flyttbloggen

Prinsessan Birgitta bor som bekant på Mallorca. Närmare bestämt i Santa Ponça, ett stenkast från vårt hus. Bland alla överklasskändisar på ön, är hon väl den kändaste. Men hon har en kompis också, som heter Olga. Denna dam är också känd bland inflyttade svenskar på ön.

Maken och jag satt och åt middag på golfhotellet, vid bordet brevid satt ett gäng spanska ladies och pratade med en blonderat kvinna i 80-årsåldern. Efter en stund reser sej den blonda och kommer fram till vårt bord:

"Heijjj, mijna svjenska vennurrr!", utropar damen. "Ja äir mamma Olga. Alla svjenskar tjännur meij, ja äir mamma föur alla!"

Ja, sen träffade vi på mamma Olga ett  par gånger till under vår vistelse, hon verkade dyka upp på golfhotellet när man minst anade det. Varje gång ropade hon:
"Heijj, mina svjenska vennurrr!

Hon klev till och med in på husföretagets kontor när vi satt och skrev hyreskontrakt. Det var inte det minsta otrevligt, bara lite - eh - otippat. Hon verkade väldigt mån om att vi skulle trivas och vilja stanna. Ja, i den mån hon nu kom ihåg vilka vi var från gång till gång, det är vi inte helt säkra på.

Låt oss dock hoppas på att alla svenskar därnere blir lika tokglada över att träffa oss.

Idag slog det mej hur mycket jag kommer sakna mitt jobb. Märkligt, jag som alltid sett mej själv som den mest naturliga icke-arbetande människan i världen. Som hävdat att jag inte skulle jobba om jag inte var tvungen.

Nu är jag inte tvungen, och då känner jag saknad.

Jag gillar min arbetsplats, alltså, trots att den har sina absoluta nackdelar. Jag jobbar på sjukhuset; det vill säga jag har knepiga arbetstider, uselt betalt och inga som helst förmåner. Låter väl skoj?
Vad jag däremot har, är ett gäng fantastiskt trevliga och roliga kollegor. Jag har ett socialt liv där, ett fikarum med glada skratt och roliga diskussioner. Plus att jag på denna plats (inte bara i fikarummet) har en uppgift, arbetsuppgifter. Inom en snar framtid har inget av detta. Det känns onekligen märkligt.

Vi har fått en kaffemaskin på jobbet, en av flera som ska testas och utvärderas. Jag brukar väldigt sällan dricka kaffe på jobbet, men ändå är jag engagerad i frågan. Nu känns det som att jag aldrig ska få dricka av det där kaffet på allvar. Va trist!

Och alla diskuterar semestrarna, vem som får vilken vecka och vem som jobbar på midsommarafton. Jag har inget att säga till om. Jag kan inte erbjuda mej att byta med nån, eller ta ett pass som ingen annan vill ha. Näpp. 

Det ska byggas om på jobbet, en annan mottagning ska flytta och vi ska få mer plats. En grupp med personal skulle tillsättas för att ta fram ideér för lokalerna. Där fick jag inte vara med, ingen mening liksom.

Dessutom pågår ett löneuppror bland sjuksköterskor i Sverige (gå in och skriv under på www.upproret.se). Jättespännande, men om det hettar till kan inte jag vara med och säga upp mej, hur roligt det än skulle vara. Tänk så kul att få jävlas och samtidigt tjäna pengar! Jag ska nog fortsätta vara med i facket.

Samtidigt finns det ju en viss lättnad också. Jag ska börja lämna över patienter, som jag är ansvarig för, till andra sjuksköterskor. Jag behöver inte engagera mej i sånt som är tråkigt.

En kollega påpekade en annan sak. Jag sa nåt om att jag inte hade riktigt rätt att bli arg för en kommande händelse på jobbet. Då sa den kloka kollegan att "det ska du väl visst, passa på att gapa nu, du ska ju snart sluta!" 

Kul, tyckte jag, även om jag inte gjort slag i saken ännu. Vi får väl se, jag har ju tre månader på mej.

Tidvis är det ont vatten på Mallorca, och man kör vatten i tankbilar kors och tvärs över ön. Vattnet räcker inte riktigt till under sommarn när så många ska duscha, fylla pooler och tvätta lamborghinisar.
Jag har börjat öva på att stänga av vattnet i omgångar när jag duschar. Barnen har blivit itutade att de ska vara rädda om vattnet när vi kommer till huset därnere, eftersom vattnet är dyrt.

