Shoppingstaden
Palma omtalas ofta i turistguider som en utmärkt shoppingstad, väl i klass med betydligt större städer. Jag kan bara hålla med. Inte för att jag egentligen vet så mycket om shopping, jag är bättre på att handla, om ni fattar skillnaden. Jag går alltså på stan och handlar det jag ska ha, och sen åker jag hem.
I Palma har man väldigt många fina och dyra butiker, mer prisvärda alternativ och ett par riktigt maffiga varuhus inom gångavstånd. Dessutom finns en underbar (stinkande) saluhall med all tänkbar mat i samma område.
Palma är i princip helt underminerat av parkeringsgarage. Det funkar superbra. Man kör ner, får en biljett som man trycker in i en automat när man ska hem. Då betalar man för tiden man har stått där med bilen. Alltså inget spring tillbaka till bilen med mynt för att man inte hunnit handla färdigt innan det blivit risk för böter.
Det finns en del varor i stans största varuhus som jag inte har sett sen jag var liten. Nattrockar, till exempel, sånadär rutstickade, vadderade rockar med stora knappar fram som mormor hade när jag var liten. Försök hitta en vettig dampyjamas i Sverige, det är Hello Kitty och Snobben för hela slanten. Vem vill ha det när man är vuxen? Här finns hur mycket pyjamasar och nattlinnen som helst, jättegulliga allihop med skära rosor på. Man slipper Kitty och får blommigt i stället, hmm... Jag har sällan använt nattlinne i Sverige, men det behövs verkligen här nu när nätterna är svala. Det blir rått i luften på nåt vis och även om man har täcke, känns nattmössa inte helt tokigt.
Mallorkinerna verkar ha en fäbless för skor och väskor. Otaliga är butikerna som säljer alla typer av dessa varor. Ändå har jag oändligt svårt att hitta både skor och väskor som jag gillar. Antingen är det för blankt, glossigt och lackigt eller med två miljoner spännen och remmar och kromade detaljer. Jag har varit inne i varenda skobutik jag vet om idag, och jag går fortfarande i mina sandaler. Ja, inte för att jag fryser, men det börjar bli dags för nya skor.
Idag var det perfekt väder för att hänga på stan, lagom varmt och uppehåll, inte för soligt. Jag valde att ta mej runt ett större område till fots, avstånden är förvånansvärt små.
Och det blev lite shoppat till slut; kaffe till nespressomaskinen, skor till Lilla E (som passade och var till belåtenhet), tennisskor till mej och ett par barntandborstar. Alldeles lagom.
Nattmössan tar jag en annan gång.
I Palma har man väldigt många fina och dyra butiker, mer prisvärda alternativ och ett par riktigt maffiga varuhus inom gångavstånd. Dessutom finns en underbar (stinkande) saluhall med all tänkbar mat i samma område.
Palma är i princip helt underminerat av parkeringsgarage. Det funkar superbra. Man kör ner, får en biljett som man trycker in i en automat när man ska hem. Då betalar man för tiden man har stått där med bilen. Alltså inget spring tillbaka till bilen med mynt för att man inte hunnit handla färdigt innan det blivit risk för böter.
Det finns en del varor i stans största varuhus som jag inte har sett sen jag var liten. Nattrockar, till exempel, sånadär rutstickade, vadderade rockar med stora knappar fram som mormor hade när jag var liten. Försök hitta en vettig dampyjamas i Sverige, det är Hello Kitty och Snobben för hela slanten. Vem vill ha det när man är vuxen? Här finns hur mycket pyjamasar och nattlinnen som helst, jättegulliga allihop med skära rosor på. Man slipper Kitty och får blommigt i stället, hmm... Jag har sällan använt nattlinne i Sverige, men det behövs verkligen här nu när nätterna är svala. Det blir rått i luften på nåt vis och även om man har täcke, känns nattmössa inte helt tokigt.
Mallorkinerna verkar ha en fäbless för skor och väskor. Otaliga är butikerna som säljer alla typer av dessa varor. Ändå har jag oändligt svårt att hitta både skor och väskor som jag gillar. Antingen är det för blankt, glossigt och lackigt eller med två miljoner spännen och remmar och kromade detaljer. Jag har varit inne i varenda skobutik jag vet om idag, och jag går fortfarande i mina sandaler. Ja, inte för att jag fryser, men det börjar bli dags för nya skor.
Idag var det perfekt väder för att hänga på stan, lagom varmt och uppehåll, inte för soligt. Jag valde att ta mej runt ett större område till fots, avstånden är förvånansvärt små.
Och det blev lite shoppat till slut; kaffe till nespressomaskinen, skor till Lilla E (som passade och var till belåtenhet), tennisskor till mej och ett par barntandborstar. Alldeles lagom.
Nattmössan tar jag en annan gång.
Höst i Paradiset
Hemma sitter ni väl och huttrar och längtar efter burgundisk orre med skogsvamp och kaneldoftande äppelkaka. Kanske ni eldar brasa, dricker matigt rödvin, tänder värmeljus och handlar pumpor.
Jag kollar vädret hemma, ser att det är 8-12 grader, lite regn och lite sol. Sådär som det alltid är på hösten i Sverige. Såntdär som gör att man drar på sej gummisarna och går ut i skogen och nosar på multnande löv och letar trattkantareller.
Svala vindar drar försiktigt in över Mallorca. Om solen lyser är det kanske 25 grader här, kommer det in moln blir det raskt 17. I veckan som gick hade vi flera regnoväder och åska. På sina håll svämmade vägarna över, ett tåg blev kortslutet och stannade mitt på spåret. Värmen i poolen sjönk från 27 till 21, så nu kanske det är slutbadat för i år. Det är lite för kallt att sitta på altanen och äta på kvällarna, dvs om man inte ids gå in och ta på sej en kofta.
Nej, fram för nya nöjen. Nu ska tennisracket dammas av, det ska simtränas inför sommarens minitriatlon och det ska lagas mustiga köttgrytos.
Jag kollar vädret hemma, ser att det är 8-12 grader, lite regn och lite sol. Sådär som det alltid är på hösten i Sverige. Såntdär som gör att man drar på sej gummisarna och går ut i skogen och nosar på multnande löv och letar trattkantareller.
Svala vindar drar försiktigt in över Mallorca. Om solen lyser är det kanske 25 grader här, kommer det in moln blir det raskt 17. I veckan som gick hade vi flera regnoväder och åska. På sina håll svämmade vägarna över, ett tåg blev kortslutet och stannade mitt på spåret. Värmen i poolen sjönk från 27 till 21, så nu kanske det är slutbadat för i år. Det är lite för kallt att sitta på altanen och äta på kvällarna, dvs om man inte ids gå in och ta på sej en kofta.
