flyttbloggen

Ja, för att vara ett svenskt villaområde av medelklasskaraktär, är det vansinnigt internationellt här.
Närmaste grannarna är från Makedonien/Nybro och mitt över gatan bor numera en ung man som är spanjor, född i Sverige och har en Real Madrid-tatuering. Och så vi, som har en fot var på Mallorca och den andra här i den syrendoftande idyllen.

Igår parkerade en danskregistrerad bil på gatan, det var spanjorens bror som kom på besök. En danskfödd spanjor med en bror som råkade vara född i Sverige.

Igår var en släkting till maken i tidningen. Det var 50 år sedan hon konfirmerades i Bäckebo och var på bild med sina kamrater. Under bilden stod namn och nuvarande bostadsort. Släktingen hade dristat sej till att flytta till sydvästra Småland, nån annan hade hamnat i Linköping och nån hade minsann tagit sej ända till Stockholm. Det är lite skillnad på att vidga sina vyer nu.

"And the times they are a-changin'..."

Jag har nog aldrig njutit så mycket av våren här i Sverige som jag gjort i år. Lika mycket som jag har frusit i vinter, har jag insupit alla vårtecken. Jag vet inte om det är för att jag vetat att jag ska byta klimat, som jag har frusit, men jag undrar om det inte är så.

Nu luktar det skolavslutning ute, och det är så skönt att det äntligen blivit sommar. Jag har följt vart enda lövträd som slagit ut, varenda påsklilja och snart blommar rosenbusken vid vårt garage. Tyvärr vet jag inte vad det är för sort, annars skulle jag sätta en hela häck av den, för den är så ljuvlig.

Än har inte myggen kommit, konstigt nog har vi massor av dessa här, mitt i villaidyllen. Dock drar katterna in en del otrevligheter i huset den här årstiden; fågelloppor och fästingar. Nu har jag hällt på katterna droppar mot krypen, så jag hoppas de ska försvinna.

Maken berättar att han och vännen blivit anfallna av en stor insekt när de satt i trädgården på Mallorca. Nu försöker vi identifiera djuret ifråga med hjälpa av boken Insekter i Europa. Enligt uppgift ska den se ut som en "flygande kräfta", det låter intressant, tycker jag. Gissade själv på att det var en cikada, men det stämmer inte in på kräftlooken. Kanske nån läsare har nån idé?

Jag hoppas bara vi slipper kackerlackorna och onda myggor. Hellre flygande skaldjur, om jag får välja.

Jag läser en intervju med Linda Skugge i Söndags-DN och tycker hon verkar vara en genuint osympatisk människa.
(Ja, jag vet hur det är med intervjuer, allt som sägs ska filteras och idisslas av journalisten så att alltihop till slut blir en enda stor hörsägen. Förvisso har det nog blivit bättre sen de började använda röstminnen och sånt, men man kan aldrig så noga veta.)

Linda Skugge, ja. Hon har stått upp för tjejer och mammor och kvinnor i allmänhet, gapat och gjort sej obekväm. Schysst har jag tänkt, även om jag aldrig till exempel följt hennes bloggar eller frekvent läst Expressen. Men hon har hörts på ett otjejigt vis, och jag har lyssnat.

Nu porträtteras Skugge i Busnel-rock med mobiltelefonen käckt i handen, headsetet i örat medan hon deklarerar att utbrändhet är "bullshit". Annars hade hon själv aldrig kunnat hantera sin egen situation med arbete och tre barn. Hon säger att hon aldrig är ensam och blir "provocerad" av folk som säger att de behöver vara lediga en vecka. Är man entreprenör så håller man sej pigg och full av energi, hävdar Skugge, då behöver man inte vara ledig.

Jag blir väldigt illa till mods av hennes uttalanden. Hon har just satt ord på min värsta mardröm kring framtiden för kvinnor och bilden av kvinnliga debattörer och kända förebilder:
Ett gäng satkärringar i dyra kläder som pissar på vanliga kvinnor som försöker få vardagen att gå ihop.
Skugge vill inte längre kalla sej feminst, eftersom ordet är så "negativt laddat". Dessutom tycker hon tycker att man inte kan ha barn om båda föräldrarna jobbar heltid, det är "barnplågeri". Ena förälderns lön måste då gå till en barnflicka.