"Ja, vi har det bra i Sverige som har så mycket vatten", var det nån som sa.
Fast vi egentligen inte har mer vatten än nånannan. Det är ju liksom inte vårt vatten som det står oss fritt att använda som vi vill, bara för att det råkar finnas här uppe i Sverige.

"Tänk vad sopor de har i tredje världen", hörde jag också häromdan.
Fast vi svenskar ordnar med tre ton sopor per skalle varje år. Det är nog lite mer än genomsnittsindiern lyckas samla ihop på samma tid.

Får mej att tänka på att termodynamik och strutstaktik är intimt förbundna.

I miljösammanhang brukar man säga att termodynamik handlar om att "ingenting försvinner, ingenting tillkommer och allting sprider sej". Det vill säga, bara för att man eldar upp nåt eller slänger nåt i soptunnan, så försvinner det liksom inte. Det hamnar ute i luften som rökpartiklar och gas, eller blir det lite mer på soptippen, helt enkelt. Man kan inte tro att ens ansvar slutar under soptunnelocket. Förr eller senare kommer skräpet som bekant tillbaka och biter en i röven.

Inte heller tillkommer det nåt nytt vatten eller nya odlingsmarker om vi övergöder och förstör det vi har att tillgå idag. Ni har väl hört det där om att vattnet vi dricker idag kan vara dinosauriernas pink?

Det låter lite läskigt, inte sant? Lika bra att inte låtsas om det, så blir det inte så obehagligt att tänka på. Det man inte vet, har man ju som bekant inte ont av. Strutstaktik, alltså.

Hur många gånger har man inte hört att det inte är nån idé att sopsortera eftersom de som hämtar skräpet ändå bara tömmer alla containers i samma bil? Eller att nån minsann sett en ekobonde spruta "gift" på sina grödor? Visst, det är väl inte skitkul att sortera gammalt skräp, och det kostar lite mer ekologisk mat, men vad gör man inte?

(Man kan också applicera termodynamiken på sina problem, har jag upptäckt. Det är ju väldigt sällan ett problem försvinner, bara för att man låtsas som ingenting. Särskilt ekonomiska problem, tenderar att dyka upp igen, med enda skillnaden att det oftast blivit värre. Så många nyheter är det ju inte heller i det som tillkommer, det är samma gamla sorger och beteenden som tuggas om hela tiden.)

I Spanien sopsorteras det, det är jag glad för. Det lär dessutom var dyrt att strunta i att göra det, vilket låter föredömligt globalt sett.
Däremot har jag ingen aning om vilka miljömärkningar jag ska leta efter i butikerna, men det ska jag läsa mej till på nåt sätt.
Och miljöbil? Det ska vi kanske ha nu då, när vi ändå ska skaffa en bil själva efter att ha haft tjänstebilar här hemma i många år. Nåra fyrhjulsdrivna kombis kan man ändå inte köra på de smala gatorna i Palma.

Det blir nog bra, bara vi lär oss spara på dinosauriepinket. Och den här fina blomman kan man ju alltid titta efter.

Har varit ute i den svenska våren idag. Vid havet med barnen, familjen och den gamle hunden.

Ny grönska på väg upp i allt det bruna och torra. Vattnet stod högt och var alldeles klart.
L ställde upp tubkikaren och kollade runt efter nya kryss.
Engångsgrillen vägrade ta sej.
Barnen byggde kojor med alla grenar som blåst ner under vintern.
Hunden satt nöjd i solen och vädrade mot vinden.

Vi siktade två jättefina huggormar som låg och solade i tången på stranden, en svart och en vackert mönstrad. Vad roligt att se.

Till slut fick vi lätt kremerad grillkorv med bröd. Grillade marshmallows och drack termoskaffe och varm choklad.

Det kommer nog vara sånt som jag längtar hem till sen.
Inte kaviar och knäckebröd, reklamradio och vetebröd.
 
Men den bruna våren, frodigt gräs och hundkex i dikena, mete i svartblanka sjöar, doften av björkved, daggmaskkratrarna på gräsmattan, koltrastens sång och den varma vinden över alvaret.

