flyttbloggen

Två helt knäppa låtar från min barndom. Lyssna, ni som har Spotify.

"I lugnare vatten"  Marie Bergman

"Tommy" Janne Önnerud

Jag har letat efter de här låtarna i flera år. Usch, nu har jag hittat dem. Med skräckblandad förtjusning.

"Är det är en ynnest eller en förbannelse att ha varit ung på 60-talet", sjunger Lundell. Jag undrar detsamma om 70-talet...

"Varför har vi samma mat igen?" undrar lilla E vid frukostbordet idag. Det var delar av farmors julbord som presenterades som småvarmt. Ja, det kan man verkligen undra.

På julafton äter vi alltid kalkon numera, det har blivit en bra tradition. Alla tycker det är gott, alla blir mätta och ingen behöver tokäta godis för att hålla igång resten av dan.
Annars är jag emot traditioner, särskilt vid jul. Jag vill göra om julen varje år, börja om och låtsas som om det vore första gången jag firar. Jag tycker, att om man har gjort samma sak vid jul i hela sitt liv, och sen gör nåt helt annat en enda jul så måste man ju tjäna nåt på det i längden. Då blir ju det den enda julen som det verkligen hände nåt, egentligen.

Nej, jag är verkligen inte nån julfantast. Men jag försöker verkligen skapa nya, glada julminnen. Och barnen gillar julen, så jag har lyckats på så vis att jag inte överfört nåt ogillande på dem.

Det här är min favoritjullåt. Jag är vän med julmusiken i år. Bara en sån sak.

Vi har några kompisar som bor på gatan. Och så här i juletid - och när vi nu inte kommer att se dem på ett tag - tyckte vi att det inte var mer än rätt att bjuda dem på lite käk.


Vi fixade ett par burkar mjukt käk och tre kilo torrfoder. Det hela liknade faktiskt det stora tabberaset i Katthult. Minus gröt och tända ljus förstås.
Ibland är det bara lite som behövs för att man ska känna sej som en god människa.

Jag tror att vi svenskar, generellt sett, är opryda.
Vi är uppvuxna med föräldrar som gick nakna mellan badrummet och sovrummet i våra barndomshem.
Vi bryr oss inte om andra nakna människor i simhallens eller gymmets omklädningsrum.
Vi kvinnor visste hur en snopp såg ut innan vi gifte oss. Vi blev inte speciellt rädda första gången vi såg en som tillhörde nån annan än våra pappor.
Ni killar visste nog till stor del hur en kvinna såg ut också (även om ni fortfarande inte har en susning om den invändiga anatomin, men skitsamma). Ni visste att bebisar ammas från kvinnobröst (detta är dock inget inägg i nån amningsdebatt), att de föds som de gör och allt det där andra.
I stort sett behöver vi alltså inte vara pryda. Vi kan ha en ganska avslappnad inställning till det mesta som är naket.

But schera ina Espain, som makens jobbarkompis säger, är saker och ting annorlunda. Här springer man inte omkring naken i nåra omklädningsrum inte. Här gäller det att skyla sej och påkläda sej, helst utan att visa bar hud alls.
På mitt gym påhejas detta också av tyskor, brittiskor och samtliga andra med katolsk bakgrund.
Här är det till och med lite utmanade att gå, iförd endast badkläder med handduken på armen, mellan omklädningsrummet och poolen. Det är 10 meter. Då får man svepa in sej i ett jättebadlakan och gå med geisha-steg till poolkanten, hastigt kasta svepningen och gömma sej i vattnet.

Nu är jag inte pro att folk ska visa göken i simhallen, det var inte poängen här. Inte heller tycker jag att män ska gå på restaurang i bar överkropp.  Och man går inte omkring på stan i bikini.
Men inte ska väl kvinnor behöva skyla sej för andra kvinnor? Och inte män för andra män heller, för den delen. Fast jag vet att män är rädda för andra män som är nakna, och det kanske tar ett par generationer till att jobba bort.

Nej, nu längtar jag hem till mitt svenska gym (inte för att det ligger i en klaustrofobiframkallande källare) där man kan stå i underkläderna och eftersvettas medan man torkar håret. Och där man inte behöver vara påklädd i bastun.

Ett fantastisk fint luciatåg! Alla barn från svenska skolan sjöng så det ekade mellan husen på Plaza Cort.


En väldigt vacker plats också! I delar av Palma kan man känna det som om allt vackert som mänskligheten lyckats skapa och bygga har samlats i en enda stad. Och så denna sköna värme.



Människor i alla åldrar är ute på kvällen. I Sverige skulle man ju frysa ihjäl den här tiden på året. Överallt kan man köpa snacks, sockervadd och denna kvällen glögg och pepparkakor.
Prinsessan Birgitta och Mamma Olga skymtade förbi i natten. Prinsessan med en cigg i högsta hugg. Jag tänkte sagt till lilla E att "där står en riktigt prinsessa", men nej, jag kunde bara inte. Låt flickebarnet ha några illusioner orörda, tänkte jag. Prinsessor röker liksom inte.