Nej, fram för nya nöjen. Nu ska tennisracket dammas av, det ska simtränas inför sommarens minitriatlon och det ska lagas mustiga köttgrytos.
Que sera, sera
Viljan att passa in
Nu när jag plötsligt bor utomlands, har jag hamnat i något av en identitetskris. Ja, det är kanske inte så allvarligt som det låter, men ändå tänker jag på det en hel del.
Å ena sidan är jag grymt stolt över att vara svensk. Jag tillhör dem som har gener som gjort det möjligt att överleva i ett kargt klimat med ensidig kost, hemska rovdjur och inlandsisar. Jag är otroligt väluppfostrad, kan stå i kö och snällt vänta på min tur. Jag accepterar all form av byråkrati, snarstuckenhet och missunsamhet. Jag talar svenska, danska, utmärkt engelska och lite spanska, tyska och franska.
Jag har också en stark vilja att anpassa mej, passa in och smälta in, assimileras och försvinna i mängden. Det vill vi svenskar; vi vill passa in. Vi vill inte sticka ut, synas eller höras för mycket.
Å andra sidan vill jag helst inte ha nån del i allt det dåliga med Spanien och spanjorerna. Och där har jag ett litet problem, jag ser ju helt spansk ut. Det är ingen som tror att jag är turist, det är inte ens nån tvekan om att jag är spanjorska. Ända tills jag öppnar munnen förstås. För när spanjorerna inser att jag inte kan spanska, blir de helt chockade. De börjar prata katalanska i allra högsta fart, så att jag omöjligt kan hänga med.
Om man ser spansk ut och dessutom kör en spansk-reggad bil, har man väldigt lite problem i trafiken. Folk som blir arga på en (det hände mej igår,när jag hade ful-parkerat), skriker och gapar på spanska (antagligen nåt i stil med "tysk-jävel") och gestikulerar. Då kan jag bara luta mej tillbaka i förarsätet och göra "italienaren" dvs en slags "ja-va-fan-tror-du"-gest med högerarmen viftande över huvudet. Ingen blir arg på en då, här i Spanien, tvärtom möts man med respekt av typen "shit, tjejen vet att hon han parkerat som en nolla, och hon är stolt över det!".
Ingen tror i alla fall att jag är tysk. Det är nämligen den värsta förolämpningen som riktas mot svenskar i Spanien, tycker de som drabbas. "Den jäveln trodde att jag var tysk!". Detta har hänt nästan alla halvblonda, långa och fjällrävenekiperade svenskar som bor här. Gör man sen misstaget att börja svänga sej med tyska glosor, då är man förevigt dömd som tysk.
Jag vill gärna kunna spanska på en sån nivå att jag kan göra mej hyffsat förstådd. Just nu hankar jag mej fram, med oböjda verb och enstaka glosor. I går lyckades jag köpa jäst i affären, med hjälp av engelska, spanska och teckenspråk. Det är tröttande att bäva inför att behöva göra sej förstådd. Jag tänker på spanska så fort jag är på allmän plats.
Men äntligen har jag skaffat mej en större handväska, så att jag kan ha ordboken med mej överallt. Samtidigt vet jag, att så fort jag börjar vifta med den, blir jag en turist.
Och jag vill ju så gärna passa in.
Å ena sidan är jag grymt stolt över att vara svensk. Jag tillhör dem som har gener som gjort det möjligt att överleva i ett kargt klimat med ensidig kost, hemska rovdjur och inlandsisar. Jag är otroligt väluppfostrad, kan stå i kö och snällt vänta på min tur. Jag accepterar all form av byråkrati, snarstuckenhet och missunsamhet. Jag talar svenska, danska, utmärkt engelska och lite spanska, tyska och franska.
Jag har också en stark vilja att anpassa mej, passa in och smälta in, assimileras och försvinna i mängden. Det vill vi svenskar; vi vill passa in. Vi vill inte sticka ut, synas eller höras för mycket.
Å andra sidan vill jag helst inte ha nån del i allt det dåliga med Spanien och spanjorerna. Och där har jag ett litet problem, jag ser ju helt spansk ut. Det är ingen som tror att jag är turist, det är inte ens nån tvekan om att jag är spanjorska. Ända tills jag öppnar munnen förstås. För när spanjorerna inser att jag inte kan spanska, blir de helt chockade. De börjar prata katalanska i allra högsta fart, så att jag omöjligt kan hänga med.
Om man ser spansk ut och dessutom kör en spansk-reggad bil, har man väldigt lite problem i trafiken. Folk som blir arga på en (det hände mej igår,när jag hade ful-parkerat), skriker och gapar på spanska (antagligen nåt i stil med "tysk-jävel") och gestikulerar. Då kan jag bara luta mej tillbaka i förarsätet och göra "italienaren" dvs en slags "ja-va-fan-tror-du"-gest med högerarmen viftande över huvudet. Ingen blir arg på en då, här i Spanien, tvärtom möts man med respekt av typen "shit, tjejen vet att hon han parkerat som en nolla, och hon är stolt över det!".
Ingen tror i alla fall att jag är tysk. Det är nämligen den värsta förolämpningen som riktas mot svenskar i Spanien, tycker de som drabbas. "Den jäveln trodde att jag var tysk!". Detta har hänt nästan alla halvblonda, långa och fjällrävenekiperade svenskar som bor här. Gör man sen misstaget att börja svänga sej med tyska glosor, då är man förevigt dömd som tysk.
Jag vill gärna kunna spanska på en sån nivå att jag kan göra mej hyffsat förstådd. Just nu hankar jag mej fram, med oböjda verb och enstaka glosor. I går lyckades jag köpa jäst i affären, med hjälp av engelska, spanska och teckenspråk. Det är tröttande att bäva inför att behöva göra sej förstådd. Jag tänker på spanska så fort jag är på allmän plats.
Men äntligen har jag skaffat mej en större handväska, så att jag kan ha ordboken med mej överallt. Samtidigt vet jag, att så fort jag börjar vifta med den, blir jag en turist.
Och jag vill ju så gärna passa in.
¿Que paso?
Ja, vad var det som hände? Hur mycket kan man klämma in på en dag?
Egentligen började det i helgen med att maken blev sådär "mansförkyld" som bara han kan bli. Jag fick samtidigt en låsning i bröstryggen, tyvärr får jag det i bland när jag gör dumma saker typ lyfter alldeles för stora barn som somnat i soffan.
Idag skulle i alla fall barnen till skolan och jag skjutsade dem dit. På vägen hem, bestämde jag att jag skulle hämta maken (som kurade hemma i soffan) och köra honom till doktorn. Sagt och gjort, jag hämtade honom och vi körde mot Santa Ponca och vårdcentralen.
