flyttbloggen

Lilla E och jag blev sittande med gapande munnar framför tv:n häromdan. Anledningen var naturligtvis kronprinsessans förlovning. Bägge gillar vi en aning flärd och glitter i vardagen. Och här satt plötsligt kronprinsessan och hennes gemål och var så glada och kära. En härlig syn.

Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar kungafamiljen. Jag fattar inte varför deras existens skulle vara "omodern", eller varför det skulle vara "synd om" dem. Helt ärligt, jag fattar inget av de argumenten. Skulle man skrota kungahuset, släppa de stackars fångarna fria och överge det sista lilla uns av romantik som vi har i det här tråkiga butt-pluggade landet? Vad är det för fel att vi underhåller en fjuttig familj med extravagans, flärd och ger oss andra nåt att vara avundsjuka på? Det borde passa svenskarna alldeles utmärkt, vi som är så missunsamma och avundsjuka! Vi har ju några här som vi kan ta ut allt det där på.

Jag älskar "teorier". Och min senaste teori är att man inte kan vara romantiker om man inte gillar kungligheter. Romantik är ju all about verklighetsflykt och osannolika drömmar.

Det här är ju egentligen höjden av romantik: Kronprinsessan går på gym och blir betuttad i sin pt. Prinsen var alltså inte nån inavlad liten fransk blekfis, utan en vanlig snubbe från Ockelbo. Blir det mer romantiskt än så?
Vi andra har inte heller sett till några vita hästar och fladdrande mantlar. Det handlar inte om det, utan om att det fortfarande finns prinsar, prinsessor och vita hästar i världen. Att det fortfarande finns saker att drömma om. När vi har utrotat det också, då vet jag inte vad vi ska göra med romantiken. Ett bokbål; med Romeo, Julia, Samson, Delila, Dante, Beatrice, Kalle och Kajsa och alla de andra i ett dammigt arkiv. Ok, inga av dem var kungligheter, men jag tror ni fattar.

Nej, jag tror jag väljer att fortsätta vara romantiker. Ni andra kan syssla med politik, om ni vill...

Fredrik Lindström varför?

Donald Trump hur gör han?

Morgan Alling let it go, snälla!

Det har sina sidor att bo i en avkrok. Kalmar är ju en sån, vem försöker vi lura?
Vi har de senaste gångerna koncentrerat oss på att resa hem via Köpenhamn. Dels för att slippa sitta på Arlanda och vänta, dels för att också slippa byta flyg nånstans ute i Europa. Köpenhamn är den enda närbelägna flygplats som har direktflyg till Mallorca året om. Flygtiderna gör dock att vi kommer till Danmark vid 23-tiden och inte kan ta oss vidare hemåt utan måste övernatta. På tillbakaresan går planet vid 11 på förmiddagen, vilket adderar ännu en hotellnatt och ännu mer passiv restid till schemat.
Barnen är fantastiskt tappra och resvana vi det här laget. Och vi gläder oss åt att de inte är rädda eller nervösa inför resorna, utan glatt hänger på. De myser på hotellen, pysslar under tågresorna och sover gott på flyget.

När bekanta berättar om mardrömsresor med öronbarn, kräkiga bebisar som vägrar sova och ilskna treåringar som matvägrat i tre veckor i Thailand, känner jag mej nöjd. Vi väntade med charter till våra barn var 5 och 7 år. Och när jag hör skräckhistorierna, påminnner jag mej om varför vi väntade. Det kanske inte är grejen för alla, men för oss har det varit perfekt.

Förra sommaren lyckades jag hitta en flygresa till Mallorca för mej och barnen för 1700 spänn, en restresa med ett charterflyg från Växjö. Och det är ju idealet, att resa snabbt och enkelt från en närbelägen flygplats. Men tills charterresorna kommer igång i maj, så är det omvägar som gäller. Och förresten ska vi åka tåg hem i sommar, ta en sväng runt Frankrike, Italien, Schweiz och Tyskland och kolla läget. Då kan man anta att detn segaste biten blir Köpenhamn-Kalmar, den har vi åkt några gånger vid det laget. Ända hem till vår älskade avkrok.

En del har lik i garderoben, vi har ett i fläkten.


En mumifierad gecko... och hans polares skalle. Så tragiskt!

Nu börjar turisterna komma tillbaka. Just nu som långweekendare, det vill säga par i 60-årsåldern som sitter i solen och dricker öl och vin.