Ägnade en förmiddag denna veckan åt att boka resor till och från Mallorca. Började inse att det var dags att styra upp det hela lite, så man inte står utan biljetter. Det är kanon att göra det på nätet.

Bokningarna av vårt gästrum börjar trilla in också. Det kommer mycket folk i september och oktober. Det känns tryggt att veta att släkt och vänner kommer droppa in. Vi kan ju få hemlängtan, eller rättare sagt ibland har vi hemlängtan redan nu - och då har vi inte ens flyttat än.

Idag var vi tidningen, Lilla E och jag. Maken höll på att skratta på sej när han såg att han ska jobba som "försäljare", ja, där blev det nog lite fel. Sen hade nån rubriksättare pillat in ordet "hemmafru", det tyckte jag var extra kul. Nåväl, på det hela taget var det helt ok. Och bilderna var kanon.

Nu ser jag att antalet besökare på bloggen har skjutit i höjden ordentligt. Och jag sitter här och ler.

Och undrar om jag verkligen kommer spela nån tennis...

Kan nån minnas en tristare vinter? Jag gillar vintern, eller rättare sagt gillar jag skiftningarna i årstider som vi normalt har i Sverige. Jag har längtat efter snön hela vintern, nu har jag slutligen gett upp.
Nu vill jag bara att koltrasten ska börja sjunga på allvar och att vindarna ska börja bli varmare. Det är fortfarande ett väder som man mest kan beskriva som varken eller. Är det varmt eller kallt? Är det inte normalt med solsken längre?

När vi var på Mallorca för en månad sen blommade mandelträden. En dag sken solen och det kändes som en vanlig svensk sommardag med lite sval vind. Det var med andra ord inte jättevarmt, men ändå annan luft, inte ett spår av råkall kalmarvinter.

Lars Winnerbäck sjunger om "tandläkarväder" i "Söndermarken", och jag inbillar mej att det är sånt här väder han menar. Väder som gör att man blir nedtryckt i skorna och känner sej allmänt skändad.
Katterna, som vanligtvis trivs med att vara ute, ser i det närmaste förolämpade ut när de varit ute i regnet. De kommer snabbt in och letar upp en varm plats i nåt mysigt soffhörn och spinner av lycka. Kunde de tända en brasa själva, så skulle de göra det och sträcka ut sej på golvet framför spisen.

Snart ska jag dra på mej fleece och regnjacka och cykla till jobbet. På vägen ska jag tänka på solvarma persikor och hur det känns när solen skiner på nacken.

Det börjar bli cykelväder igen. Ja, fast det har det ju egentligen varit hela vintern, men jag har i alla fall kört bil till jobbet sen i december.

Det är mycket gratismotion man går miste om. Jag har mätt upp hur långt jag har till jobbet, 5,7 kilometer, det blir nåra mil i veckan. Det är skönt att syresätta hjärnan ordentligt innan arbetsdagens början, jag blir i alla fall mycket piggare.

Hursomhelst så får jag alltid ordentligt med vårkänslor när jag tar fram cykeln. Vägarna luktar på ett speciellt sätt på våren, lite torrt och dammigt. Och fåglarna sjunger när man kliver ut ur huset på morgonen.

Jag har nog cyklat runt dem här stan ett tiotusental varv vid det här laget. Jag har sett mej omkring ordentligt, lärt mej gatunamn och tittat ut de vackraste husen. Jag vet precis var jag ska bo om jag får välja fritt en dag.

Med musik på känns det som om jag skulle kunna cykla hur långt som helst. Vissa platser har egna låtar. Visst väder har det också. "Vintern dör" med Jakob Hellman lyssnar jag på varje år den dagen då det för första gången är +15 ute, det har blivit tradition.

Jag fick en ny cykel i höstas, jag har inte haft nån ny sen högstadiet. Det underlättar onekligen när hjulen är helt runda och växlarna fungerar som de ska.

Nu grunnar jag på om jag ska ta med cykeln till Mallorca, eller jag ska köpa en på plats. För en cykel måste jag ha, så jag kan säga att jag är den första männskan som cyklat omkring i Santa Ponça och lyssnat på "Hälsingland" med Tomas Andersson Wij.

För övrigt tror jag att det är cykelväder där - nästan jämt.

