Nu får jag inte vara med längre
Idag slog det mej hur mycket jag kommer sakna mitt jobb. Märkligt, jag som alltid sett mej själv som den mest naturliga icke-arbetande människan i världen. Som hävdat att jag inte skulle jobba om jag inte var tvungen.
Nu är jag inte tvungen, och då känner jag saknad.
Jag gillar min arbetsplats, alltså, trots att den har sina absoluta nackdelar. Jag jobbar på sjukhuset; det vill säga jag har knepiga arbetstider, uselt betalt och inga som helst förmåner. Låter väl skoj?
Vad jag däremot har, är ett gäng fantastiskt trevliga och roliga kollegor. Jag har ett socialt liv där, ett fikarum med glada skratt och roliga diskussioner. Plus att jag på denna plats (inte bara i fikarummet) har en uppgift, arbetsuppgifter. Inom en snar framtid har inget av detta. Det känns onekligen märkligt.
Vi har fått en kaffemaskin på jobbet, en av flera som ska testas och utvärderas. Jag brukar väldigt sällan dricka kaffe på jobbet, men ändå är jag engagerad i frågan. Nu känns det som att jag aldrig ska få dricka av det där kaffet på allvar. Va trist!
Och alla diskuterar semestrarna, vem som får vilken vecka och vem som jobbar på midsommarafton. Jag har inget att säga till om. Jag kan inte erbjuda mej att byta med nån, eller ta ett pass som ingen annan vill ha. Näpp.
Det ska byggas om på jobbet, en annan mottagning ska flytta och vi ska få mer plats. En grupp med personal skulle tillsättas för att ta fram ideér för lokalerna. Där fick jag inte vara med, ingen mening liksom.
Dessutom pågår ett löneuppror bland sjuksköterskor i Sverige (gå in och skriv under på www.upproret.se). Jättespännande, men om det hettar till kan inte jag vara med och säga upp mej, hur roligt det än skulle vara. Tänk så kul att få jävlas och samtidigt tjäna pengar! Jag ska nog fortsätta vara med i facket.
Samtidigt finns det ju en viss lättnad också. Jag ska börja lämna över patienter, som jag är ansvarig för, till andra sjuksköterskor. Jag behöver inte engagera mej i sånt som är tråkigt.
En kollega påpekade en annan sak. Jag sa nåt om att jag inte hade riktigt rätt att bli arg för en kommande händelse på jobbet. Då sa den kloka kollegan att "det ska du väl visst, passa på att gapa nu, du ska ju snart sluta!"
Kul, tyckte jag, även om jag inte gjort slag i saken ännu. Vi får väl se, jag har ju tre månader på mej.
Nu är jag inte tvungen, och då känner jag saknad.
Jag gillar min arbetsplats, alltså, trots att den har sina absoluta nackdelar. Jag jobbar på sjukhuset; det vill säga jag har knepiga arbetstider, uselt betalt och inga som helst förmåner. Låter väl skoj?
Vad jag däremot har, är ett gäng fantastiskt trevliga och roliga kollegor. Jag har ett socialt liv där, ett fikarum med glada skratt och roliga diskussioner. Plus att jag på denna plats (inte bara i fikarummet) har en uppgift, arbetsuppgifter. Inom en snar framtid har inget av detta. Det känns onekligen märkligt.
Vi har fått en kaffemaskin på jobbet, en av flera som ska testas och utvärderas. Jag brukar väldigt sällan dricka kaffe på jobbet, men ändå är jag engagerad i frågan. Nu känns det som att jag aldrig ska få dricka av det där kaffet på allvar. Va trist!
Och alla diskuterar semestrarna, vem som får vilken vecka och vem som jobbar på midsommarafton. Jag har inget att säga till om. Jag kan inte erbjuda mej att byta med nån, eller ta ett pass som ingen annan vill ha. Näpp.
Det ska byggas om på jobbet, en annan mottagning ska flytta och vi ska få mer plats. En grupp med personal skulle tillsättas för att ta fram ideér för lokalerna. Där fick jag inte vara med, ingen mening liksom.
Dessutom pågår ett löneuppror bland sjuksköterskor i Sverige (gå in och skriv under på www.upproret.se). Jättespännande, men om det hettar till kan inte jag vara med och säga upp mej, hur roligt det än skulle vara. Tänk så kul att få jävlas och samtidigt tjäna pengar! Jag ska nog fortsätta vara med i facket.
Samtidigt finns det ju en viss lättnad också. Jag ska börja lämna över patienter, som jag är ansvarig för, till andra sjuksköterskor. Jag behöver inte engagera mej i sånt som är tråkigt.
En kollega påpekade en annan sak. Jag sa nåt om att jag inte hade riktigt rätt att bli arg för en kommande händelse på jobbet. Då sa den kloka kollegan att "det ska du väl visst, passa på att gapa nu, du ska ju snart sluta!"
Kul, tyckte jag, även om jag inte gjort slag i saken ännu. Vi får väl se, jag har ju tre månader på mej.
Kommentarer
Postat av: A
Det är ok att sörja,när man insett det går resten både fortare och bättre, till och med en lättnad.
Say godbye and move on, it helps, the sooner the better.
Jag vet
Trackback
