sand. Vintern 1838. Litteratur- och kulturhistoria. Chopin led av tuberkulos och Sand skrev sin berömda bok "En vinter på Mallorca". De var inte gifta, vilket retade lokalbefolkningen som ska ha frusit ut paret.
Chopin bodde i en cell (inte i finkan alltså, utan en klostercell) på klostret, och där var jag faktiskt i höstas och snodde en stickling från en blomma på altanen. Kittlande tanke att växtens förfader kan ha beundrats av kompositören.

Klostertornet i Valldemossa.

Jag har vid det här laget varit i den här vackra lilla staden tre gånger. Alla som reser till Mallorca och vill se nåt annat än stränder, ska åka hit, tycker jag. Vägen dit är lätt att köra, endast sista halvmilen är lite krokig.

Utsikt från staden mot dalen. Det som ser ut som en pool, är en bevattningsdamm. Dessa finns det gott om i bergen, liksom terrassodlingar.

Överallt från staden har man en fantastisk utsikt mot dalen och över slätten med Palma i fjärran. Från Valldemossa kan man sen ge sej på lite mer mastiga vägar tillbaka. Antingen kan man köra söderut mot Andratx och våra hemtrakter. Då hamnar man i ytterspåret på en minst sagt vindlande väg som hänger på kanten av ett stup nästan hela sträckan.
Mot norr kan man köra mot Deía, en helt osannolik by, som ligger som fastklistrad mot bergsväggen. Endast vägen som man åker dit på, skiljer byn från ett magnifikt stup ner mot havet. Från Deía, kör man sen ännu en bergsväg ner mot Sóller. Ta ett piller innan, om du är åksjuk!
Båda rutterna bjuder på helt fantastisk utsikt över turkosblått vatten, oliv-, mandel- och citronlundar, magnifika villor på bergstoppar och bymiljöer som passar på vilket vykort som helst.

Pelargonerna blommar för fullt i Valldemossa. På den här restaurangen åt jag en väldigt god spansk omelett i somras, de har en jättemysig uteservering i skuggan av ett antal stora lindar.

Läser Marcus Birros blogg. Den är bra.

Den är riktigt bra.

Många undrar hur det är att inte jobba. Saknar jag jobbet? Hur är det att inte tjäna "egna" pengar? När ska jag börja jobba igen? Och var?

Nej, till stor del kan jag säga att jag inte saknar att jobba. Det går alldeles utmärkt att få dagarna att gå på ett vettigt och meningsfullt sätt ändå. Men jag är av naturen ganska lat och bekväm av mej, så det har varit viktigt för mej att hitta nån slags struktur i veckorna. Ungefär som om jag hade jobbat, fast med mer frihet och utrymme för improvisation.
Jag saknar mina kollegor, däremot. För hur mycket jag än strukturerar upp min vardag, så handlar det till slut ändå mest om vad JAG ska göra ENSAM. Och hur stort umgänge jag än har här, så är gemensamma aktiviteter ändå nåt som sker en gång i veckan. På en arbetsplats har man ju i alla fall minst en fika om dan ihop med ett gäng människor.
Ännu är inte vädret nåt att räkna med, det går inte kan ligga i solen och läsa på dagarna, vilket många tror att jag gör året runt.

Idag klädde jag faktiskt på mej vitstället och agerade sjuksköterska en stund. Och då är det roligt att upptäcka att jag faktiskt kan ett yrke, vilket är lätt att glömma när man inte praktiserar det dagligen. Det är inte svårt att bli rastllös, glömma bort att jag har nåt att bidra med, att jag också är en utbildad, arbetande människa - åtminstone i vanliga fall.

Just nu går ett program i SVT som handlar om transplantationsenheten på Sahlgrenska och deras patienter. Jag känner väldigt starkt för just transplantaioner, eftersom jag jobbat med njursjuka och vet vad det innebär för dem att få chansen till ett nytt, friskare liv. Har man en gång arbetat med människor, så känns alla andra jobb rätt så meningslösa. Så är det, men sen finns det en skitig, sorglig och otacksam sida av det också, som man måste uthärda för att klara av det. När jag tänker på vad jag ska göra i framtiden, känns ändå ett sjukhus-jobb ganska avlägset.

Det finns ju såå mycket annat...