På väg dit fick vi syn på en liten svart kattunge som satt uppflugen på en klippavsats nära vägen. Den skakade och frös och var väldigt smutsig. Med hjälp av en schweizare med en badhandduk och några galna klättringsmanövrar, lyckades maken så få tag i den lilla stackaren. Så stod vi plötsligt där med en kattunge i famnen (schweizarna hade en hund i bilen, och kunde inte hjälpa till mer), djurvänner som vi är kunde vi ju inte bara lämna den där vid vägen.
Således stod vi strax på en veterinärmottagning med katten, där blev vi hänvisade till ett djurhem. Med en handritad karta for vi dit, och de tog hand om kissen. Hundar och katter samt fyra kvinnor som arbetade där, trängdes i ett par minst sagt nedgångna baracker. Det var ju inte som katthemmet på Skälby om man säger så, men det märktes i alla fall att de som jobbade där brydde sej om djuren.
Med tunga steg, gick vi till bilen och for vidare. Maken tyckte vi skulle göra slag i saken och åka till kommunkontoret också. Där skulle vi bara skriva på ett par papper och sen kunde vi åka till doktorn. Ja, tjena. Kontorsdamen där kunde inte ett ord engelska (hade vi sagt "f-ck you" så hade hon inte ens höjt ett ögonbryn), med påföljd att vi naturligtvis fick vänta en halvtimme på hon som kunde engelska, eftersom hon var och fikade. Lättade från administrationsbördan, kunde vi slutligen åka till vårdcentralen.
På spanska vårdscentralen får man först gå in till en sjuksyrra som kollar temp, blodtryck, puls och tar eventuella prover. Sen får man gå vidare till anvisat rum, vänta utanför på doktorn till man blir uppropad. Maken och jag satt där i 45 minuter, sen gick vi därifrån med en grabbnäve antibiotikakapslar utan förpackning.
Efter att ha svängt ihop en couscoussallad och svept en kopp kaffe, packade jag sen in svärföräldrarna i bilen och åkte för att hämta barnen vid skolan. I ett svagt ögonblick lovade jag igår barnen att vi skulle åka till leksaksaffären efter skolan. Jodå, vi tog oss dit också, medan ett enormt regn- och åskväder drog in över Palma.
Nu har jag lagat middag också, druckit ett glas vin och pustat ut. Allt emedan maken, med sorg i blicken, upprepar:
"Undrar hur det är med den lille tissen..."
In i den!
Få band som jag har sett har varit så tajta, kliniskt tajta och helgjutna live. Sången kanske lämnar lite övrigt att önska, men det hör liksom till.
En del av er kanske tycker det känns lite 80 med så mycket gitarrer, men skit i det nu. In i den, bara, kärlekstunneln.
En del av er kanske tycker det känns lite 80 med så mycket gitarrer, men skit i det nu. In i den, bara, kärlekstunneln.
Folk på besök
Våra nyfunna vänner här på Mallorca har vridit sej i plågor när vi har berättat hur mycket folk som ska komma och hälsa på oss här i höst. Vi har rabblat en lång lista med släkt och vänner som ska klämma in sej i vårt gästrum med cirka tre-fem dagars intervall.
"Två veckor?!!", utbrast en vän när jag berättade att svärföräldrarna ska stanna så länge hos oss. "Ja, jag hade ju dött!", tillade hon snabbt.
"Vi gjorde också det misstaget första året vi bodde här", sa en annan. "Folk kom och gick hela tiden." På detta följde en lång utläggning om hur nära psykos personen i fråga hade varit innan sista gästen lämnat huset.
Jag har mer börjat bäva för den där månaden innan jul, då ingen ska komma och hälsa på. Jag vet inte, men jag är en gästfri person (än så länge) och bor man som vi gör är gäster ingen belastning. Kan inte folk roa sej här, så kan de det nog ingen annanstans heller. Och de har eget rum med badkar och toa en suite, som det heter.
Brorsan och hans familj var här förra veckan, de bodde här i åtta dagar. Jag kan inte komma på nånting med det som var jobbigt. Kanske möjligen att det var hemskt synd om grabbarna som fick ont i öronen. Men annars lagade brorsan och jag mat tillsammans, handlade och umgicks med våra familjer. Som jag kände det, utan krav och utan tankar på att det prompt måste hända saker hela tiden. Jag tyckte det var ett härligt sätt att umgås.
De som ska komma hit i höst är våra föräldrar och syskon, släktingar och våra allra bästa vänner. Hade vi inte kunnat stå ut med dem och umgås med dem ett tag, så hade vi ju sagt att de inte kunde komma.
Nej, jag tycker det ska bli kul. Och jag vet att ingen av dem förväntar sej gratis mat och guidning eller fri tillgång till våra bilar. Erbjuder man allt det, samtidigt som man ska få vardagen att gå ihop, då är man nog lite fel ute.
"Två veckor?!!", utbrast en vän när jag berättade att svärföräldrarna ska stanna så länge hos oss. "Ja, jag hade ju dött!", tillade hon snabbt.
"Vi gjorde också det misstaget första året vi bodde här", sa en annan. "Folk kom och gick hela tiden." På detta följde en lång utläggning om hur nära psykos personen i fråga hade varit innan sista gästen lämnat huset.
Jag har mer börjat bäva för den där månaden innan jul, då ingen ska komma och hälsa på. Jag vet inte, men jag är en gästfri person (än så länge) och bor man som vi gör är gäster ingen belastning. Kan inte folk roa sej här, så kan de det nog ingen annanstans heller. Och de har eget rum med badkar och toa en suite, som det heter.
Brorsan och hans familj var här förra veckan, de bodde här i åtta dagar. Jag kan inte komma på nånting med det som var jobbigt. Kanske möjligen att det var hemskt synd om grabbarna som fick ont i öronen. Men annars lagade brorsan och jag mat tillsammans, handlade och umgicks med våra familjer. Som jag kände det, utan krav och utan tankar på att det prompt måste hända saker hela tiden. Jag tyckte det var ett härligt sätt att umgås.
De som ska komma hit i höst är våra föräldrar och syskon, släktingar och våra allra bästa vänner. Hade vi inte kunnat stå ut med dem och umgås med dem ett tag, så hade vi ju sagt att de inte kunde komma.
Nej, jag tycker det ska bli kul. Och jag vet att ingen av dem förväntar sej gratis mat och guidning eller fri tillgång till våra bilar. Erbjuder man allt det, samtidigt som man ska få vardagen att gå ihop, då är man nog lite fel ute.
Friluftsdag
Barnen hade friluftsdag i skolan idag. Gissa vad man gör på en sån på Mallorca?
Ja, inte orienterar man i en vattensjuk granskog i alla fall. Och inte spelar man handboll heller, eller har skolmästerskap i friidrott med halvtrasiga redskap och kärvande måttband.
