flyttbloggen

En läcker bönsyrsa landade på vår husvägg igår när vi satt ute och drack kaffe. Skulle tippa att den var en knapp decimeter lång.

"Kamelljonter äter såna!" utropade sonen glatt.

Japp, men här finns inga kameleonter, bara geckos. Och de största är ungefär lika stora som bönsyrsan...

När vår son var sex år och gick i simskola hemma i Sverige, fanns där ett annat par som också kom dit med sin pojke. Jag tyckte genast synd om det där paret, som förutom det simtränande barnet hade ytterligare två små söner. Det låter kanske hemskt, men de såg verkligen bedrövligt ledsna och urlakade ut.

Kvinnan var enormt överviktig, svettades och stönade i tjocka koftor i badhusvärmen. Hon hade slitet, långt hår samlat i en tovig tofs. Hon hade nåt matrona-likt över sej, som om hon ammade hela världen och lämnat jordklotet till förmån för mor- och barnplaneten. Hon vallade sina snoriga småbarn genom simskolehösten, och var hon nånsin där samtidigt med sin man, så tittade hon inte ens på honom. Hon hade en egen planet och där var han inte välkommen.

Mannen såg sådär blekfet och ofräsch ut, med långa tånaglar (det såg man ju eftersom han tagit av sej skorna i simhallen) och pösig mage. Han satt där och glodde som om han önskade att nån skulle ge honom en osäkrad handgranat, som om livet hans var slut och han bara ville gå upp i rök. Jag undrar om han än idag verkligen vet om hans son lärde sej simma den där hösten.

Jag har de här två, en gång uppenbarligen förälskade människorna, som skräckexempel. För det är så lätt att det blir sådär, eller rättare sagt, det blir nog så i de flesta fall. Många män tror nog att deras kvinnor plötsligt gått och blivit frigida sedan de fått barn. "Ja, det gick ju bra så länge hon ville bli på smällen. Men sen ungen kom är baren stängd." Och hur blir det då med romantiken, glöden, elden och hånglet?

Ibland har jag undrat hur en del par lyckats tillverka ett andra och kanske ett tredje barn. Kan det ha varit en akt av ren desperation? En present (med vinstgaranti för givaren) från frugan på födelsedagen?
Ja men ärligt, har vi inte alla gått igenom den fasen? Det är barn som avbryter mitt i romantiken, den hopplösa sömnbristen och galopperande hormoner.
Hur tänkte egentligen Gud Fader när han kokade ihop kvinna och man? Hur tänkte han att vi skulle reda ut vår olikheter? Män som måste komma till för att känna sej älskade och kvinnor som måste känna sej älskade för att vilja komma till. Jag slår vad om att det finns nån sekt som profiterar på att det här är baksidan av vår fria vilja eller nåt liknande; vårt straff för att vi är människor.

När jag var småbarnsmamma (jag anser mej ha passerat det nu eftersom mina barn är 9 och 6 år) sa en klok man en viktig sak till mej. Jag beklagade mej för att jag hade ont i ryggen och nacken, att jag borde träna men inte visste hur jag skulle få ihop allting (jag pluggade då och vi hade bara barnen på dagis 15 timmar i veckan).
"Du får bara inse att det inte går att få ihop det nu, Åsa.", sa min kloka vän och la sin hand på min axel. "Var sak har sin tid. Du måste välja bort saker om du ska kunna må bra."
Jag har bestämt att jag ska tacka honom för det han sa, nästa gång jag träffar honom. Jag hade det som mantra i flera år, för att inte fastna i duktighetsfällan igen.

Nu menar jag inte att folk ska välja bort romantiken medan de har småbarn. Men däremot kan man kanske ställa in sej på att det kommer att vara snålt ett tag. Few and far between. Kanske kvalitet i stället för kvantitet och ibland kanske ingen kvalitet heller, men ändå lite glöd och förhoppningsvis mersmak.

Hursomhelst; hav förtröstan! Hade man nåt från början, så kommer det tillbaka. Långsamt, knackigt... men ändå, det kommer tillbaka.

(Se vidare detta inlägg på min gamla blogg.)

Kära dagbok!