Jodå, även här på Mallorca, drabbas folk av sega influensor och andra tråkiga förkylningar. Skolan har varit halvtom vissa dagar, och här på gatan har det varit tyst. Barnen har suttit hemma och tittat på film, några av dem har varit friska ett par dar, för att sen bli sjuka igen.
Jag har varit hängig hela veckan, och det har retat mej. Jag är trött på att sitta hemma och kallsvettas!

Nu är det söndag, och det känns som om jag skulle kunna träna imorrn. Det blir som att gå till jobbet igen, efter en lång semester.

Jag vet att jag tidigt i den här bloggen, hänvisade till Mobergs romanserie om Utvandrarna. Då hade jag precis utvandrat (vilket i nutid betyder att man skrivit sej på en adress i utlandet), kände mej som en nykomling och funderade över hur saker och ting skulle bli.
När jag skulle skaffa ett nytt pass hemma i Sverige i somras, sa kvinnan bakom disken: "Jag ser att du har utvandrat." Hon såg det i sin dator. Jag stod där och tänkte på annat, det kunde ju inte handla om mej. "Jag ser här att du har UTVANDRAT!" upprepade hon. Jag var plötsligt en utvandrare, till och med hos polisen visste de! (Ja var skulle de veta om inte där...) Och jag fick fylla i en speciell blankett, som om jag sökte asyl eller nåt. Då greps jag av hemlängtan, redan innan jag kommit i väg.

Nu har jag gått över till stadiet invandrare. Alltså; jag bor i ett annat land än det jag föddes i och har anpassat mej till livet här. Jag har vandrat in i livet på Mallorca, oskadd och osedd. Jag smälter in alldeles utmärkt. Det är som om jag bara flyttat ett par kvarter, rent mentalt alltså. Det andra avståndet märks ju när man ska resa hem. Fast med tanke på de ursprungliga utvandrarna, som aldrig återvände, är allt jag håller på med i Spanien mer en passus i mitt liv.

Väl hemma i Sverige igen om nån dryg vecka, kommer vi att påbörja den tredje delen av eposet: nybyggarna. Vi ska nämligen bygga ett nytt hus att flytta hem till. Det ska stå klart i december. Vi har hela tiden värnat om att ha vårt nuvarande hus kvar att åka hem till, och den tanken får vi nu ge upp under ett halvår. Då kommer vi inte ha nån fast punkt i Sverige, och det som vi kallar hemma kommer vara en byggarbetsplats.

Det sista brevet  till Sverige från Spanien kommer skickas rakt ut i cyberrymden. Homage a Vilhelm Moberg.

Mallorca är fullt av blommande mandelträd. Som vännen S sa, det påminner om Körsbärsdalen i Nanginjala.


Äntligen hittade jag ett träd som var nära vägen, så det gick att ta bilder. De flesta mandelodlingar är ordentligt inhägnade. Men här var ett träd som hade rymt. Jag bara tyckte ni måste få se dem!

Doften från blommorna är ljuvlig, utan att var tung eller kvalmig.

Hårdrockscaféet har just öppnat i Palma, och vi åkte dit för att äta lunch. Det är ganska svalt idag, enligt Mallorca-mått mätt, bara 10 grader. Hela natten har det hällregnat, blåst minst storm och åskat.
Här är några bilder från staden, den vackra, knöliga och trånga. Tätbefolkad av Gucci, Prada och Porsche. We love it!

Här är en del av den gamla stadsmuren. Jag gillar det lilla tornet där uppe!


Trafik, trafik, trafik. Det sägs att Palma är den spanska stad som har flest bilar. Jag kan inte säga emot, trafiken är för det mesta galen, ofta sjukt galen och inte allt för sällan katastrof. Men en sak har jag kommit fram till; jag kommer aldrig mer att rädas att köra bil nånstans på jorden!


Och för er som inte sett hur clementiner ser ut när de hänger på sitt träd...

Jaha, den här veckan blev inte heller som jag hade tänkt riktigt.

I måndags vaknade jag i nåt slags odefinierbart tillstånd av huvudvärk och rysningar. Jag fattade inte riktigt vad det var frågan om för än jag kom till gymmet och började gå på löpbandet. Jag är sjuk! Det är det som är konstigt. Efter 20 minuter var jag iskall och svettig på samma gång, så det var bara att kliva av, duscha och åka hem.
På tisdagmorgonen stod det klart att barnen också var hängiga. Ont i halsen, trötta och glåmiga. Bara att ladda upp med nya filmer och pyssel. Det är skönt med stora barn som aktiverar sej själva! Men jag kan inte låta bli att undra varför jag aldrig är ensam sjukling i familjen? Varje gång jag drabbas av nåt, är minst ett av barnen också sjukt, märkligt.
Idag fick jag komma ut i livet igen. Och jag asade hem trehundra kilo mat från affären. Men ack, att få föna håret, sminka sej och komma ut lite!