Nej, självklart åker man till stranden. En hel dag med sol och bad. Lärare i flip-flop och kepsar. Ungar doppade i solkräm med ryggorna tyngda av vattenflaskor.
Problemet var dock vad de skulle ha med sej att äta. Det är 30 grader varmt här idag, och det är otänkbart att skicka med youghurt eller skinkmackor. En hel dag kräver en hel del mat, och vi har ingen kylväska.
Maken gav sej av till stora varuhuset som har allt, och såg sej om efter en lagom liten kylväska för två. Så kom han hem med två mattermosar, innehållande två småburkar. Om man kyler behållaren, är maten kall i 8 timmar.
Jag fyllde en burk med pastasallad, och i den andra la jag varsin liten burk tonfisk. Minimal risk att maten skulle bli dålig, tänkte jag.
Nu är barnen lycklig hemma igen, väldigt nöjda med sin dag, men mycket trötta. Framförallt var de nöjda med maten, burkarna var tomma, frukten och juicen slut. Lite vatten kvar i flaskorna och håren fulla med intorkat salt.
En bra dag i solen.
Ja, inte orienterar man i en vattensjuk granskog i alla fall. Och inte spelar man handboll heller, eller har skolmästerskap i friidrott med halvtrasiga redskap och kärvande måttband.
Nej, självklart åker man till stranden. En hel dag med sol och bad. Lärare i flip-flop och kepsar. Ungar doppade i solkräm med ryggorna tyngda av vattenflaskor.
Problemet var dock vad de skulle ha med sej att äta. Det är 30 grader varmt här idag, och det är otänkbart att skicka med youghurt eller skinkmackor. En hel dag kräver en hel del mat, och vi har ingen kylväska.
Maken gav sej av till stora varuhuset som har allt, och såg sej om efter en lagom liten kylväska för två. Så kom han hem med två mattermosar, innehållande två småburkar. Om man kyler behållaren, är maten kall i 8 timmar.
Jag fyllde en burk med pastasallad, och i den andra la jag varsin liten burk tonfisk. Minimal risk att maten skulle bli dålig, tänkte jag.
Nu är barnen lycklig hemma igen, väldigt nöjda med sin dag, men mycket trötta. Framförallt var de nöjda med maten, burkarna var tomma, frukten och juicen slut. Lite vatten kvar i flaskorna och håren fulla med intorkat salt.
En bra dag i solen.
Små problem
S och jag konstaterar, när vi promenerar på löpbanden i det fashionabla gymmet, att alla problem vi har här i lyxen verkar lite ytliga. S hade dagen innan en längre utläggning om sina balkongväxter, och tyckte i efterhand att det kändes fånigt.
Missförstå mej inte, jag tycker verkligen inte synd om mej själv. Jag är väldigt nöjd med livet här på Mallorca, men naturligtvis finns det saker som inte riktigt fungerar idealiskt. Så är det ju alltid, var man än bor, antar jag.
Jämfört med att gå 300 meter till skolan, känns till exempel 12 kms galen trafik till och från skolan varje dag onekligen tungt. Jag och några andra nya föräldrar enades häromdan om att detta faktum till och med kan komma att ta knäcken på vår vistelse här. Parking hell, bidrar också stort till irritationen. Kanske kommer jag helt enkelt att vänja mej. Den andra ytterligheten kan bli att jag en dag bara kliver ur bilen och skriker.
Just nu kommer jag inte ens ihåg vad vi hade för vardagsproblem i Sverige. Var det nåt med bilar? Eller vad-ska-vi-ha-till-middag? Eller var det tvätt på golvet och barn som torkar fingrarna på kläderna vid matbordet? I så fall är det väl i stort sett samma som här; alla de där frågorna har flyttat med hit.
Kanske var problemen till och med mindre hemma, i tryggheten och de vana rörelsemönstren? Här brottas vi förutom allt det vardagliga också med allt det som är nytt, som verkar skrämmande för barnen och gör dem otrygga. Det är allt från gråtattacker och vredesutbrott till sömnproblem och hemlängtan.
För oss vuxna är det också hemlängtan; längtan efter släkt och vänner, husdjur och kända marker. Vi längtar efter våra sköna sängar och allt som är enkelt, invant och rutin.
Annars är mitt största problem just nu att det inte finns några vettiga tandborstar att få tag på. Jag ger 200 spänn för en Jordan Clean Between Soft.
Missförstå mej inte, jag tycker verkligen inte synd om mej själv. Jag är väldigt nöjd med livet här på Mallorca, men naturligtvis finns det saker som inte riktigt fungerar idealiskt. Så är det ju alltid, var man än bor, antar jag.
Jämfört med att gå 300 meter till skolan, känns till exempel 12 kms galen trafik till och från skolan varje dag onekligen tungt. Jag och några andra nya föräldrar enades häromdan om att detta faktum till och med kan komma att ta knäcken på vår vistelse här. Parking hell, bidrar också stort till irritationen. Kanske kommer jag helt enkelt att vänja mej. Den andra ytterligheten kan bli att jag en dag bara kliver ur bilen och skriker.
Just nu kommer jag inte ens ihåg vad vi hade för vardagsproblem i Sverige. Var det nåt med bilar? Eller vad-ska-vi-ha-till-middag? Eller var det tvätt på golvet och barn som torkar fingrarna på kläderna vid matbordet? I så fall är det väl i stort sett samma som här; alla de där frågorna har flyttat med hit.
Kanske var problemen till och med mindre hemma, i tryggheten och de vana rörelsemönstren? Här brottas vi förutom allt det vardagliga också med allt det som är nytt, som verkar skrämmande för barnen och gör dem otrygga. Det är allt från gråtattacker och vredesutbrott till sömnproblem och hemlängtan.
För oss vuxna är det också hemlängtan; längtan efter släkt och vänner, husdjur och kända marker. Vi längtar efter våra sköna sängar och allt som är enkelt, invant och rutin.
Annars är mitt största problem just nu att det inte finns några vettiga tandborstar att få tag på. Jag ger 200 spänn för en Jordan Clean Between Soft.
Veckans Springsteen-låt
är "Brilliant Disguise"...
Framför allt för den underbara sistaraden: "God have mercy on a man, who doubts what he's sure of..."
Framför allt för den underbara sistaraden: "God have mercy on a man, who doubts what he's sure of..."
Things to hate about Spain
Livsfaliga mopedister i shorts och linne, med hjälmen sittade på bakhuvudet, som kör sicksack och röker samtidigt.
Den tunga, syrliga lukten av förruttnelse i matbutikerna. Antagligen en kombination av fisk och lufttorkad skinka.