Idag var det min födelsedag. Jag fyllde 35.
På morgonen väcktes jag av sång och tända ljus. Det var min underbara familj som kom för att gratta mej. Jag fick fina presenter och teckningar.
Sen var det dags att kliva upp, äta frukost som maken ställt fram och sen skjutsa barnen till skolan.

Efter det åkte jag direkt till gymmet. Passet är tuffare nu, när jag kommit till vecka fyra på mitt program. Käkade en energibar efter träningen och körde sen till affären.

Väl hemma fick jag i mej lite lunch. Sen flyttade jag in i min nya iPhone. Jag älskar verkligen såna prylar. Och nu snackar vi pryl, leksak, telefon och podd. I love it!
Jag hann vila en stund innan det var dags att sätta sej i bilen igen och köra och hämta barnen.

Efter skolan på onsdagarna, har barnen extra spanskaundervisning. Idag lekte de och pysslade tillsammans med grannarnas barn, på spanska förstås.
Under tiden lagade jag mat; kycklinggryta och ris. Sen återigen in i bilen för att skjutsa hem "Lilla Tornadon", vår kombinerade städerska/spanskalärare.

Det blev ett par glas vin till maten, och sen kollade vi på Planet Earth hela familjen. Vi har hela serien på DVD, och nu har vi snart sett alla avsnitt.
Barnen somnade duktigt.

Maken och jag kollade på sen på "Sex and the City", jag tror vi såg sex avsnitt. Jag fick boxen i present, hela serien. En guldgruva! Det blev många skratt. 
Jag satte min nya telefon på väckning med signalen "Forest Sounds". Och sen sov jag, bet sönder mina tänder ytterligare lite och vaknade till fågelkvitter.

Tack för alla gratulationer!

Blåsigt! Vinden tog tag i mej rejält nere vid havet.



Soldisigt och många fåglar över havet.



Kort sagt; en härlig dag!

Vi bjöd våra trevliga grannar på födelsedagmiddag igår. Jag försökte mej på tapas, och det blev bra.



Till vänster dadlar med bacon. Överst fyllda champinjoner. Gazpacho i det lilla glaset. Rostade mandlar med salt och paprikapulver. Längst fram vitlöksgambas.



Spansk omelett, tortilla, till höger. Till vänster pisto manchego. Och så vin förstås!

Makens kusin var på besök förra helgen. Målet med resan var att se Real Madrid spela mot Mallorca, en dröm som han haft länge. Eftersom maken skaffat två säsongskort till Mallorcas matcher, var det relativt lätt fixat.
Efter matchen, frågade jag kusinen om han var nöjd. Jodå, den enda besvikelsen var att stämningen på arenan varit lite tam.

Det är kanske lätt att tro att kynnet hos alla folk runt Medelhavet är hätskt, gapigt och yvigt. Ni vet lite italienskt galet. Eller franskt neurotiskt.
Det stämmer inte riktigt in på spanjorerna. Här är det passive aggressive som gäller. Det gnisslas tänder. Jag har aldrig sett några spanjorer hytta med nävarna mot varandra eller höja rösten.

Spansk polis är fruktansvärt skräckinjagande, särskild Guardia Civil (civilgardet). De har tio kilo vapen och tillhyggen fästade vid bältet och kängor snörade upp på vaderna. Och de utstrålar passive aggression.
Man muckar inte med killarna och tjejerna, kan jag säga. Jag tror inte ens jag skulle våga öppna munnen om jag åkte dit för nåt.

Spanjorerna är alltid noga med att hitta en syndabock om nåt gått fel, till exempel på jobbet. I Sverige kan man gå till sin chef och säga: "Alltså, shit, jag har gjort bort mej... detta och detta hände." Man kan gå därifrån sen, med svansen mellan benen, men åtföljd av respekt för att man sa som det var. Detta existerar inte i Spanien; "Det var inte jag!" säger samtliga spanjorer med en mun när nåt gått fel. Kanske hänger det kvar sen Franco-eran, då den som gjorde bort sej plötsligt kunde försvinna spårlöst.

På det hela taget kan man säga att det är lite segt här i Spanien. Liksom inget klipp eller go i folket. På sin höjd tutar man på varandra i trafiken. Det hasas omkring, tuggummi under skorna; HALLÅ-Å??!! Det kan man lätt märka när man försöker få nåt fixat här. Det händer inget, inget och sen inget mer.

