flyttbloggen

Jag hade memorerat noga vilken dag Winnerbäck skulle sommarprata i radion, det skulle jag absolut inte missa. Men det gjorde jag naturligtvis. Jag såg det missade samtalet från brorsan, som antagligen ville påminna mej, alldeles för sent.

En av de sista kvällarna innan vi åkte ner till Spanien, satt jag uppe sent och läste igenom allt på Lars Winnerbäcks hemsida. Det kändes som om jag hade lyssnat på hans musik länge, men visste egentligen inte så mycket om honom som person. (Det verkar vara nåt genomgående drag när det gäller mina favoritartister, se vidare inlägg om Plura och Lundell på min andra blogg. Förresten, vad tjänar det till att veta en massa om dem? Det är ännu oklart.) I Winnerbäcks fall kan det ju bero på att han i stort sett aldrig ger intervjuer, precis som herrar Plura och Lundell.

När jag läste biografin på hemsidan, tyckte jag det kändes som jag satt och läste om mej själv. Om man ska jämföra Winnerbäck och mej, så är vi kanske barn av vår tid, beröringspunkterna blev många. Förvirringen kring myten om folkhemmet, och ensamheten mitt i gemenskapen blev tydlig på nåt vis. Och sen är det ju allt om de där brandgula stolarna, Magnus Johansson och åka cykel genom villområdena.

Nu har jag insett fördelarna med podcaster (en funktion på podden där man kan ladda hem bl.a. radioprogram), nåt som jag inte engagerat mej i innan, eftersom jag inte är mycket till radiolyssnare egentligen. Formatet passade mej bra. Andra kanske tycker det är synd att man inte får höra hela låtarna, men jag tycker det var en fördel, det är ändå det talade ordet man vill åt. Jag brukar alltid vimsa iväg i koncentrationen när det kommer en låt (ofta väljer sommarpratarna ofattbart dålig musik), då ska jag passa på att göra saker och kommer tillbaka till radion lagom till nästa låt och sen är det kört.

Det blev dryga 50 minuter med Lars (usch, jag vet inte, men jag har väldigt svårt att kalla honom Lasse) ute i solen. Jag låg där på en solsäng, och blickade upp på den knallblå himlen som bara stördes av vitmagade charterplan som for kors och tvärs på väg till eller från det här lilla paradiset. Ja, jag låg där med solen i ögonen och lyssnade när han talade om sin blyghet, sin prestationsångest och det svenska vemodet. Och jag kände igen mej själv i mycket av det han sa, till exempel förvåningen när nån känner igen sej i det man skrivit, när man knappt själv fattar vad man satt på pränt.
Dessutom hade han valt bra musik, det var nästan lite trist att jag inte fick höra helheten.
Jag satt för första gången och lyssnade aktivt på nåt talat på podden, jag ser det som ett framsteg i min ambition att stressa av.

Ni som missade Sommar i P1 med Lars Winnerbäck, klicka här. (Sen kan ni gå vidare och lyssna på Fredrik Lindström också, mycket underhållande.) Kolla också in bonus-klippen, där finns en liten guldklimp.

Vi har ju lämnat två högt älskade katter kvar i Sverige, och vi saknar dem verkligen. Faktum är att det är familjen, katterna och trädgården som jag saknar mest. I nämnd ordning.

Djurlivet här i den spanska trädgården är faktiskt ganska livligt ändå. Det är många fåglar omkring i träden och på golfbanan går det små roliga storkar och hackar i marken.
I poolen har vi haft både fladdermöss och grodor simmande, och häromdan satt det en vandrande pinne på altandörren. De trodde jag ju bara fanns i tropiska regnskogar.

Nu satt vi just här och åt middag på altanen. Efter att ha prasslat i gräset en stund, dök plötsligt en sköldpadda upp under en buske. Han bara kom gående där och hade väl inte tanke på att han var just en sköldpadda. För oss var det tok-exotiskt, och alla blev helt lyckliga.
Raskt fick vi fram ett par gurkbitar, som sköldpaddan raskt knaprade i sej. Sen bjöd vi honom på vattenmelon, lite majskorn och en tomatklyfta. Han måste varit helt utsvulten, stackarn, han åt upp alltihop utom halva melonbiten.
Nu har han dragit sej tillbaka in i det torra gräset igen. Men jag hoppas han ska minnas vår gästfrihet och komma igen snart.

Jaha, hur jag vet att det var en han? Ja, Skalman?!

Trafikkulturen i Spanien är minst sagt annorlunda än i Sverige. Och faktum är att jag gillar det. Här är det tuta och kör som gäller.