Tack så mycket, det var precis vad alla kvinnor, särskilt ensamstående mammor ville höra. Alla som jobbar och vänder på kronorna för att få livet och tiden och familjen att gå ihop med den lilla kvart om dagen man får över i egen tid.

Jag har alltid fattat att jag är oerhört priviligerad som har kunnat plugga och jobba deltid medan barnen varit små. Och nu ska jag vara ledig minst ett år från mitt jobb och vara hemma hos mina barn. Det ska jag göra utan inkomst eller bidrag, ja, jag är priviligerad. Men samtidigt hyser jag en väldig respekt för alla som kämpar och jobbar för sin familj och ändå lyckas samla ihop lite extra pengar till semestern. Jag kommer aldrig sitta i flotta märkeskläder med tjocka guldarmband kring handlederna och säga att folk som jobbar måste ha barnflicka.

Och den dagen jag slutar kalla mej feminist, det är samma dag som jag hänger in kepsen för gott. Skugge tycker inte man kan vara feminist när man är 35.
Det är ju då det är som viktigast, när man har chansen att forma och påverka sina barn till bli mer jämställda i sin generation.

Snälla nån, är de såna här kvinnor som ska för talan för oss andra? Hur ska det då sluta? Är det nån mer än jag som måste sova med lampan tänd när man har hört sånt här?

Nu har jag varit en riktigt turist en vecka.
Och det har sina klara fördelar.
Och nackdelar, förstås.

Vi bodde på ett riktigt tillrättalagt, barnanpassat, skandinavieninriktat och lugnt hotell. All inclusive. Inga större överraskningar.
Det passade vårt sällskap alldeles utmärkt, vi ville lata oss i solen och äta god mat. Och dricka lite god dricka. Vi reste också på semester för barnens skull, så de skulle få bada och leka och äta obegränsade mängder glass. Så det passade oss mycket bra.

Nä, inga större överraskningar alltså. Varken positiva eller negativa.
Vi satt i våra solsängar och skrattade åt allt det genuint cypriotiska vi hade upplevt under vår vecka på ön. All mat (två bitar halloumi-ost), arkitektur (ett vykort till gammelmoster med en flagad dörr på) och medelhavsbad (ggr tre), djurlivet (tre ödlor och en krabba) och lokalbefolkningen (städerskan som fick dricks och beachgreken som hyrde ut stolar på stranden).

Det är ju nackdelen med sån semester, man upplever liksom inget speciellt mer än det man kan förvänta sej av sol och bad. Möjligen att man kan få krama Bamse eller Lille Skutt, men inget annat. Man blir liksom inte inbjuden till nån cypriotisk familj på middag, eller snackar med nån liten fiskargubbe i nån mysig hamn. Man råkar inte förirra sej till nån avlägsen strand där det inte finns några turister.

På Mallorca blir det annorlunda, hoppas jag. Då hoppas jag kunna tipsa folk som kommer dit om guldkorn som de inte får missa, om bra mat och fina bad. Och shopping, kanske.
Jag hoppas att få se det genuina, leva i det och njuta av det.

Imorrn ska vi ut och resa igen, men inte till Mallorca denna gången. Nä, vi ska ut på lite island-hopping i Medelhavet och ta oss ner till Cypern.

På Mallorca tyckte makens kollegor det verkade onödigt, och det kan man väl hålla med om. Men vi bokade resan långt innan vi kände till Spanien-äventyret och dessutom ska vi resa tillsammans med goda vänner. Det är ju inte precis så att vi är rädda att bli utan sol på Mallis i sommar, men Cypern erbjuder all inclusive, nåt som vi fallit pladask för. När man reser med barn är det underbart att slippa gå iväg från hotellet och leta efter restauranger med trötta, välbadade och solfrossiga barn. Lägg till det fri glass, cola och öl. Man kan inte annat än gilla konceptet.

Goda vännerna och vi pratade om att avboka Cypern och så kunde de komma till Mallis istället. Men så kom vi på det där med all inclusive-grejen. Det blir ju inte riktigt samma avkoppling att bo 8 pers i en villa och behöva laga mat, handla, plocka undan och städa själv.

Så nu ämnar vi lägga upp fötterna en vecka, och bara lata oss. Jag ska läsa Pluras bok och lyssna på Melissa Horn, min nya favvo. Sen tänker jag bli ruskig solbränd.

Nice.