flyttbloggen

Idag har jag blivit riktigt imponerad. Det hör till ovanligheterna, och om jag nån gång blir imponerad, så håller jag vanligvis tyst om saken.

För ett tag sen ringde de från Allt om Trädgård och undrade varför i hela friden jag inte ville ha deras tidning längre, efter 12 år som prenumerant. När jag talade om att jag skulle flytta till Spanien, suckade damen från kundtjänst ljudligt och gratulerade. Jag inser nu vilka möjligheter man har här, om man är intresserad av att odla saker. Det är heeelt sjukt, jag lovar.

Idag gick jag runt i en trädgård, med munnen på vid gavel och totalt förstummad. Där fanns allt; fiskar, konst, en ljuvlig pool i olika etage med en bro över, sköldpaddor, blommor, fruktträd, palmer, grönsaker och näckrosor. Vi plockade fikon, granatäpplen, tomater och jordgubbar. Hade dadlarna varit mogna hade vi smakat på dem också.

Som gäst i den här avundsvärda trädgården, gick jag runt och tänkte "jag vill aldrig flytta hem igen, jag vill också ha vattenmelon i mitt grönsaksland, jag vill också ha ett granatäppelträd!". Och när jag hade stått på den svävande glascirkeln över näckros- och guldfiskdammen ("Här har han sin matplats på vintern", sa min guide om trädgårdens ägare som är konstnär/clown.), funderade jag på hur sjutton vi egentligen överlever vintern i Sverige med regn, rusk och grus i hallen.

Mamma brukar berätta om en gammal släkting som varje vår sa "Jag förstår inte hur jag ska orka med en sommar till!". Ty den gamla bondmoran visste att när sommarn var slut, kom den grymma kalla vintern med alla hinkar med stelfruset vatten, veden som aldrig riktigt räckte och ensidig kost.

I veckan ska jag jag ut och köpa jord, för jag ska få några bananplantor av en vän. Jag bryr mej inte ett dugg om att det snart är vinter.

Jag lyssnar på Helen Sjöholm, när hon sjunger "Du måste finnas" från Kristina från Duvemåla.

Det mest gripande i hela den historien tycker jag är Kristinas hemlängtan. Hon vet ju dessutom att hon aldrig kommer kunna återvända till sitt hemland, hennes flytt är definitiv. Hennes deltagande i det hela blir liksom aldrig helhjärtad, hon är med ofrivilligt - innerst inne.

"Du måste finnas" rymmer Kristinas desperation och sorg då hon tycker Gud har övergivit henne, där så långt hemifrån. Karl-Oskar drivs av en annan kraft än Kristina, han vill reda sej själv, utan gudar och mänskliga överheter. Men Kristina har lagt sitt liv i Guds händer, allt har hon offrat för att ta sin familj till andra sidan jorden. Och för första gången ifrågasätter hon Guds hela existens.

Helen Sjöholm gör den här låten så fint. Hela Kristinas själ ligger och darrar av utsatthet i texten, hennes ensamhet och längtan. Rösten brister nästan när hon sjunger "Du måste finnas, du måste! Hur kan du då överge mej?".

Jag kan inte låta bli att tänka på alla de som lämnade Sverige på den tiden. De som aldrig kom tillbaka hem, de som lyckades och de som inte fick det liv de önskat sej. Min egen lilla utvandring känns nästan lite löjlig. Jag kan åka hem när jag vill, utan att behöva anstränga mej ett dugg.

För en mäktig version av "Du måste finnas", se här.

Var runt skolan idag för att reka var man kan parkera och ta sej fram, på måndag börjar ju inskolningen. Det gäller att vara lite på tå.

Spanska trafiken var sej lik. Det är ju inte så att folk far runt i sina bilar och skaver av lacken för varann bara för att det är kul; det är helt enkelt förbannat trångt överallt. Jag brukar sej att vår 60-talsuppfart vid villan hemma är gjord för en liten folkabubbla och inte för en XC70. Hela den här stan, är ta mej sjutton gjord för åsnor - single file - det går knappt att ta sej fram. En gata jag körde på idag var inte ens bred nog för vår lilla merca a-klass och en stackars brevbärare med en dra-maten-väska. Helt sjukt trångt. Brevbärarna måste drivas framåt av en ständig rädsla för att bli manglade.

Hursomhelst tog vi oss fram till skolan, var inne och tittade på skolgården en sväng. Apelsinträdet ståtade med massor av gröna apelsiner och i fikonträdet satt en grön papegoja (ska vi gissa munkparakit?) och knaprade på ett fikon. Sonen deklarerade bestämt att han redan trivdes på sin skola, det kändes verkligen skönt för en orolig mamma.