Parkeringshelvetet. De oerhört dumma parkeringsplatserna med alldeles för smala rutor. Avsaknaden av tillräckligt många platser på andra ställen. Att folk parkerar på en och en halv ruta.
Oviljan att ge god service. Om det är ett utrotningshotat fenomen i Sverige, så kan man nog säga att det aldrig existerat i Spanien. (Ja, egentligen kan man säga att det finns en generell ovilja i detta landet. Jag börjar undra om nån vill nånting här.)
Flådda kaniner i köttdisken. Svårt att förklara att det inte är husdjur här, utan mat.
Det spanska strulet. Försök skaffa ex bredband, telefon, elabonnemang eller hyrbil utan att nåt går snett. Det är mest sannolikt att inget av det nånsin kommer att fungera, men du kommer ändå att få betala för det.
Alla vita klinkergolv. I ett land fullt av mörkhåriga människor - varför?
Hantverkarna. Är nån sådan överhuvudtaget kompetent? Kan de i själv verket laga nånting, eller låtsas de alltid? Det de kan bäst verkar vara att rycka på axlarna.
Att folk alltid försöker lura en. Oerhört tröttsamt. Nån sa att det kommer från den tiden då morerna styrde Spanien. Alltså; ett "arabiskt" sätt att se på affärer - skrattar bäst som skrattar sist.
Den tunga, syrliga lukten av förruttnelse i matbutikerna. Antagligen en kombination av fisk och lufttorkad skinka.
Parkeringshelvetet. De oerhört dumma parkeringsplatserna med alldeles för smala rutor. Avsaknaden av tillräckligt många platser på andra ställen. Att folk parkerar på en och en halv ruta.
Oviljan att ge god service. Om det är ett utrotningshotat fenomen i Sverige, så kan man nog säga att det aldrig existerat i Spanien. (Ja, egentligen kan man säga att det finns en generell ovilja i detta landet. Jag börjar undra om nån vill nånting här.)
Flådda kaniner i köttdisken. Svårt att förklara att det inte är husdjur här, utan mat.
Det spanska strulet. Försök skaffa ex bredband, telefon, elabonnemang eller hyrbil utan att nåt går snett. Det är mest sannolikt att inget av det nånsin kommer att fungera, men du kommer ändå att få betala för det.
Alla vita klinkergolv. I ett land fullt av mörkhåriga människor - varför?
Hantverkarna. Är nån sådan överhuvudtaget kompetent? Kan de i själv verket laga nånting, eller låtsas de alltid? Det de kan bäst verkar vara att rycka på axlarna.
Att folk alltid försöker lura en. Oerhört tröttsamt. Nån sa att det kommer från den tiden då morerna styrde Spanien. Alltså; ett "arabiskt" sätt att se på affärer - skrattar bäst som skrattar sist.
Curlingfru?
Jag är inte här för att curla för min man. Alltså, jag går inte här och drar hela dagarna och missar enorma summor i tjänstepension för att maten ska stå på bordet när min man kommer hem från jobbet.
Det kanske är ett överflödigt förtydligande, men en del av er verkar tro att det är det som jag gör härnere.
"Jag är trött på att gå ut med hunden med mina väninnor. Allt de pratar om är pengarna och barnen och sina stackars män.", sjunger Lundell i låten "Rått och romantiskt". Den handlar om en kvinna som har allt vad gäller pengar och status, men som letar efter det som är äkta i livet.
Här jobbar de flesta av de "stackars" männen, medan kvinnorna "inte gör nånting" och "bara går hemma hela dagarna". Det är den klassiska hemmafru-problematiken; det räknas inte riktigt som ett jobb.
- Vad ska du göra då, frågar folk mej, ska du inte jobba? Nej, jag ska ju inte det.
Och inte heller curlar jag för min man. Det vill säga gör allt skitjobb i hemmet, så att han ska slippa allt som är tråkigt. Rutinerna här är ungefär som hemma i Sverige. Faktum är att maken gör mer här än han gjorde när vi bägge jobbade. Vi är här för att baka ihop vår lilla familj ännu mer, inte för att maken ska kunna gå och lägga sej vi tvn när han kommer hem från jobbet.
Visst, jag är glad och tacksam för att jag har fått den här chansen till en extra mammaledighet, men för det står jag inte i tacksamhetsskuld till min man.
Lika lite som jag stod i tacksamhetsskuld till honom när jag var hemma med barnen när de var bebisar.
Det kanske är ett överflödigt förtydligande, men en del av er verkar tro att det är det som jag gör härnere.
"Jag är trött på att gå ut med hunden med mina väninnor. Allt de pratar om är pengarna och barnen och sina stackars män.", sjunger Lundell i låten "Rått och romantiskt". Den handlar om en kvinna som har allt vad gäller pengar och status, men som letar efter det som är äkta i livet.
Här jobbar de flesta av de "stackars" männen, medan kvinnorna "inte gör nånting" och "bara går hemma hela dagarna". Det är den klassiska hemmafru-problematiken; det räknas inte riktigt som ett jobb.
- Vad ska du göra då, frågar folk mej, ska du inte jobba? Nej, jag ska ju inte det.
Och inte heller curlar jag för min man. Det vill säga gör allt skitjobb i hemmet, så att han ska slippa allt som är tråkigt. Rutinerna här är ungefär som hemma i Sverige. Faktum är att maken gör mer här än han gjorde när vi bägge jobbade. Vi är här för att baka ihop vår lilla familj ännu mer, inte för att maken ska kunna gå och lägga sej vi tvn när han kommer hem från jobbet.
Visst, jag är glad och tacksam för att jag har fått den här chansen till en extra mammaledighet, men för det står jag inte i tacksamhetsskuld till min man.
Lika lite som jag stod i tacksamhetsskuld till honom när jag var hemma med barnen när de var bebisar.
Det idealiska fordonet
Smala gator, höga trottoarkanter, små parkeringsrutor, branta backar och mycket trafik. Jag har funderat på vad man skulle ha för bil för att det ska vara idealiskt.
Jag kör en Merca a-klass, diesel förstås som de flesta bilar här. Och den funkar väldigt bra. Man sitter högt och har god sikt, den är lagom stor men kanske lite låg i själv skrovet. Det är lätt att skrapa emot kanter och lätt att köra i hålor.
Man skulle ha en bil som var hög som en jeep, liten som en golf och säker som en xc90. Hm... nåt förslag?
Jag kör en Merca a-klass, diesel förstås som de flesta bilar här. Och den funkar väldigt bra. Man sitter högt och har god sikt, den är lagom stor men kanske lite låg i själv skrovet. Det är lätt att skrapa emot kanter och lätt att köra i hålor.
Man skulle ha en bil som var hög som en jeep, liten som en golf och säker som en xc90. Hm... nåt förslag?