Denna veckan är jag ytterst tacksam för Papas kappsäck från Barcelona (kolla på svt play om ni missade det).
Jag har ju som bekant inte en aning om vad spansk musikkultur haver att erbjuda mej. Tänker mest på sura trumpeter och kastanjetter - och Gipsy Kings (som förvisso kommer från Frankrike, men har rötterna i Katalonien).

I programmet presenterades en musikstil som kallas mestizo. Härligt, ösigt. Jag brukar inte sitta och klappa händer framför tvn, men det gjorde jag då.

Antar att det finns hopp för exilmusiken.

Jag vill härmed framföra ett tack till alla er, goda vänner och trevliga bekanta, som alla möjliga vis stöder och hejjar på oss när vi nu ska flytta till Mallorca. Ni har verkligen visat hur härligt det är att omges av glada och generösa människor.

Ni har bevisat en gång för alla att den svenska avundsjukan ligger tryggt begraven i sin mossbevuxna folkhemsgrav tillsammans med Jantelagen. Ni säger visserligen att ni är avundsjuka, men det betyder i själva verket att ni själva skulle ta chansen om den kom.

Det betyder också att ni är glada för vår skull och unnar oss äventyret. Tack, det värmer. Vi ser det i era ögon och hör det i era vänliga ord. Vi är glada för erbjudanden om trädgårdsskötsel, kattvakteri och blomvattning.

Tack också för den positiva nyfikenheten, alla frågor som ni verkligen vill veta svaren på. Det är för er det är roligt att berätta.

Och vad roligt det är att så många vill komma och hälsa på, ni är i sanning välkomna! Tänk bara på att boka i tid. Bil, mat och guidning ingår dock inte. (Till kollegan K vill jag bara säga; jo, du får bo gratis, med eller utan barn, du väljer.)

Jag vill härmed framför ett tack till alla mer eller mindre goda vänner och bekanta, som på ett högst oklädsamt sätt visat sin avundsjuka över vår Mallorca-flytt. Ni har på detta vis givit mej och min familj ännu mer motivation att bege oss söderut.

Vi har under den senaste tiden sett en del av den allra tråkigaste sidan av vad det vill säga att vara svensk. Den svenska avundsjukan, som man skulle kunna tro vilade i sin 80-talsgrav, har åter uppstått och visat sitt fula tryne.

Ni har med er tråkiga inställning och oengagemang, lagt ett kol på vår äventyrsbrasa. Och genom den för oss tydligt visade missunnsamheten, har ni ytterligare visat oss att det faktiskt kan bli skönt att lämna Sverige. Vi är i denna dag tacksamma över att kollektivt få sparka alla er avundsjuka i röven.

Jag vill inte säga att jag tycker synd om er, ni surmulna gnällsvenskar. Jag vill i stället skicka ut en liten uppmaning till er alla:
Gör slag i saken! Diis ar dö dejs övv facking EU, paeck jår baggs, för helskotta! Våga göra nåt. Det blir liksom inte bättre av att vara sur för att vi ska flytta, det gör ju inte att ni själv kommer så långt på väg. Eller? Ingen kommer att göra det åt er, det är ett faktum.

Jag är så nöjd med att jag kommit igång att träna. Ja, för nu ska man ju frottera sej med överklassen i Europas rikaste kommun (Calvía). Då vill man ju inte gå runt och se blekfet ut. Jag har tidigare inte medvetet satsat på Beach 2008, men det börjar ju brännas nu.

Hade funderat lite på vart jag skulle träna på Mallorca, skulle det finnas nåt bra gym där man ville hänga tre-fyra gånger i veckan?

Santa Ponça, där vi ska bo, är från början ett tillhåll för golfare. Skumma typer, de där golfarna, tycker jag... kan man lita på att de har schyssta gym?
Ganska tidigt hörde vi talas om att det skulle finnas en country club i området. Vad är det egentligen? Är inte det nån haciendaliknande kåk där gubbar dricker whisky och röker cigarr samt under stundom nyper blondiner i rumpan? Eller det kanske är förbjudet för damer, en gubbklubb med butlers?

Nä, nu var det ju inte riktigt så gammaldags. Det här stället har gym, spa, frisör, restaurang, pooler inom- och utomhus, tennisbanor, pt:s, tennispros - ja, you name it. Dessutom är det ok att ta med barnen, med andra ord träna medan barnen leker i barnverksamheten. Det funkar också som en träffpunkt för folk, överklassens öppna förskola.

