flyttbloggen

Nu när jag plötsligt bor utomlands, har jag hamnat i något av en identitetskris. Ja, det är kanske inte så allvarligt som det låter, men ändå tänker jag på det en hel del.

Å ena sidan är jag grymt stolt över att vara svensk. Jag tillhör dem som har gener som gjort det möjligt att överleva i ett kargt klimat med ensidig kost, hemska rovdjur och inlandsisar. Jag är otroligt väluppfostrad, kan stå i kö och snällt vänta på min tur. Jag accepterar all form av byråkrati, snarstuckenhet och missunsamhet. Jag talar svenska, danska, utmärkt engelska och lite spanska, tyska och franska.
Jag har också en stark vilja att anpassa mej, passa in och smälta in, assimileras och försvinna i mängden. Det vill vi svenskar; vi vill passa in. Vi vill inte sticka ut, synas eller höras för mycket.

Å andra sidan vill jag helst inte ha nån del i allt det dåliga med Spanien och spanjorerna. Och där har jag ett litet problem, jag ser ju helt spansk ut. Det är ingen som tror att jag är turist, det är inte ens nån tvekan om att jag är spanjorska. Ända tills jag öppnar munnen förstås. För när spanjorerna inser att jag inte kan spanska, blir de helt chockade. De börjar prata katalanska i allra högsta fart, så att jag omöjligt kan hänga med.

Om man ser spansk ut och dessutom kör en spansk-reggad bil, har man väldigt lite problem i trafiken. Folk som blir arga på en (det hände mej igår,när jag hade ful-parkerat), skriker och gapar på spanska (antagligen nåt i stil med "tysk-jävel") och gestikulerar. Då kan jag bara luta mej tillbaka i förarsätet och göra "italienaren" dvs en slags "ja-va-fan-tror-du"-gest med högerarmen viftande över huvudet. Ingen blir arg på en då, här i Spanien, tvärtom möts man med respekt av typen "shit, tjejen vet att hon han parkerat som en nolla, och hon är stolt över det!".

Ingen tror i alla fall att jag är tysk. Det är nämligen den värsta förolämpningen som riktas mot svenskar i Spanien, tycker de som drabbas. "Den jäveln trodde att jag var tysk!". Detta har hänt nästan alla halvblonda, långa och fjällrävenekiperade svenskar som bor här. Gör man sen misstaget att börja svänga sej med tyska glosor, då är man förevigt dömd som tysk.

Jag vill gärna kunna spanska på en sån nivå att jag kan göra mej hyffsat förstådd. Just nu hankar jag mej fram, med oböjda verb och enstaka glosor. I går lyckades jag köpa jäst i affären, med hjälp av engelska, spanska och teckenspråk. Det är tröttande att bäva inför att behöva göra sej förstådd. Jag tänker på spanska så fort jag är på allmän plats.
Men äntligen har jag skaffat mej en större handväska, så att jag kan ha ordboken med mej överallt. Samtidigt vet jag, att så fort jag börjar vifta med den, blir jag en turist.

Och jag vill ju så gärna passa in.