Tryckande värme
Det har varit otroligt varmt här i veckan. Runt 30-33 grader och riktigt tryckande som om åskan skulle börja gå vilken minut som helst.
I Sverige går man inte runt och svettas så ofta på sommaren. Här rinner det utefter ryggen så fort man försöker röra på sej utomhus. I natt frångick jag min egen princip om luftkonditioneringen och hade den på när jag sov. Det gick inte annars, det gick knappt att få luft.
I natt vaknade jag också av att jag hade kramp i ena vaden. Det brukar ju vara ett tecken på att man är lite uttorkad, eller att man har kalciumbrist. Bägge hänger ihop med värme och med varandra. Det blir till att dricka apelsinjuice, c-vitamin främjar upptaget av kalcium och så är det ju vätska också.
På gymmet är det naturligtvis ganska svalt. Men det finns ändå nån slags fukt i luften som gör att man blir helt genomsvett fast det blåser svalt.
En sak som är hopplöst att ha i kylen här är mjölk. Man öppnar den på morgonen, och när man sen ska göra pannkakor till lunch så är mjölken sur. Så nu har vi börjat köpa konserverad mjölk, den behöver inte vara i kylen förrän man öppnat paketen. Jag har ingen aning om vad som är tillsatt eller borttaget ur den mjölken, men det funkar i alla fall.
Nu verkar det inte som om det blir nån åska. Det är lite svalare idag och imorrn ska det bli soligt.
I Sverige går man inte runt och svettas så ofta på sommaren. Här rinner det utefter ryggen så fort man försöker röra på sej utomhus. I natt frångick jag min egen princip om luftkonditioneringen och hade den på när jag sov. Det gick inte annars, det gick knappt att få luft.
I natt vaknade jag också av att jag hade kramp i ena vaden. Det brukar ju vara ett tecken på att man är lite uttorkad, eller att man har kalciumbrist. Bägge hänger ihop med värme och med varandra. Det blir till att dricka apelsinjuice, c-vitamin främjar upptaget av kalcium och så är det ju vätska också.
På gymmet är det naturligtvis ganska svalt. Men det finns ändå nån slags fukt i luften som gör att man blir helt genomsvett fast det blåser svalt.
En sak som är hopplöst att ha i kylen här är mjölk. Man öppnar den på morgonen, och när man sen ska göra pannkakor till lunch så är mjölken sur. Så nu har vi börjat köpa konserverad mjölk, den behöver inte vara i kylen förrän man öppnat paketen. Jag har ingen aning om vad som är tillsatt eller borttaget ur den mjölken, men det funkar i alla fall.
Nu verkar det inte som om det blir nån åska. Det är lite svalare idag och imorrn ska det bli soligt.
Strulhelg
I förra veckan berättade vännen S hur otroligt lätt det är att få stopp i avloppet härnere. Alla som varit i ex Grekland eller Turkiet vet ju att man inte får spola ned pappret i toan där, utan man måste lägga det i en papperskorg brevid. Tydligen är det i stort sett likadant här, men det var det ju ingen som hade sagt till oss innan. Jag hann inte mer än säga till maken att han skulle snåla med pappret, förrän han kom ut från toan och deklarerade att det blivit stopp. Detta var naturligtvis på fredagkvällen, så ingen hjälp av vaktmästare fanns att få.
Grannarna lånade oss kaustiksoda med instruktionen att vi skulle hälla på detta och sen banka nere i botten på toan med moppen. Blörk, tänkte vi (som de flesta andra har vi bara en mopp, och den vill man inte ha till toan) och nonchalerade tipset med varsitt blekt leende. Stoppet fick vara som det var, tills den utlovade rörmokaren skulle dyka upp på måndagen. Maken satte upp en "caputto"-lapp på dörren, som vi stängde om eländet.
På lördagen hade vi lite fest med våra svenska grannar. Vi drack lite vin och åt svensk mjölkchoklad från IKEA. Barnen sprang runt huset och kollade på geckos och fladdermöss. För att inte de lite mindre barnen skulle vimsa utanför trädgården, drog maken igen grinden till vår bilplats. Grinden förblev sedan stängd, den hade ohjälpligt gått i baklås och våra bägge bilar var inlåsta.
På söndagen provade vi alla nycklar vi hade, inklusive grannens, men inget funkade. Vicevärden slet sej från rödvinet och kom hit med alla nycklar hon hade tillgång till, men - nej. Ingen låssmed skulle kunna vara här innan klockan 9 på måndagsmorgonen fick vi veta, och vi insåg att ingen skulle kunna komma i tid till nåt den morgonen.
Igår kom det så en vaktmästare och kollade på toan. Och jag kan säga så mycket som att vi numera har en ny mopp, den gamla är liksom förverkad. Toan är ok, men det kommer väl att ta cirka en vecka tills det är stopp igen, för det har redan börjat gurgla i den igen.
Grinden blev, till vår oerhörda förvåning, upplåst i tid. Både maken och barnen kom i väg som de skulle på morgonen. Men ingen av oss hade varit speciellt chockad om vi hade suttit kvar, instängda, när arbetsdagen var slut för att ingen låssmed kommit.
Grannarna lånade oss kaustiksoda med instruktionen att vi skulle hälla på detta och sen banka nere i botten på toan med moppen. Blörk, tänkte vi (som de flesta andra har vi bara en mopp, och den vill man inte ha till toan) och nonchalerade tipset med varsitt blekt leende. Stoppet fick vara som det var, tills den utlovade rörmokaren skulle dyka upp på måndagen. Maken satte upp en "caputto"-lapp på dörren, som vi stängde om eländet.
På lördagen hade vi lite fest med våra svenska grannar. Vi drack lite vin och åt svensk mjölkchoklad från IKEA. Barnen sprang runt huset och kollade på geckos och fladdermöss. För att inte de lite mindre barnen skulle vimsa utanför trädgården, drog maken igen grinden till vår bilplats. Grinden förblev sedan stängd, den hade ohjälpligt gått i baklås och våra bägge bilar var inlåsta.
På söndagen provade vi alla nycklar vi hade, inklusive grannens, men inget funkade. Vicevärden slet sej från rödvinet och kom hit med alla nycklar hon hade tillgång till, men - nej. Ingen låssmed skulle kunna vara här innan klockan 9 på måndagsmorgonen fick vi veta, och vi insåg att ingen skulle kunna komma i tid till nåt den morgonen.
Igår kom det så en vaktmästare och kollade på toan. Och jag kan säga så mycket som att vi numera har en ny mopp, den gamla är liksom förverkad. Toan är ok, men det kommer väl att ta cirka en vecka tills det är stopp igen, för det har redan börjat gurgla i den igen.