Behöver jag tillägga att det kostar lika mycket att vara medlem i två månader som det kostar för ett helt år på mitt nuvarande gym? Men det kan det väl vara värt, med tanke på vad man får för pengarna. Nånstans att parkera, till exempel, det ingår inte här hemma. Dessutom blir man klubbkompis med prinsessan Birgitta.

Shit, jag kanske håller på att bli en lyxhustru trots allt. Än så länge blek, men inte fet.

Maken är och rekar på Mallorca. Solen skiner på honom därnere, det låter härligt med solglasögon och kortärmat. Han levererar repliker som "det är så jävla gutt här, du fattar inte va jävla gutt det är" och "ja, här lär det inte gå nån nöd på oss". Det är skönt att höra, för om han är nöjd, brukar jag också vara det.

Maken är numera skriven på Mallorca, och det kommer vi andra också vara så småningom. Det involverar en hel del byråkrati förstås, och i början skrattade vi lite åt att det var sydländskt temperament och siestor och annat som ställde till det.
Det var kul ända tills jag kom på att det är lika illa att försöka reda ut saker med exempelvis CSN, arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Alla som försökt vara föräldralediga eller råkat bli arbetslösa, vet precis vad jag menar. Om man skickar in alla papper, går in på den berörda myndighetens kontor och undertecknar dokument och bevittnas på alla möjliga vis, så kan man ge sej fasiken på att man ändå får ett brev en vecka senare: "För att vi ska kunna behandla ditt ärende (som alltid har ett nummer) ber vi dig att inom två veckor komplettera din ansökan med detta och detta." Och så får man börja om från början.

Nuförtiden är det ju ett litet helsike bara att få tag i ett frimärke. Jag skulle skicka ett rekommenderat brev idag, ingen konst kan man tycka. Frågan är bara vart man går. Är det ICA, macken eller tobaksaffären? Jag har ingen aning, kom jag på. Så nu får jag forska i detta, det kommer att ta ytterligare en dag eller två innan det förbannade brevet kommer i väg.

Jag har ju utlovat ett inlägg med lite bakgrundsfakta kring flytten. Nåväl...

Det hela började i höstas när maken skulle börja jobba i Danmark. Det var ju lite spännande, tyckte vi, om han trivdes därnere kunde vi ju flytta till Köpenhamn och hänga där ett tag.
Vi kom att prata om det faktum att vi spenderat i princip hela våra liv i Nybro/Kalmar och således inte sett så mycket av världen. Köpenhamn kändes plötsligt exotiskt och spännande. Vi konstaterade att jag inte skulle behöva jobba, utan kunde gå och dra på stan hela dagarna, handla mat på flotta saluhallar och äta glass med gräddbollar på. 

Av olika anledningar blev det nu inte Danmark, då maken sa upp sej från den tjänsten och hade tänkt lägga sej på sofflocket ett tag. Då blev han i stället erbjuden jobb i Spanien, vilket vi först trodde skulle placera oss i Madrid, men som senare visade sej vara Palma de Mallorca. Det blev vi av naturliga skäl ganska glada för, det är ju fint att bo vid havet.
Hur länge vi kommer att stanna vet vi inte riktigt, anställningen är tillsvidare. I första svängen tänker vi oss att vi ska stanna ett läsår, och utvärdera efter hand. Vi får helt enkelt se om vi trivs därnere och inte bestämma och låsa upp oss för nåt som kanske inte alls blir lyckat. (Jag kan ju här tillägga, för alla som tycker det låter lite otacksamt, att jag alltid förväntar mej att allt ska bli jättejobbigt. Våra värsta farhågor tenderar ju till att bli ju det - farhågor.)

Eftersom maken kommer att skrapa ihop en lön som räcker åt oss bägge, och vi har ordnat med ett fördelaktigt boende, kommer jag alltså inte att jobba i Spanien. Jag ska administrera familjen och ägna mej åt att utveckla mitt skrivande. Vi kommer att bo i en villa med tre sovrum och (på kontinentalt vis) tre badrum, en liten trädgård med pool. Huset ligger i en golfby om cirka tio villor och tre lägenhetshus, gemensamma pooler, inhängnat med portvakt och allt. Vårt hus är möblerat, alltså kommer vi inte att ta med nåra möbler. Huset här hemma lånar vi ut så länge. Katterna får bo hos min mamma stan.

