Solen i ögonen
Jag hade memorerat noga vilken dag Winnerbäck skulle sommarprata i radion, det skulle jag absolut inte missa. Men det gjorde jag naturligtvis. Jag såg det missade samtalet från brorsan, som antagligen ville påminna mej, alldeles för sent.
En av de sista kvällarna innan vi åkte ner till Spanien, satt jag uppe sent och läste igenom allt på Lars Winnerbäcks hemsida. Det kändes som om jag hade lyssnat på hans musik länge, men visste egentligen inte så mycket om honom som person. (Det verkar vara nåt genomgående drag när det gäller mina favoritartister, se vidare inlägg om Plura och Lundell på min andra blogg. Förresten, vad tjänar det till att veta en massa om dem? Det är ännu oklart.) I Winnerbäcks fall kan det ju bero på att han i stort sett aldrig ger intervjuer, precis som herrar Plura och Lundell.
När jag läste biografin på hemsidan, tyckte jag det kändes som jag satt och läste om mej själv. Om man ska jämföra Winnerbäck och mej, så är vi kanske barn av vår tid, beröringspunkterna blev många. Förvirringen kring myten om folkhemmet, och ensamheten mitt i gemenskapen blev tydlig på nåt vis. Och sen är det ju allt om de där brandgula stolarna, Magnus Johansson och åka cykel genom villområdena.
Nu har jag insett fördelarna med podcaster (en funktion på podden där man kan ladda hem bl.a. radioprogram), nåt som jag inte engagerat mej i innan, eftersom jag inte är mycket till radiolyssnare egentligen. Formatet passade mej bra. Andra kanske tycker det är synd att man inte får höra hela låtarna, men jag tycker det var en fördel, det är ändå det talade ordet man vill åt. Jag brukar alltid vimsa iväg i koncentrationen när det kommer en låt (ofta väljer sommarpratarna ofattbart dålig musik), då ska jag passa på att göra saker och kommer tillbaka till radion lagom till nästa låt och sen är det kört.
Det blev dryga 50 minuter med Lars (usch, jag vet inte, men jag har väldigt svårt att kalla honom Lasse) ute i solen. Jag låg där på en solsäng, och blickade upp på den knallblå himlen som bara stördes av vitmagade charterplan som for kors och tvärs på väg till eller från det här lilla paradiset. Ja, jag låg där med solen i ögonen och lyssnade när han talade om sin blyghet, sin prestationsångest och det svenska vemodet. Och jag kände igen mej själv i mycket av det han sa, till exempel förvåningen när nån känner igen sej i det man skrivit, när man knappt själv fattar vad man satt på pränt.
Dessutom hade han valt bra musik, det var nästan lite trist att jag inte fick höra helheten.
Jag satt för första gången och lyssnade aktivt på nåt talat på podden, jag ser det som ett framsteg i min ambition att stressa av.
Ni som missade Sommar i P1 med Lars Winnerbäck, klicka här. (Sen kan ni gå vidare och lyssna på Fredrik Lindström också, mycket underhållande.) Kolla också in bonus-klippen, där finns en liten guldklimp.
En av de sista kvällarna innan vi åkte ner till Spanien, satt jag uppe sent och läste igenom allt på Lars Winnerbäcks hemsida. Det kändes som om jag hade lyssnat på hans musik länge, men visste egentligen inte så mycket om honom som person. (Det verkar vara nåt genomgående drag när det gäller mina favoritartister, se vidare inlägg om Plura och Lundell på min andra blogg. Förresten, vad tjänar det till att veta en massa om dem? Det är ännu oklart.) I Winnerbäcks fall kan det ju bero på att han i stort sett aldrig ger intervjuer, precis som herrar Plura och Lundell.
När jag läste biografin på hemsidan, tyckte jag det kändes som jag satt och läste om mej själv. Om man ska jämföra Winnerbäck och mej, så är vi kanske barn av vår tid, beröringspunkterna blev många. Förvirringen kring myten om folkhemmet, och ensamheten mitt i gemenskapen blev tydlig på nåt vis. Och sen är det ju allt om de där brandgula stolarna, Magnus Johansson och åka cykel genom villområdena.
Nu har jag insett fördelarna med podcaster (en funktion på podden där man kan ladda hem bl.a. radioprogram), nåt som jag inte engagerat mej i innan, eftersom jag inte är mycket till radiolyssnare egentligen. Formatet passade mej bra. Andra kanske tycker det är synd att man inte får höra hela låtarna, men jag tycker det var en fördel, det är ändå det talade ordet man vill åt. Jag brukar alltid vimsa iväg i koncentrationen när det kommer en låt (ofta väljer sommarpratarna ofattbart dålig musik), då ska jag passa på att göra saker och kommer tillbaka till radion lagom till nästa låt och sen är det kört.
Det blev dryga 50 minuter med Lars (usch, jag vet inte, men jag har väldigt svårt att kalla honom Lasse) ute i solen. Jag låg där på en solsäng, och blickade upp på den knallblå himlen som bara stördes av vitmagade charterplan som for kors och tvärs på väg till eller från det här lilla paradiset. Ja, jag låg där med solen i ögonen och lyssnade när han talade om sin blyghet, sin prestationsångest och det svenska vemodet. Och jag kände igen mej själv i mycket av det han sa, till exempel förvåningen när nån känner igen sej i det man skrivit, när man knappt själv fattar vad man satt på pränt.
Dessutom hade han valt bra musik, det var nästan lite trist att jag inte fick höra helheten.
Jag satt för första gången och lyssnade aktivt på nåt talat på podden, jag ser det som ett framsteg i min ambition att stressa av.
Ni som missade Sommar i P1 med Lars Winnerbäck, klicka här. (Sen kan ni gå vidare och lyssna på Fredrik Lindström också, mycket underhållande.) Kolla också in bonus-klippen, där finns en liten guldklimp.
Kommentarer
Trackback
