Ang killkompisar
Jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag önskar mej en killkompis när jag fyller år. En läsare undrar nu varför jag skulle föredra en homosexuell man. Ja, det kan man ju undra.
Jag ska börja från början: Jag är lillasyrra till en storebror, är delvis uppvuxen med ytterligare två styvbrorsor. Jag har varit omgiven av killar stor del av mitt liv. Jag har alltid gillat att hänga med killar, det är enkelt. Det behövs inget hembakat, städning eller komplicerade planeringsmöten för minsta lilla fikaträff.
På högstadiet började jag att umgås med killkompisar. Det har räddat mej ur ett otal rätt obehagliga situationer, och hållit mej trygg på rockfestivaler och midsommarnätter.
Smolken i bägaren har varit att ett par av de stackars killarna visade sej var kära. Det var inte jag, i dem alltså, men kanske i nån av deras kompisar. Och vad säger man då? "Jaha, vad trist för dej... eller?" För det visste man inte, liksom, för plötsligt dög man inte som vän längre. Nu ville plötsligt vederbörande så mycket mer, och man kunde förstå att vännen ville slippa plågas mer. På ett eller annat vis.
Det var den biten jag tänkte få slippa med en gay-killkompis. Jag tror faktiskt att många tjejer som haft killkompisar, förr eller senare blivit "sexualiserade" i den relationen. Och det är ju liksom inte det man vill.
Så tänkte jag, fördomsfull som jag är. Att sexbiten, och svartsjukebiten skulle försvinna ur dealen. För det är ju inte lätt heller, att som tjej, bara skaffa sej en killkompis som kanske i sin tur har en fru. (Jag kände att det blev jobbigt, bara jag skrev om det.) Och jag har ju en man, vad skulle han tro om jag gick på bio med en annan man?
Så kasta nåt på mej, om jag har fått det hela om bakfoten. Och kanske är det nån slags orealistisk "Sex & the City"-illusion, det där med gay-killkompisar. Men, fasen, jag tycker det låter kanon.
Jag ska börja från början: Jag är lillasyrra till en storebror, är delvis uppvuxen med ytterligare två styvbrorsor. Jag har varit omgiven av killar stor del av mitt liv. Jag har alltid gillat att hänga med killar, det är enkelt. Det behövs inget hembakat, städning eller komplicerade planeringsmöten för minsta lilla fikaträff.
På högstadiet började jag att umgås med killkompisar. Det har räddat mej ur ett otal rätt obehagliga situationer, och hållit mej trygg på rockfestivaler och midsommarnätter.
Smolken i bägaren har varit att ett par av de stackars killarna visade sej var kära. Det var inte jag, i dem alltså, men kanske i nån av deras kompisar. Och vad säger man då? "Jaha, vad trist för dej... eller?" För det visste man inte, liksom, för plötsligt dög man inte som vän längre. Nu ville plötsligt vederbörande så mycket mer, och man kunde förstå att vännen ville slippa plågas mer. På ett eller annat vis.
Det var den biten jag tänkte få slippa med en gay-killkompis. Jag tror faktiskt att många tjejer som haft killkompisar, förr eller senare blivit "sexualiserade" i den relationen. Och det är ju liksom inte det man vill.
Så tänkte jag, fördomsfull som jag är. Att sexbiten, och svartsjukebiten skulle försvinna ur dealen. För det är ju inte lätt heller, att som tjej, bara skaffa sej en killkompis som kanske i sin tur har en fru. (Jag kände att det blev jobbigt, bara jag skrev om det.) Och jag har ju en man, vad skulle han tro om jag gick på bio med en annan man?
Så kasta nåt på mej, om jag har fått det hela om bakfoten. Och kanske är det nån slags orealistisk "Sex & the City"-illusion, det där med gay-killkompisar. Men, fasen, jag tycker det låter kanon.
Kommentarer
Trackback