Barnen kommer att gå gå i svensk skola, lilla E börjar sexårs och S i tvåan. Vi kommer att åka ner i april, då ska barnen följa med så de kan besöka skolan också. Än så länge är nog det hela ganska abstrakt för barnen, de förstår inte vad det hela innebär förstås, det kan ju vi vuxna knappt föreställa sej.

Maken börjar jobba nu till veckan, och vi andra kommer flytta ner efter vårterminens slut. Då kommer jag ta tjänstledigt resten av mitt landstingsvik. Sen kommer vi vara på Mallorca en månad, för att sen komma hem och ha lite svensk sommar också.

Vi ser på Mallorca-flytten som ett äventyr, nåt vi gör tillsammans som vår familj kan ha som ett minnet för livet. Chansen är alldeles för bra för att tacka nej till, och även om det låter klyschigt, så är det ju det man inte gjort som man ångrar mest. Vi har fått möjligheten att bo i ett fantastiskt klimat, med schysst ekonomi och vi får vara tillsammans alla fyra varje kväll och varje helg utan avbrott för jobb och jobbresor.
Det blir också en chans för oss alla att få ett språk till. Barnen kommer läsa spanska, katalanska och engelska från dag ett. Spännande att se hur snabbt de kommer att snappa upp det, de har ju mycket mer utrymme på hårddisken än vad vi har.
Nej, det är för bra för att tacka nej till. Och om jag får långtråkigt, så skriks det efter syrror på Mallorca, så det finns jobb till mej också. Men ärligt talat kommer jag nog mest att sakna den sociala biten av arbetet. Arbete i sej har aldrig varit nåt för mej.

Var sak har sin tid, och nu är det familjetid.

Vi är ju en samling idrottstokiga människor i min familj. När brorsan och jag var små, satt vi och förde protokoll när det var alpint på tv. Enda gången under barndomen då farsan släpade ut en tv och ett bilbatteri till stugan, var när det var fotbolls-vm. Själv började jag gå på fotboll på Fredrikskans på högstadiet, bara för att jag var så kär i Jensa Nilsson. Det förälskelsen gick över ganska snabbt, men kärleken till Kalmar FF består.

Att flytta utomlands innebär ju att man får försaka en mängd svenska företeelser. Ni tänker kanske Kalles kaviar, knäckebröd och sill. Men det första vi tänkte på var; herregud, hur ska vi kunna se allsvenskan? Panik uppstod i vårt hem, och maken vandrade runt i huset som den osaligaste anden i mänsklighetens historia.

På måndagen kunde emellertid problemet lösas, men priset var i högsta laget, så här med facit i hand.
Vi har alltid haft Canal Digital, alla kanaler man kan få och säsongskort och hela fadderruttan. Nu skulle vi ha Viasat och en sk slingbox som gör det möjligt att via datorn se alla kanaler även utomlands. Fråga mej inte hur det går till, såntdär är obegripligt för mej, men skitsamma. Bolibompa, House, Grey's Anathomy och allt det andra livsviktiga är säkrat.
Priset blev, förutom det ekonomiska, ett samling bedrövliga tv-kanaler. Jag menar verkligen bedrövliga. De viktigaste finns ju förstås, svt, fyran plus, femman, trean, allsvenskan på fyra kanaler och så vidare. Men ingen Discovery, Animal Planet (åh, va jag längtar efter Djurpolisen i Houston), det underbara filmutbudet på Canal+, BBC Food och Prime. Tänk att man kan blir så fäst vid en bunt tv-kanaler.

Ja, men det är väl precis så mycket vi älskar Kalmar FF. Vi offrar alla de bra tv-kanalerna för att kunna sitta på Mallorca och glo på Cesar och grabbarna.
Flera andra svenskar har också blivit glada över möjligheten att se allsvenskan, så det kommer nog att bli trevligt att ha lite sammankomster. Men så har ju Mallorca ett eget fotbollslag som vi får engagera oss i. Dessutom finns Spaniens bästa hockeylag på ön. Jag vet inte vad det säger om laget, men det kan ju vara kul att se nångång.

Och just nu slog det mej att det är OS i sommar. Vad bra, då är ju jag ledig...