Och efter sju veckor på Mallis har vi äntligen fått tag på smörknivar. Shit, det gjorde massor för trivseln. Jag hatar randigt smör.

Nu är vi tillbaka på Mallorca efter nästan sex veckor i Sverige. Det känns fint att lämna regn och 13 grader, för 29 grader, sol och poolbad.

Det var ju kanonväder när barnen och jag kom till Sverige 18 juli. Vi hade nästan två veckor med sol och bad.
Jag bjöd kollegorna på fest, och vi kunde sitta ute och prata och slåss med myggen.
Sen var brorsan, svägerskan och jag på Winnerbäck-konserten. Det var verkligen supertrevligt och vi träffade många gamla goda vänner.
Resten av ledigheten var ett gytter av grillkvällar, middagar, släkt, vänner och familj. Tack alla, för så mycket trevligheter!

Ändå tycker jag vi hann med hösten också i Sverige. Grannarnas barn hann börja skola och knatade iväg med sina ryggsäckar hela två veckor innan våra barn kommer börja skolan här i Palma. S:s klasskompis i Sverige undrade var sjutton S var när skolan började, det var lite för stort att greppa det där att S verkligen hade flyttat.
När vi körde till flygplatsen, stod lilla E:s bästis kvar och vinkade vid våran brevlåda. Det var en sorglig syn, men som tur är lever barn i nuet på härligt vis som inte vi vuxna förmår. Vi ska älta och grubbla över allt det där som barnen lämnar ett par timmar efter det har inträffat.

Det var inte roligt att flyga den här gången. Den otäcka olyckan i Madrid låg som en obehaglig dimma över våran resa. Jag har aldrig tidigare känt mej så personligt berörd av en flygolycka, och jag har heller aldrig varit så rädd under en flygresa. Jag tyckte mej känna lukten av brandrök, och luktade det inte lite väl mycket bränsle inne i planet? Och varför måste de förbannade ljuden från säkerhetbältesskylten plinga var femte minut? Det känns väldigt skönt att det är långt till nästa flygresa, och då tänker jag åka tåg från Köpenhamn för att slippa de vedervärdiga inrikesflygningarna. Ett flyg om dan får liksom räcka.

På tal om höst i Sverige, så plockade vi verkligen russinen ur den kakan. Vi plockade kantareller, var ute och vandrade och maken hann med ett pass på bockjakten.

Nu ser jag fram emot en vinter på Mallorca. Gladare och bättre än George Sands (som ju skrivit "Un hiver à Majorque" om sin tid på ön tillsammans med Chopin), hoppas jag.

Men först tar vi två månader till med sommarvärme.

"There's always a bigger fish!"

Så säger Qui Gon i Star Wars - Episode I när monstret som förföljer dem blir uppätet av ett ännu större monster. Detta uttryck har kommit att bli ett av mina favoriter under veckorna på Mallorca.
För precis så är det att bo därnere; man tycker man kommit upp sej lite. Man har fått lite extra livsutrymme, ett par extra slantar och lite lyx. Det är då man inser att de finns folk som är mycket rikare. Jag menar verkligen mycket rikare.

"Det är som när man spelar poker, man flyttas upp ett bord om man spelar bra. Och till slut är man på en helt ny nivå." Så sa en svensk vän på besök, som hemma är van vid att vara den största fisken. Jag tror han trivs med att slippa vara det ibland, så han trivs på Mallorca.

På Mallis har vi inget att bevisa. Vi kommer aldrig att bjuda på det dyraste vinet, aldrig ha den flottaste bilen eller största huset. Och det är skönt, ingen är avundsjuk på oss för att vi har det bra. Snarare suddas gränserna ut.
Ingen tycker det är anmärkningsvärt att man har städhjälp, barnflicka (det har inte vi, men många andra), trädgårdsmästare eller nån som tvättar ens bil.

Ju mer pengar man tjänar, desto mer skitsnack och rykten går det. Så är det ofelbart, i alla fall i Sverige. Det är ju fult att tjäna pengar här, det strider mot idén om folkhemmet, det socialdemokratiska ideal och framförallt jantelagen. Man ska inte tro att man är nåt, bara för att man tjänar pengar.

Ja, tack och lov för att man inte är lokalkändis också, det verkar smått outhärdligt. Då måste man passa sej noga för att till exempel visa överkroppen i lokaltidningen, kliva in i taxibilar tillsammans med blondiner, säga för mycket, säga för lite, stava fel och man får absolut inte tjäna pengar. Och gör man det ska man helst låtsas som man inte har ett öre, vilket är en svår ekvation att lösa.

Fast det går att trösta sej med att det alltid finns en större fisk, så det gäller att passa sej så man inte blir uppäten. För egen del klarar jag mej utmärkt från det, jag har alldeles för många taggar.