Nu är jag också helt frälst på Spotify. Jag bara köpte konceptet rakt av, betalar glatt och lyssnar. Igår kväll hade maken och jag frågesport med gamla låtar från barndomen och spelade allt från Howard Jones till The Pinks. "Uh, kommer du ihåg denna då?" och "Det här kan du aaaaldrig gissa vad det är!" blev de mest använda fraserna.

Sen kollade vi på På spåret, drack vin och fick hemlängtan igen.

Om en vecka kommer vi verkligen vara hemma, det känns märkligt och efterlängtat och tudelat. Häromdan när vi bokade flygbiljetter till sportlovet, råkade jag kalla Mallorca för "hemma" och maken tittade konstigt på mej.

Och så började luciadagen med spanska julsånger på datorn. Sen vidare med Eldkvarn (fantastisk mycket bra de har gjort - och en hel del dåligt också), Magnus Johansson (vill påstå att "Jag drömde i natt att du gick bredvid mej" är en av de bästa svenska låtarna nånsin) och Winnerbäck.

Ikväll ska barnen lussa. Mitt i Palma på Plaza Cort, dit det brukar komma ungefär 4000 personer och titta. Dessutom visas alltihop tydligen på tv. Det blir spännande, både för oss och barnen.
Innan ska vi ut till flygplatsen och lämna in bussen. Det ska bli skönt att slippa den, men svårt att ställa om fötterna till manuell växellåda igen. Och sen följer fem dagar med bara en bil, innan vi flyger till Köpenhamn på fredag kväll. Hmm...

Tog en sväng till Palmanova idag, barnen var lovade mat från den amerikanska hamburgerkedjan. Det var lite av spökstad över det hela. Där är ju fullt av packade och galna tatuerade engelsmän med knallröda kroppar på somrarna. Skönt att slippa dem faktiskt.


Här står lilla E på stranden, inte en enda turist i sikte. Bara en liten lussetärna, en skuta och en snubbe på jetski.


Färgglad, fullsatt och folkligt - eller vad det nu brukar heta. Inte på vintern dock.


Det enda som verkar minna om den vilda varma årstiden: Penisgatan. Man vill inte veta VAD som händer här när det är ljumma kvällar. Eller kanske det är här han bor, älskaren från det öde landet.

Alla som har lite humor eller nångång om året kör ett partytrick, har väl antagligen råkat ut för att nån packad stackare kommer fram och säger: "Jaschå... du är en såndär rolig jävel. Fy faan."
Jag hatar såna uttalanden. Inte för att jag har nåt emot att bli kallad rolig. Inte för att jag ogillar svordomar. Utan för att när folk säger så, så innebär det att de menar att det är nåt osmakligt och fult att skoja till det lite ibland. Det är underförstått nåt lätt solkigt, syndigt och lättfotat över att få andra att skratta.

Jag tror inte att jag som person uppfattas som lättsam och skojfrisk. Folk tycker nog allmänt att jag tillbakadragen, kanske lite introvert och till och med blyg. Det är i alla fall så jag ser på mej själv. Det finns faktiskt dagar när jag känner mej lite halvt deprimerat intellektuell. Och trivs med det.

Jag har generellt svårt för kallprat, artighetsfraser, fjäsk och stövelslickande (om ni förstår vad jag menar). Jag hatar tanken på att behöva göra mej till för nån eller agera lämpligt umgänge.

En gång för ganska många år sen, satt jag hos en terapeut och undrade om han kunde svara på när i livet jag skulle känna mej som en glad människa. Jag hade tänkt mej att alla nångång kommer till den punkten, när man känner att "fasen nu är allt elände i mitt liv sorterat och idisslat och utspottat, nu äntligen kan jag gå vidare, nu ska jag vara riktigt glad och lättad resten av mina dar".
Nä. I stället lutade sej terapeuten bakåt stolen och sa:

"Det kanske helt enkelt är så att du inte är någon glad människa."

Det tog några år innan det där orden hann smälta in. Men nu har jag fattat att det antagligen är så det är. Inte för att jag har gett upp och hemfallit till en evig depression, utan för att jag försöker acceptera mej själv. Jag kommer aldrig komma till den där punkten då jag kommer skutta runt i ett rosa lyckorus som varar tills jag dör.

Jag bär på det som Jonas Gardell vid nåt tillfälle kallade för "grundsorg". Jag tycker det är ett så bra ord. Kanske alla har en släng av den, vad vet jag. Den där känslan av att det alltid finns nåt tungt att släpa på genom livet. Och då handlar det inte om nåt pretentiöst svårmod, intellektuellt Kafka-mörker eller nån mörk familjehemlighet. Bara en tyngd, det kan vara vadsomhelst eller ingenting.

Häromdan försökte jag förklara för en person varför han upplevs som svårmodig. Han hade nog svårt att känna igen sej i den beskrivningen. Jag menade på att han inte precis är typen som står utanför Domus och gör high-five med folk. Och det gör verkligen inte jag heller.
Samtidigt som det är lite syndigt att få folk att skratta, är det ju så fult att verka svårmodig. Då tycker folk automatiskt synd om en i stället. Och hur kul är det.