Vi väntar fortfarande på att få värmesystemet i huset lagat. Vi går här och gnisslar tänder. Men imorrn ska det ringas arga samtal och nävar ska slås i bord.

För kom inte och säg att svenska är mesiga och timida!

Idag var vi på en liten utflykt. Vi bestämde oss för att fika i Puerto Portals, där kan man också kika på lite fina båtar.



En del av dem är nog större till ytan än vår villa hemma i Sverige!



Fiskarna är också större. Och jag gillar dem bättre än båtarna!

Jag är alltid på väg. Alltid på väg att förändra, förbättra eller bara ändra. Aldrig riktigt tillfreds - ofta helt nöjd - men funderar ändå alltid på vad som skulle kunna ändras. Jag ska liksom alltid fram till nästa krök, och se bortom den och så vidare. Och det blir så många krökar!

Jag vill inte se likadan ut för länge, ändå ser jag ungefär ut som jag gjorde på gymnasiet (förutom att jag numera använder bh, klarar av att dricka mer än tre öl och inte har permanenat hår längre). Det låter ju självgott, men jag menar stilmässigt. Jag tycker jag har ändrat på massor genom åren, och så går jag i samma basketdojjor och jeans fortfarande. Konceptet är detsamma. Ändå är mitt hår är alltid på utväxt. Eller så är det för långt och ska snart klippas av.

Jag är rädd för att stagnera. Vill ständigt lära mej nytt, tomma ark, nya förutsättningar. Ändå har jag flyttat omkring inom en radie på cirka 7 kilometer (tills nu). Är orolig för att det ska bli tråkigt, liksidigt och same same.

Jag har alltid försökt ändra på mej själv. Men nu har jag börjat bromsa och acceptera. Acceptera det jag inte kan förändra. Förändra det jag kan. (En del av er känner kanske igen raderna från "Sinnesrobönen".)

Det pratas så mycket om att man ska leva i nuet. Men jag vet inte, jag tror inte det var en av de egenskaper som tog människan ut ur grottan. Inte satt de där, förfäderna, och sa "Vi har ju det så bra som vi har det!" Jag vet, det är inte bara det som det innebär att leva i nuet. Men om förfäderna inte funderat på morgondagen, hade de nog inte fått se den heller. Och om de inte hade velat förnya och förbättra, hade vi väl varit kvar där än.

Nej, jag är usel på carpe diem och mindfulness. Trots det klarar jag mej bra ändå.

Ska bara runt nästa krök också, så...

Jag har levt i och ur och omkring dina låtar ett tag nu. Flera år faktiskt, även om jag lärde känna dej sent. Så sent faktiskt att jag inte har en enda cd med dej, den tiden var redan förbi då.
Ändå känns du som en gammal vän. Jag tycker att jag känner dej, jag hajjar till när jag ser dej på bild, som om du hade varit en gammal vän jag inte träffat på länge. Några gånger har jag drömt om dej, och då har din medverkan i drömmen varit så självklar att det varit som en film jag sett tusen gånger.

Ja, du vet ju, när vi var i 15 årsåldern fanns det ju ingen som du. Det var gubbrockare från vår föräldrageneration och pop i pastell (typ Style och Trance Dance). Inget hade nån djupare mening, inga krav på oss som lyssnade. Lyckliga de som har dej, jag tror du gör en enorm skillnad. Jag menar, tänk dej om 10-15 år när din sons generation slår upp sina balkongdörrar med glöggmuggen i näven och låter det blåsa genom rummen.

Skit i det där med Lundell-liknelsen förresten. Jag tycker den är dålig. Som om han vore nån skön myt med skor som nån yngre ska fylla ut. "Lill-Uffe", vem vill vara det?

Nu såg jag dej i den nya filmen häromdan. Jag satt där och skakade när du skulle upp på scenen. Jag mådde illa för du smittade mej din oro. Och jag vet inte om jag misstar mej, men jag tyckte inte du såg ut att må riktigt bra. Så tycker jag att det är skit med att jag alltid ska fundera över hur andra mår. Det borde jag sluta med nu jag är för gammal för att spilla energi på sånt. Du med, egentligen, släpp det. Loosen up, Lasse, som du själv sa. Shit, var det fyra timmars terapi i tre år? Det är mycket, du...