Vi har tuggat vidare på Sex and the City. Aidan och Carrie har blivit ihop, och gjort slut igen. Miranda har fått sitt lilla ljuvliga rödhåriga barn och Steve har blivit av med en kula. Och man upptäcker roliga saker när man ser en serie, som är gjord för att ses ett avsnitt i veckan, i hastigheten fyra avsnitt om dagen. Då upptäcker man till exempel att alla i serien har samma vinglas, att samma örhängen återkommer på olika damer och att en del karaktärer är misstänkt lika varann (tre roller/månadslön?).
När vi har kollat färdigt, ska vi byta "box" med grannarna, som har alla säsongerna av Desperate Housewives. Jag har inte sett ett enda avsnitt av den serien, så det ska bli trevligt. Framförallt att byta neighbourhood. New York börjar ruttna lite, tycker jag.

Måste motvilligt erkänna att jag börjar gilla Mr Big. Aidan vinner ju alla dar i veckan, men Big har precis min humor. This me likee!
Jag har till min egen förfäran upptäckt att jag börjar bära fler och fler drag av Carrie Bradshaw. Jag ruffsar i mitt hår, har börjat kolla in olika handväskor och längtar efter ett par snygga skor med onaturligt hög klack. Alla som inte känner mej så bra, kanske tror att jag alltid hasar runt i gympadojjor, men faktum är att jag är riktigt kvalificerad i grenen höga klackar.

Veckan har också gett en del nya musiktips. Kolla gärna in följande band:

The Script Det är det jag säger; Irland is da thing!
Bell X1 Mer så; Damien Rices gamla band.
Simple Plan Rock å pop!

(Tack till K, E och J!)

Just nu lyssnar jag på Depeche Mode. Gammal kärlek rostar aldrig... som bekant.

Tillbringar sen två veckor tillbaka kvällarna med min födelsedagspresent; Sex and the City-boxen.
Och för några dagar sen dök han äntligen upp - Aidan. Maken tittade konstigt på mej när jag lyckligt utbrast: "Ååååh!" innan programmet kommit igång. Då hade jag redan sett John Corbetts namn i förtexterna.

Jaha, tyckte maken, vad är det som är så himla speciellt med honom då. Svårt att förklara, menade jag på, han är bara en såndär bra kille. Snäll, trygg, snygg och äkta på nåt sätt. En kille att ligga i sked med. En sån kille som alla tjejer vill ha.
För enligt vad jag vet om tjejer, så är det ingen som vill ha en "bad guy". Alla vill ha en Aidan, eller en Steve. Innerst inne! Det är de killarna man ska göra barn med, det är de som vrider upp våra biologiska klockor och lossar våra ägg. Killar som man kan matcha med barnvagnar och pulkor. Som man bygger ett liv med.

Så är det bara. Och alla vi som hittat en sån kille, är lyckligt lottade.

Under veckan som gick, hade jag ingen inspiration till att skriva nånting. Dessutom la internet av under ett drygt dygn, och då är vi väldigt handikappade här. Ingen tv, ingen mail och inga nyheter.

Vädret var upp och ner hela veckan, regn och sommarvärme i en enda röra.
Mina fyra träningspass i veckan, tar upp större delen av tiden barnen är i skolan. Tur man inte ska klämma in arbete i ekvationen också.
Lunchade på country cluben i onsdags tillsammans med gamla vännerna P och S, och adderade glatt nya vännen K till gänget. Nu är vi fyra icke-Barbie-mammor som kan hänga, det är härligt. Nån mer?

Toppade sen veckan med tjejdag på stan tillsammans med Lilla E. Vi shoppade, käkade Ben&Jerry-glass och skrattade tillsammans. Mammor och döttrar behöver sånt ibland. När Lilla E råkade rycka av handen på en skyltdocka i det poshigaste varuhuset, var vi riktigt tramsiga. Vi bröt ihop och sprang skrattande därifrån som två fjortisar.
På kvällen var det dags för P:s födelsedagsfest. Det var verkligen kul att få ta på sej klackaskorna och sota till ögonen, det var alltför längesen. Jag höll i frågesporten, som var svår och slutade oavgjord. Sen fixade Super-Ola den obligatoriska musiktävlingen, som maken och jag vann - glada att vi fick vara på samma lag för en gångs skull. Kort sagt en suuupertrevlig kväll!

Om två veckor drar vi hem till Sverige igen.
Tiden går fort, även i Spanien.