Jag tycker om att få folk att skratta Och jag är ganska bra på det. Ibland önskar jag att jag hade hållt käften i stället, men - va fasen - jag bjuder på det.

Gav mej ut att gå idag. Solen sken och det blåste varma vindar.
Kolla på den lilla udden här ovan. Det som ser ut som ett litet stenröse är i själva verket en liten stenbänk och bord. Om man följer kanten upp så kan man urskilja en stig upp till huset. Den vita muren uppe på klippan är kanten på en pool. Poolen tillhör ett förfallet hus, där alla fönster och dörrar står öppna. Tomten är full med sopor och skräp och är helt igenvuxen. Nån dag ska jag ta med min stora kamera och ta flera bilder. Ofattbart att ett hus med detta läget står övergivet!
Öarna i bakgrunden, är samma som på bilderna jag la ut tidigare i veckan och  heter Illes Malgrats. Ett litet naturreservat med fåglar och diverse skyddade marina arter. Däribland hundhajen.

Åt andra hållet ligger allla dessa igenbommade hus. Nu är det helt off-season, tyst som på landet!

På varenda udde här står helgfirande spanjorer och fiskar eller sitter och fikar. Alla verkade verkligen njuta av solen idag, efter flera veckor med regn och rusk.

Julklappsshoppingen i år blir lite annorlunda. För det första; ska man handla här eller i Sverige? Hur mycket orkar man släpa hem i väskorna? Och är det trots allt inte lite roligare att handla grejer här, så att folk kan få lite osvenska klappar?
Jag har bestämt att jag inte vill lägga tid på att julhandla i Sverige, vill inte slösa på mina dyrbara 14 dagar hemma.

Jag började i leksaksaffären i förrgår. Jag vet hur värdeslöst det är att försöka hitta leksaker hemma efter den 15 december. Då har redan alla far- och morföräldrar rensat hyllorna i de svenska leksaksaffärerna, inte ett enda vettigt legobygge kvar att uppbringa.

Igår tog S och jag en sväng på stan. (Lite oväntat fick vi sällskap av S:s yngsta dotter. Vägen till hennes dagis hade nämligen rasat under natten. Jag kan bara säga; this is Spain...) Skoaffärer, klädaffären och letande. Och tillbaka till den första affären igen, och så finns inte rätt storlek. Så där som det brukar vara när man försöker tänka ut vad man ska köpa innan.
Och så var det helt otroligt varmt. För varmt med jacka, och jättevarmt med boots. Jag som trodde jag skulle slippa svettas i julhandeln. Fast det här var behagligt varmt. Underbart. 19 grader.

Hursomhelst, handlar jag de flesta klapparna på nätet. Böcker, spel och sånt. De kan jag hämta på macken när jag kommer hem, så himla praktiskt.

Nu räknas det dagar här i grannskapet. Alla ska snart åka till Sverige, barnen är trötta trötta och alla vuxna behöver ledighet. (Vissa av oss är ju alltid "lediga", men vi behöver verkligen vara lediga ändå.)
Vi tycker så här med facit i hand att vi skulle tagit en runda hem i höstas. Det har varit länge att vara hemifrån i fyra månader.

I söndags firade vi advent med ett mini-julbord hos S med familj. Prinskorv, köttbullar, Jansson, sill och glögg. Det smakade förträffligt. Men jag hade nog inte fattat att det var så nära jul, och fick en liten chock när jag såg S:s fina julpynt. Det var första advent och vi hade inte ens fått fram den elektriska ljusstaken ur garderoben. Och då var klockan tre på eftermiddagen. I Sverige kan man ju knappt vänta till den där helgen, då man äntligen får lysa upp sitt hus.

Maken var i Stockholm förra veckan, och ringde hem. Han undrade om vi kunde fatta hur mörkt och snögloppigt det var i Sverige?
Nej, jag tror inte jag har fattat det. När han ringde var klockan halv fyra och han undrade varför jag lät barnen var ute i mörkret. Men, sa jag, här är det inte mörkt! Det blir ju inte mörkt här förrän vid sex.
Just det, man glömmer fort.

I Sverige har ni väl pyntat och varit på julskyltning och julmarknader. Och trängts och svettas med era bylsiga jackor och försökt trösta nedbäddade barnvagnsbebisar i butiksvärmen.
Imorrn ska jag ut i julhandeln - som inte finns här eftersom spanjorerna delar ut julklapparna den 6 januari. Då firar man de tre vise männens ankomst, det var ju de som fixade de första klapparna. Vi hinner lagom tillbaka till dess.

Det var en månad kvar till julafton när jag tog de här bilderna. Då får man väl säga att det är vinter, även här på Mallorca.
Vindarna är lite råa och kyliga, och är det mulet fryser man in i märgen. Jag brukar hejda mej själv varje gång jag ser havet och tänka: "Kolla där är Medelhavet!" Det här är utsikten från en lekplats tre minuter från där vi bor.

På nätterna skulle jag gissa att det är ungefär 8-10 grader nu, vilket kyler ner både huset och havet runtomkring.

Och så här ser det ut på Palmas egen Rambla i november.