Hoppas vi ses nån gång. Det vore kul.

Kram

Hitta en låt till vars text innehåller ordet "gatuserveringsmarkis"!

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag önskar mej en killkompis när jag fyller år. En läsare undrar nu varför jag skulle föredra en homosexuell man. Ja, det kan man ju undra.

Jag ska börja från början: Jag är lillasyrra till en storebror, är delvis uppvuxen med ytterligare två styvbrorsor. Jag har varit omgiven av killar stor del av mitt liv. Jag har alltid gillat att hänga med killar, det är enkelt. Det behövs inget hembakat, städning eller komplicerade planeringsmöten för minsta lilla fikaträff.

På högstadiet började jag att umgås med killkompisar. Det har räddat mej ur ett otal rätt obehagliga situationer, och hållit mej trygg på rockfestivaler och midsommarnätter.
Smolken i bägaren har varit att ett par av de stackars killarna visade sej var kära. Det var inte jag, i dem alltså, men kanske i nån av deras kompisar. Och vad säger man då? "Jaha, vad trist för dej... eller?" För det visste man inte, liksom, för plötsligt dög man inte som vän längre. Nu ville plötsligt vederbörande så mycket mer, och man kunde förstå att vännen ville slippa plågas mer. På ett eller annat vis.

Det var den biten jag tänkte få slippa med en gay-killkompis. Jag tror faktiskt att många tjejer som haft killkompisar, förr eller senare blivit "sexualiserade" i den relationen. Och det är ju liksom inte det man vill.
Så tänkte jag, fördomsfull som jag är. Att sexbiten, och svartsjukebiten skulle försvinna ur dealen. För det är ju inte lätt heller, att som tjej, bara skaffa sej en killkompis som kanske i sin tur har en fru. (Jag kände att det blev jobbigt, bara jag skrev om det.) Och jag har ju en man, vad skulle han tro om jag gick på bio med en annan man?

Så kasta nåt på mej, om jag har fått det hela om bakfoten. Och kanske är det nån slags orealistisk "Sex & the City"-illusion, det där med gay-killkompisar. Men, fasen, jag tycker det låter kanon.

Några apps som ännu, vad jag vet, inte finns till iPhone:

Meat Thermometer
Swiss Army Knife
Virus and Bacteria Detector
Geiger Counter
Camping Kitchen
Pregnancy Test
Lighter
Tape Measure
Blood Glucose Level Test Kit
Baby Bottle Warmer
Iron
Bad Music Warning System
Seismograph
Vending Machine
Loser Boy/Girlfriend Detector
Shaving Machine
Dental Floss
Massage Device

Fortfarande ingen värme i huset. Vi har kamperat ihop igen inatt, hela familjen. Det är trångt, men ingen behöver frysa. Lilla E och jag har sovit med mössa på, och det har faktiskt gjort det där lilla extra på värmen.
Maken skickade ett sms till vicevärden vid halvåtta imorse och hotade med att ta in på ett dyrt hotell om inte värmen blir fixad idag. Jag hejjade på honom.

Det må vara 10 grader ute här på Mallorca, men hur eller hur så vill man ju ha det varmare inne. Man vill gå in i värmen. Och man vill ju inte gå omkring ute, bara för att det är varmare där. Just nu sitter jag här i pyjamas (byta om är för plågsamt), två luvtröjor, mössa och ulltofflor.

Igår värmde jag mej på gymmet. Två timmars styrkepass, efter pt:ns nya program som ska trimma mej inför sommarens mini-triathlon. Fyra pass i veckan i fem veckor, minst. Det är kul, nu får jag lite variation på träningen. Jag är glad att jag i alla fall gjort mina tre pass i veckan hela hösten, annars hade det nya programmet varit hemskt.
Satt en stund i bastun efteråt. Men det är fasen varmt att basta inlindad i en handduk. Spa:et delas av herrar och damer, och enda chansen att basta utan att bli helt kokt är att ta på badkläder. Annars får man vackert sitta där med handduk.

Väskan verkar vara upphittad. Hoppas att den ska komma till Palma idag. Hoppas det är rätt väska. Och att allt som var i den, finns kvar.