Nyfunna vännen S och jag skulle fara till ett köpcenter häromdan. S skulle visa vägen för jag hade ingen aning om vart vi skulle, alltså skulle jag följa henne genom den halvgalna Palma-trafiken. Hela vägen gick det hela ut på att jag skulle hålla mej så nära den andra bilen som möjligt, och stänga luckan mellan oss för andra bilister. På ett ställe hann trafikljuset slå om till rött innan jag hann förbi, och då var det bara att se sej om en extra gång och trotsa rödljuset. Vid nästan trafikljus fick vi bägge stanna, och i bilen framför mej satt S och vinkade glatt och gjorde tummen-upp. Jag hade klarat testet.

Jag tycker trafiken har ett skönt flyt här. Om man vet hyffsat vart man ska, är det bara att följa strömmen. Självklart finns det lite andra regler här som man måste känna till, annars är man rökt direkt. Det gäller att ha självförtroende, för som S säger, "det syns på bilen om man är osäker" och då blir man ihjältutad direkt.

Men än har jag mitt personliga elddop kvar i trafiken, och det är de smala bergsvägarna som man oundvikligen måste ge sej ut på om man vill komma till ett par av öns riktiga pärlor.
Men då tror jag att jag ska ligga i kofferten.

Idag ägnade vi större delen av dagen åt att bosätta oss i Spanien. Ja, rent formellt alltså. Det handlade om att infinna sej hos rättvisan och visa upp pass och erforderliga dokument. Alla skulle med; barn, mammor, pappor och om vi hade haft nån hund skulle den också behövt hänga på.

Vi hamnade först i en lång kö, tillsammans med halva Nigeria, Filipinerna, Portugal och Östeuropa. Det var en salig blandning av burkor, barnvagnar, gamlingar och svenskar från en bartenderutbildning.
Jag har aldrig varit i närheten av mina förfäders utvandringar och invandringar, med avlusningar och amerikakoffertar. Här fick jag i alla fall en liiiten anings fläkt av deras äventyr, om än i luftkonditionerad version.

Meningen var att vi skulle ha rasslat av alla typer av myndigheter och olika kontor på en och samma dag. Men då vi kommit till punkt tre på agendan, och insåg att den punkten skulle ta minst en timme till så gav vi upp den tanken. Vi hade fem stopp på vår resa mot ett spanskt personnummer med sjukförsäkring, och hann med tre på fyra och en halv timme.

Såhär i efterhand känns det hela som en ond dröm. Och då var vi ändå väl förberedda, med alla papper i ordning och fem kopior på varje pass.
Först åkte vi in till rättvisans kontor för kontroll av pass och papper. Här fick vi köa tjugo minuter för nummerlapp, sedan vänta ytterligare en halvtimme på vår tur.
Sedan gick vi vidare till banken för inbetalning av avgift. Här hade vi en väldig tur och kom till banken tre minuter innan de stängde kassan för just dessa inbetalningar. Ändå fick vi vänta 50 minuter.
Därefter tillbaka till rättvisan med kvittostämplad blankett, köa för ny nummerlapp och vidare vänta på vårt nummer. Under den tiden såg vi minst tre personer tränga sej före i kön, genom att helt fräckt smita in och sätta sej hos en tjänsteman om nån inte hann fram på sitt nummer. Sammanlagt väntade vi cirka 90 minuter. Vid det laget hade samtliga barn och vuxna blodsockerfall.

Vi roade oss med att fundera på hur folk som kommer till Sverige bär sej åt. Hur går det till när man kommer utifrån och vill bosätta sej i vårt land? Inte finns det väl tjänstemän på svenska skattemyndigheten som kan reda ut begreppen på spanska? Tänk så många blanketter på byråkratsvenska det ska vara att fylla i för de stackars invandrarna. Dessutom kan de ju tydligen ändå bli utslängda igen när de minst anar det, när de typ har bott in sej i sju år.

Nu ska jag bara lata mej resten av dan, det kan behövas när man både har utvandrat och invandrat på en och samma dag.
Inga tre månaders uppladdning på Mayflower här inte.

Nu är vi på plats! Äntligen...
Jag bokade om flyget till en restresa från Växjö. På det viset slapp vi sitta fem timmar på Arlanda och fick restiden gott och väl halverad.
Här är 25 grader varmt, lite disigt men skönt. Ser fram emot fem veckors ledighet, och närmast idag blir det fotboll och grillning hos våra nya grannar. Sammanlagt tre svenska familjer med sex barn mellan 2 och 8 år.
Tack till min kollega Mia som ställde upp och jobbade för mej på sin lediga dag igår!
Och tack till Hanna för det roliga sms:et, jag ska titta på bilden varje dag!

Jag bor nära stadens ghetto här i Sverige. Åtminstone verkar större delen av de som bor i andra delar av stan tänka så. Jag cyklar ofta genom de ruffligaste delarna, där invånarna enligt uppgift ligger i buskarna och lurpassar på varandra med tårgas och finkalibriga skjutvapen.

