Genuint osympatisk
Jag läser en intervju med Linda Skugge i Söndags-DN och tycker hon verkar vara en genuint osympatisk människa.
(Ja, jag vet hur det är med intervjuer, allt som sägs ska filteras och idisslas av journalisten så att alltihop till slut blir en enda stor hörsägen. Förvisso har det nog blivit bättre sen de började använda röstminnen och sånt, men man kan aldrig så noga veta.)
Linda Skugge, ja. Hon har stått upp för tjejer och mammor och kvinnor i allmänhet, gapat och gjort sej obekväm. Schysst har jag tänkt, även om jag aldrig till exempel följt hennes bloggar eller frekvent läst Expressen. Men hon har hörts på ett otjejigt vis, och jag har lyssnat.
Nu porträtteras Skugge i Busnel-rock med mobiltelefonen käckt i handen, headsetet i örat medan hon deklarerar att utbrändhet är "bullshit". Annars hade hon själv aldrig kunnat hantera sin egen situation med arbete och tre barn. Hon säger att hon aldrig är ensam och blir "provocerad" av folk som säger att de behöver vara lediga en vecka. Är man entreprenör så håller man sej pigg och full av energi, hävdar Skugge, då behöver man inte vara ledig.
Jag blir väldigt illa till mods av hennes uttalanden. Hon har just satt ord på min värsta mardröm kring framtiden för kvinnor och bilden av kvinnliga debattörer och kända förebilder:
Ett gäng satkärringar i dyra kläder som pissar på vanliga kvinnor som försöker få vardagen att gå ihop.
Skugge vill inte längre kalla sej feminst, eftersom ordet är så "negativt laddat". Dessutom tycker hon tycker att man inte kan ha barn om båda föräldrarna jobbar heltid, det är "barnplågeri". Ena förälderns lön måste då gå till en barnflicka.
Tack så mycket, det var precis vad alla kvinnor, särskilt ensamstående mammor ville höra. Alla som jobbar och vänder på kronorna för att få livet och tiden och familjen att gå ihop med den lilla kvart om dagen man får över i egen tid.
Jag har alltid fattat att jag är oerhört priviligerad som har kunnat plugga och jobba deltid medan barnen varit små. Och nu ska jag vara ledig minst ett år från mitt jobb och vara hemma hos mina barn. Det ska jag göra utan inkomst eller bidrag, ja, jag är priviligerad. Men samtidigt hyser jag en väldig respekt för alla som kämpar och jobbar för sin familj och ändå lyckas samla ihop lite extra pengar till semestern. Jag kommer aldrig sitta i flotta märkeskläder med tjocka guldarmband kring handlederna och säga att folk som jobbar måste ha barnflicka.
Och den dagen jag slutar kalla mej feminist, det är samma dag som jag hänger in kepsen för gott. Skugge tycker inte man kan vara feminist när man är 35.
Det är ju då det är som viktigast, när man har chansen att forma och påverka sina barn till bli mer jämställda i sin generation.
Snälla nån, är de såna här kvinnor som ska för talan för oss andra? Hur ska det då sluta? Är det nån mer än jag som måste sova med lampan tänd när man har hört sånt här?
(Ja, jag vet hur det är med intervjuer, allt som sägs ska filteras och idisslas av journalisten så att alltihop till slut blir en enda stor hörsägen. Förvisso har det nog blivit bättre sen de började använda röstminnen och sånt, men man kan aldrig så noga veta.)
Linda Skugge, ja. Hon har stått upp för tjejer och mammor och kvinnor i allmänhet, gapat och gjort sej obekväm. Schysst har jag tänkt, även om jag aldrig till exempel följt hennes bloggar eller frekvent läst Expressen. Men hon har hörts på ett otjejigt vis, och jag har lyssnat.
Nu porträtteras Skugge i Busnel-rock med mobiltelefonen käckt i handen, headsetet i örat medan hon deklarerar att utbrändhet är "bullshit". Annars hade hon själv aldrig kunnat hantera sin egen situation med arbete och tre barn. Hon säger att hon aldrig är ensam och blir "provocerad" av folk som säger att de behöver vara lediga en vecka. Är man entreprenör så håller man sej pigg och full av energi, hävdar Skugge, då behöver man inte vara ledig.
Jag blir väldigt illa till mods av hennes uttalanden. Hon har just satt ord på min värsta mardröm kring framtiden för kvinnor och bilden av kvinnliga debattörer och kända förebilder:
Ett gäng satkärringar i dyra kläder som pissar på vanliga kvinnor som försöker få vardagen att gå ihop.
Skugge vill inte längre kalla sej feminst, eftersom ordet är så "negativt laddat". Dessutom tycker hon tycker att man inte kan ha barn om båda föräldrarna jobbar heltid, det är "barnplågeri". Ena förälderns lön måste då gå till en barnflicka.
Tack så mycket, det var precis vad alla kvinnor, särskilt ensamstående mammor ville höra. Alla som jobbar och vänder på kronorna för att få livet och tiden och familjen att gå ihop med den lilla kvart om dagen man får över i egen tid.
Jag har alltid fattat att jag är oerhört priviligerad som har kunnat plugga och jobba deltid medan barnen varit små. Och nu ska jag vara ledig minst ett år från mitt jobb och vara hemma hos mina barn. Det ska jag göra utan inkomst eller bidrag, ja, jag är priviligerad. Men samtidigt hyser jag en väldig respekt för alla som kämpar och jobbar för sin familj och ändå lyckas samla ihop lite extra pengar till semestern. Jag kommer aldrig sitta i flotta märkeskläder med tjocka guldarmband kring handlederna och säga att folk som jobbar måste ha barnflicka.
Och den dagen jag slutar kalla mej feminist, det är samma dag som jag hänger in kepsen för gott. Skugge tycker inte man kan vara feminist när man är 35.
Det är ju då det är som viktigast, när man har chansen att forma och påverka sina barn till bli mer jämställda i sin generation.
Snälla nån, är de såna här kvinnor som ska för talan för oss andra? Hur ska det då sluta? Är det nån mer än jag som måste sova med lampan tänd när man har hört sånt här?
Kommentarer
Trackback