Om ett par veckor fyller jag 35.
Jag antar att det börjar bli dags att klappa ihop och krisa nu då.
Dags att mentalt börja ladda för vallningar och svallningar, torra slemhinnor och mammografi.
Dags att börja tycka det är ok att vara den jag är; japp det var så här det blev till slut.
Dags att börja oroa sej för nya krämpor och prövningar; "... one generation's length away, from fighting life out on my own..." som John Mayer uttrycker det.

Men nä, jag önskar mej fortfarande inga nya tuttar i present. Inga bilar, större hus eller prylar heller. Vill inte stoppa klockan, vrida tillbaka eller göra om nåt.
Ska jag berätta vad jag verkligen vill ha? Förutom snälla, friska barn och tvåhundra teckningar av svärdgubbar, kloner och katter med tre ben? Förutom ett par diamanter och en häst?

Jag vill ha en killkompis. Gärna en som är gay. Men det är inget tvång. En hyffsat jämngammal snubbe att hänga med, prata med och fika med. Nån utomstående.
Nu tror ni kanske jag vill ha nån personal-shopper-typ att svänga handväska tillsammans med. Nån som ska dömma ut mina omoderna kläder och vifta med döda handen. Fast det handlar inte alls om det. Inte heller handlar det om att jag inte trivs med min man.

Men om jag nu ska bli medelålders och ska plågas av min flydda ungdom (fan, jag hatar fortfarande när folk kallar unga vuxna för "ungdomar", stryp mej om jag börjar göra det annat än på skämt) så skulle jag vilja ha denna företeelse tillbaka; killkompisen. En kille, som inte vill ligga med en, som man bara är med. Som kanske kan klinka lite gitarr och göra äckligt kaffe.

Jag vet inte, kanske man inte kan önska sej nåt mer omöjligt. Men jag hoppas ändå.

Nu är vi tillbaka på Mallorca efter två veckor i Sverige. Sista dan snöade det och vi var glada att vi inte skulle köra bil till Köpenhamn och flyget vidare.
I stället tog vi tåget till Danmark. Jag hade tänkt var sådär lite Rydströmsk och författa ett par djupsinniga blogginlägg om resande och avsked och att resa till och från på vägen. Men så insåg jag snabbt att min åksjuka skulle sätta p för den ambitionen, jag satt och smånickade istället. Barnen var hur coola som helst, ritade och kollade på poddarna hela tiden, så vi var ganska utvilade när vi klev in på Hilton vid Kastrup.

Vid 10 dagen efter, checkade vi in bagaget och klarade maxvikten på den ena resväskan med 4 hekto. Tre väskor lämnade vi ifrån oss, och två kom fram till Mallorca. Nej, vi mellanlandade inte på vägen, och ändå lyckades flygbolaget schabbla bort vår knallgula resväska. Väskan var tio år gammal, så den kommer vi inte sakna, det är värre med innehållet. Det nya Wii:et, alla spel, makens tio stockar snus, Kalles kaviar, vällingen, makens alla linser, en mängd sladdar och laddare - totalt värde runt 10000 spänn, det svider. Ännu hyser vi lite hopp om att återfå den, annars börjar det tröttsamma jobbet att ersätta alla grejerna. Tyvärr misstänker vi att den blivit stulen.

När vi kom "hem" till vårt casa, upptäckte vi att frysen varit avstängd och allt innehåll var ruttet. Jag lovar, rutten kycklingfilé tillhör nåt av det äckligaste jag nånsin sett. Bara att börja rensa. Maken räddade desperat ett tiotal snusdosor från äckelsörja och körde resten till soptunnan. Och eftersom vi kom fram en söndag och alla affärer här är stängda på söndagar, så fick jag laga konservmat. En pasta med tonfisk och burktomater, jovars, det gick faktiskt hem.

Vi drog igång ac:n när vi hade städat ut förruttnelsen. Den snurrade fint och spred värme ända fram på småtimmarna, sen la den av. Så nu har vi ingen värme - igen. Och i morrn är det "julafton" här; Reyes. Inga servicegubbar att få tag på. Välkommen till Spanien...

Nu är skåpen åter fyllda, varmvattnet (som vi först inte fick att fungera) verkar har värmts på ordentligt. På väg till affären såg vi oss om och konstaterade att här är så vackert, och att vi verkligen trivs här.
Irritationen börjar så smått lägga sej.