Shit ändå, va mysigt det är i ghettot! Det odlas grönsaker som jag aldrig sett förut på handgrävda små odlingslotter, där kutryggiga kurdiska minitanter med hucklen tömmer sina pottor varje kväll. Det hänger färgglada papperslyktor på uteplatserna, batikfärgade saronger i fönstren och på en balkong tjänstgör en jakttrofé modell älg som torkställning.

Det är så funtat, att på ena sidan genomfartsleden bor stadens rikaste människor, och på andra sidan är det halal, habibi och pak choi för hela slanten. På ena sidan tjusiga cremefärgade stadsjeepar, på andra pimpade bmw:s med kinesblingbling i framrutan.

När jag beskriver för folk var jag bor, säger de "Jaha, Norrliden!". Jag har länge envist svarat "Nej, norra Berga". Fast nu struntar jag i vilket,  jag ska ju flytta. Dessutom är jag stolt över det lilla ghettot, och jag tror det är osannolikt att jag hittar nåt trivsamt sådant på Mallorca.

I prettot dit jag ska flytta, höjs nog en hel del ögonbryn om man gräver upp ett hål i gräsmattan och planterar vaxbönor. På sin höjd kan man väl ställa dit ett par krukor med dyra, omsorgsfullt beskurna olivträd eller kamelior. Och jag kanske kommer sakna det kantstötta och ruffsiga Norrliden, med den skojjiga konsumbutiken som har ramadankäk.

Jag funderar på om jag kommer vara malplacerad i prettot, när jag sitter där med mina övervaccinerade barn och tittar på när poolen och trädgården tas om hand av arbetarklassen. Jag känner mej som den mest osannolika lyxhustrun som nånsin funnits.

Fast skit i det, nu vill jag iväg.

Vädret inspirerar till matlagning, men vem orkar äta när det är varmt? Jag blir sugen på salt; oliver, grillat, flingsalt och allt möjligt annat konstigt. Barnen äter glass i mängder, och det är svårt att stoppa dem, de behöver ju kyla ned sej lite.

Kall mat är oslagbart när det är sommar. Jag lagar mängder av varianter på sallader. Med bulgur, pasta, matvete eller bara grönsaker. Det blir mycket på Kaisa Wargs vis, det som finns hemma. Ägg, konserver, grönsaker, inlagda grejer, örter från trädgården. Igår blev det klassikern sallad från Nice, med tonfisk, ägg och diverse grönt.
Barnen äter faktiskt det mesta, om man inte rör ihop alltihop så de inte ser vad det är eller det är svårt att pilla bort det de inte gillar. Vi är uppe på ganska hög vuxennivå på smakerna nu, och jag hoppas det ska gå bra i Spanien också. Det är lite svårt att få allt att smaka precis som hemma när man har andra råvaror.

De flesta som har barn känner väl igen sej i att man kör fast och lagar samma mat vecka efter vecka. Skulle man nångång råka hälla lite vin i köttfärssåsen eller röra ner lite kaviar i kalla fisksåsen, höjs samtliga ögonbryn kring matbordet. Man riskerar att nån helt lägger ner besticken och vägrar äta, en svår stund när alla är trötta och hungriga. Då blir det "det eviga ätandet", med tillhörande gnäll, tillrättavisningar och klagomål. Ingen vidare njutning med andra ord.

Ett tag var jag svårt beroende av thaimat, det har jag inte gett mej på att ge barnen ännu. Därför fick jag hämta thaimat till lunch ibland när jag var ledig, och sen lida av längtan efter röd curry och kokosmjölk tills nästa tillfälle gavs.

Just nu pundar jag på vitt bröd doppat i god olivolja. Det låter löjligt enkelt, vilket det också är. En skål olja med lite flingsalt på botten, och bröd av medelhavstyp.

På Cypern-semestern åt jag väldigt "ren" mat. Jag vet inte varför jag fastnade för det uttrycket, men jag kände mej ren i kroppen (då har jag tänkt bort alla San Fransisco-drinkarna som jag drack). Jag käkade sallad, grillat kött eller fisk, grillad paprika och aubergine, oliver, tomater, lök, gurka och vitt bröd. Mådde bra av att hålla mej borta från all ost, fil och rågbröd och all hysteriskt fiberrik mat som jag ätit i flera år för att det ska vara bra för magen. Men jag tror inte på det längre, jag tror fan jag är allergisk mot fibrer. Nu har jag ätit laktosfritt i sex veckor också, och mår väldigt bra.
Vitt bröd, laktosfritt, rent magert kött och grönsaker. Jag vet inte vad den kosten kallas, men det ligger ganska nära det klassiska medelhavsköket.