Grinden blev, till vår oerhörda förvåning, upplåst i tid. Både maken och barnen kom i väg som de skulle på morgonen. Men ingen av oss hade varit speciellt chockad om vi hade suttit kvar, instängda, när arbetsdagen var slut för att ingen låssmed kommit.
Den hemska larven
Den läskiga larven jag skrev om häromdan, den som förgiftar små barn, finns tydligen i SVerige också. Läs mer om den här!
Fredag
Jaha då var veckan slut. Allt är väl. Skönt.
Just nu är detta min favoritlåt.
Ja, i varje Rockneby-unge bor det en liten hårdrockare.
Nu blir det snart bad och tapas.
Just nu är detta min favoritlåt.
Ja, i varje Rockneby-unge bor det en liten hårdrockare.
Nu blir det snart bad och tapas.
A need or a want?
Jag har kommit fram till att väldigt rika människor antingen har väldigt stora (Q7, Infinity eller Cayenne till exempel) eller väldigt små bilar (alla små sportbilar man kan hitta på jorden, finns på denna ön, jag lovar). Varför är det så? Att de minsta och de största är de dyraste?
Och är man väldigt rik, måste man tydligen alltid ha det dyraste, vare sej det är praktiskt, matchar eller är nåt man behöver. Man tar alla det allra dyraste möblerna, konsten, mattorna och pynglet och knör in det i samma rum. Regardless. Jag såg ett inredningsreportage i Damernas Värld en gång, det var nåt rikt svenskt par som hade inrett en lägenhet vid Rivieran. Det var äkta mattor och bronselefanter, engelska skinnsoffor i vinrött tillsammans de mest dramatiska gardinuppsättningar jag nånsin sett.
Och så kan köpa alla de dyraste kläderna som finns i samma färg, och kränga på sej samtliga dessa plagg vid samma tillfälle. Skor kan man ju bara ha ett par i taget, annars hade det ju varit praktiskt att kunna visa upp alla sin dyra skor samtidigt.
Jag brukar tänka på det här frågan ibland när jag är på väg att handla nåt som jag misstänker egentligen är onödigt:
"Is it a need, or a want?".
Väldigt rika människor verkar handla det dyraste, bara för att de har råd. Punkt.
Och är man väldigt rik, måste man tydligen alltid ha det dyraste, vare sej det är praktiskt, matchar eller är nåt man behöver. Man tar alla det allra dyraste möblerna, konsten, mattorna och pynglet och knör in det i samma rum. Regardless. Jag såg ett inredningsreportage i Damernas Värld en gång, det var nåt rikt svenskt par som hade inrett en lägenhet vid Rivieran. Det var äkta mattor och bronselefanter, engelska skinnsoffor i vinrött tillsammans de mest dramatiska gardinuppsättningar jag nånsin sett.
Och så kan köpa alla de dyraste kläderna som finns i samma färg, och kränga på sej samtliga dessa plagg vid samma tillfälle. Skor kan man ju bara ha ett par i taget, annars hade det ju varit praktiskt att kunna visa upp alla sin dyra skor samtidigt.
Jag brukar tänka på det här frågan ibland när jag är på väg att handla nåt som jag misstänker egentligen är onödigt:
"Is it a need, or a want?".
Väldigt rika människor verkar handla det dyraste, bara för att de har råd. Punkt.
Trötta ben
Äntligen har jag kommit igång och träna!
Först en liten rundvandring på den lilla risiga klubben jag blivit medlem i. Usch, där fanns det alldeles för mycket vackra stengolv, turkosa bassänger, parker, tennisbanor, spaavdelning (m varma vilostolar, bastuer, fotbad, is att stänga porerna med och kall bassäng), restauranger och solstolar. Kort och gott ett ställe där man utan större problem kan tänka sej att spendera en hel del tid. Till vintern kommer det också att vara vår simhall, när det blir för kallt att bada ute.
Imorrn ska lilla E också dit, om hon nu fortfarande vill börja på hiphop-dans då. Det finns mycket barnaktiviteter som tennis, golf, dans och simskola. Jag tror sonen är sugen på tennis.
Vännen S och jag tränade på det förstklassiga gymmet idag och käkade sen sallad på en av restaurangerna. Vi satt där bland alla kärringarna med tennisskärmar och rosa tights. Det är inte direkt en miljö där man känner sej hemtam, men å andra sidan var vi väl ett par av de få som verkade ha ett normalt liv. Det tog vi poäng på!
Det var otroligt skönt att komma igång, och jag ser fram emot morgondagens träningsvärk.
Nu är jag lite darrig i bena...
Först en liten rundvandring på den lilla risiga klubben jag blivit medlem i. Usch, där fanns det alldeles för mycket vackra stengolv, turkosa bassänger, parker, tennisbanor, spaavdelning (m varma vilostolar, bastuer, fotbad, is att stänga porerna med och kall bassäng), restauranger och solstolar. Kort och gott ett ställe där man utan större problem kan tänka sej att spendera en hel del tid. Till vintern kommer det också att vara vår simhall, när det blir för kallt att bada ute.
Imorrn ska lilla E också dit, om hon nu fortfarande vill börja på hiphop-dans då. Det finns mycket barnaktiviteter som tennis, golf, dans och simskola. Jag tror sonen är sugen på tennis.
Vännen S och jag tränade på det förstklassiga gymmet idag och käkade sen sallad på en av restaurangerna. Vi satt där bland alla kärringarna med tennisskärmar och rosa tights. Det är inte direkt en miljö där man känner sej hemtam, men å andra sidan var vi väl ett par av de få som verkade ha ett normalt liv. Det tog vi poäng på!
Det var otroligt skönt att komma igång, och jag ser fram emot morgondagens träningsvärk.
Nu är jag lite darrig i bena...
Bilder från trädgården
Bananplantor på plats i "döda rabatten". Den bruna "sladden" är en slang med hål i som automatiskt bevattnar varannan dag.
Oliverna börjar mogna.
Oleander växer överallt här; vita, rosa, cerise och röda. Vanlig i trädgårdar och allmäna planteringar.
Passionsblomman hos grannarna har öppnat sina första knoppar.
Och så bougainvillan förstås
Tredje dagen
Ja, det är alltså lite knepigt med parkeringsplatser kring skolan. Min taktik har gått ut på att var ute i god tid, och hittills har det fungerat bra.
På mornarna brukar vi parkera på en allmän parkeringsplats som ligger innanför ett bostadsområde. Det har nog inte alltid varit en parkering där, det kan jag sätta ett par tior på. Det står nämligen träd utplacerade lite hursomhelst, med påföljden att det hela mest ser ut som en asfalterad park. Dessutom är är asfalten full av halvmeterbreda kratrar, cirka 10-15 cm djupa. Det är med andra ord lite halvspännande att parkera där, allt kan hända. (Naturligtvis var det där jag backade in ett träd igår.)
På den här parkeringen bor det ett gäng vildkatter. Eller vilda och vilda, de är hemlösa och eländiga. Parkeringsplatsen har därför fått namnet "kattparkeringen" av barnen. Idag, när jag skulle köra hem, såg jag en dam som la ut mat till djuren under ett träd. Jag hade precis varit och handlat, så jag offrade en burk tonfisk i olivolja på kissarna. De såg verkligen nöjda ut.
Sen var jag en sväng på Ingvars ställe här på Mallorca. Vi behöver ett par extra madrasser tills vi får gäster nästa vecka. Det var verkligen ett mini-IKEA, fint på alla sätt, men ganska trist. Jag kom i alla fall därifrån med madrasser och köttbullar och djungelvrål, jag hittade i princip det jag behövde.
Barnen har haft gympa idag, de är väldigt svettiga och trötta. Ikväll ska vi äta ute med besökare från Sverige, det kommer att bli en kamp mot klockan. Jag hoppas vi hinner hem igen innan det blir nåra sammanbrott.
På mornarna brukar vi parkera på en allmän parkeringsplats som ligger innanför ett bostadsområde. Det har nog inte alltid varit en parkering där, det kan jag sätta ett par tior på. Det står nämligen träd utplacerade lite hursomhelst, med påföljden att det hela mest ser ut som en asfalterad park. Dessutom är är asfalten full av halvmeterbreda kratrar, cirka 10-15 cm djupa. Det är med andra ord lite halvspännande att parkera där, allt kan hända. (Naturligtvis var det där jag backade in ett träd igår.)
På den här parkeringen bor det ett gäng vildkatter. Eller vilda och vilda, de är hemlösa och eländiga. Parkeringsplatsen har därför fått namnet "kattparkeringen" av barnen. Idag, när jag skulle köra hem, såg jag en dam som la ut mat till djuren under ett träd. Jag hade precis varit och handlat, så jag offrade en burk tonfisk i olivolja på kissarna. De såg verkligen nöjda ut.
Sen var jag en sväng på Ingvars ställe här på Mallorca. Vi behöver ett par extra madrasser tills vi får gäster nästa vecka. Det var verkligen ett mini-IKEA, fint på alla sätt, men ganska trist. Jag kom i alla fall därifrån med madrasser och köttbullar och djungelvrål, jag hittade i princip det jag behövde.
Barnen har haft gympa idag, de är väldigt svettiga och trötta. Ikväll ska vi äta ute med besökare från Sverige, det kommer att bli en kamp mot klockan. Jag hoppas vi hinner hem igen innan det blir nåra sammanbrott.
Första skoldagen och vårdslöshet i trafik
Igår var det då dags; barnens första skoldag. Kvällen innan bröt lilla E ihop, hon vill absolut inte. Hon vill åka hem till Sverige och och gosa med katterna istället. S höll modet uppe och försökte trösta henne. Som den kloka brorsa han är, visste han precis vad han skulle säga.
Den mentala förberedelsen för den nya skolan har annars varit optimal, tycker jag själv. Vi har varit och hälsat på i skolan och dessutom lärt känna en hel del barn innan. Problemet är separationsångesten och alla andra otäcka tankar som dyker upp på kvällarna när de ska sova. Vi brukar försöka köra med Basil Fawltys gamla taktik som han körde med när det var tyskar på hotellet: "Don't mention the war!". Alltså, vi försöker att inte nämna det obehagliga när det är mörkt ute och sovdags, för då blir det så ledsamt.
Vi for i väg till skolan i överdrivet god tid, tyckte jag. Till slut kom vi alla fall tio minuter försent, efter att jag hade genomfört det mest tvivelaktiga parkeringen nånsin. Parkeringsrutorna är mycket smala i det här landet, så jag hade ungefär en samt tre centimeter till godo på vardera sidan. Tack och lov är det inte min bil, utan en hyrbil jag kör omkring i, och jag tog ett beslut om att jag inte ska vara speciellt rädd om den. Usch, så förmätet kanske ni tänker, men det fungerar helt enkelt inte annars. Vårdslösheten är nästan nödvändig.
Väl på skolan, tyckte S att det var outhärdligt och grät stora tårar. Jag hade behövt dela på mej och vara i två klassrum samtidigt, nu blev det lilla E som var glad hela tiden som fick klara sej mest själv.
Det dröjde i alla fall inte mer än en timme innan de bägge var i full gång med att leka med nya och gamla kompisar. Det var så skönt att se.
Idag var det vanlig skoldag, och barnen och jag enades om att de ska klara sej utan mej idag. Jag förklarade att det är precis som i Sverige, fröknarna har mammas och pappas nummer och kan ringa om det skulle hända nåt. Så jag lämnade dem, stolta och glada, på skolan och körde hem.
Fast innan dess backade jag in i ett träd. Äh, skit samma.
Den mentala förberedelsen för den nya skolan har annars varit optimal, tycker jag själv. Vi har varit och hälsat på i skolan och dessutom lärt känna en hel del barn innan. Problemet är separationsångesten och alla andra otäcka tankar som dyker upp på kvällarna när de ska sova. Vi brukar försöka köra med Basil Fawltys gamla taktik som han körde med när det var tyskar på hotellet: "Don't mention the war!". Alltså, vi försöker att inte nämna det obehagliga när det är mörkt ute och sovdags, för då blir det så ledsamt.
Vi for i väg till skolan i överdrivet god tid, tyckte jag. Till slut kom vi alla fall tio minuter försent, efter att jag hade genomfört det mest tvivelaktiga parkeringen nånsin. Parkeringsrutorna är mycket smala i det här landet, så jag hade ungefär en samt tre centimeter till godo på vardera sidan. Tack och lov är det inte min bil, utan en hyrbil jag kör omkring i, och jag tog ett beslut om att jag inte ska vara speciellt rädd om den. Usch, så förmätet kanske ni tänker, men det fungerar helt enkelt inte annars. Vårdslösheten är nästan nödvändig.
Väl på skolan, tyckte S att det var outhärdligt och grät stora tårar. Jag hade behövt dela på mej och vara i två klassrum samtidigt, nu blev det lilla E som var glad hela tiden som fick klara sej mest själv.
Det dröjde i alla fall inte mer än en timme innan de bägge var i full gång med att leka med nya och gamla kompisar. Det var så skönt att se.
Idag var det vanlig skoldag, och barnen och jag enades om att de ska klara sej utan mej idag. Jag förklarade att det är precis som i Sverige, fröknarna har mammas och pappas nummer och kan ringa om det skulle hända nåt. Så jag lämnade dem, stolta och glada, på skolan och körde hem.
Fast innan dess backade jag in i ett träd. Äh, skit samma.
