The bigger fish
"There's always a bigger fish!"
Så säger Qui Gon i Star Wars - Episode I när monstret som förföljer dem blir uppätet av ett ännu större monster. Detta uttryck har kommit att bli ett av mina favoriter under veckorna på Mallorca.
För precis så är det att bo därnere; man tycker man kommit upp sej lite. Man har fått lite extra livsutrymme, ett par extra slantar och lite lyx. Det är då man inser att de finns folk som är mycket rikare. Jag menar verkligen mycket rikare.
"Det är som när man spelar poker, man flyttas upp ett bord om man spelar bra. Och till slut är man på en helt ny nivå." Så sa en svensk vän på besök, som hemma är van vid att vara den största fisken. Jag tror han trivs med att slippa vara det ibland, så han trivs på Mallorca.
På Mallis har vi inget att bevisa. Vi kommer aldrig att bjuda på det dyraste vinet, aldrig ha den flottaste bilen eller största huset. Och det är skönt, ingen är avundsjuk på oss för att vi har det bra. Snarare suddas gränserna ut.
Ingen tycker det är anmärkningsvärt att man har städhjälp, barnflicka (det har inte vi, men många andra), trädgårdsmästare eller nån som tvättar ens bil.
Ju mer pengar man tjänar, desto mer skitsnack och rykten går det. Så är det ofelbart, i alla fall i Sverige. Det är ju fult att tjäna pengar här, det strider mot idén om folkhemmet, det socialdemokratiska ideal och framförallt jantelagen. Man ska inte tro att man är nåt, bara för att man tjänar pengar.
Ja, tack och lov för att man inte är lokalkändis också, det verkar smått outhärdligt. Då måste man passa sej noga för att till exempel visa överkroppen i lokaltidningen, kliva in i taxibilar tillsammans med blondiner, säga för mycket, säga för lite, stava fel och man får absolut inte tjäna pengar. Och gör man det ska man helst låtsas som man inte har ett öre, vilket är en svår ekvation att lösa.
Fast det går att trösta sej med att det alltid finns en större fisk, så det gäller att passa sej så man inte blir uppäten. För egen del klarar jag mej utmärkt från det, jag har alldeles för många taggar.
Så säger Qui Gon i Star Wars - Episode I när monstret som förföljer dem blir uppätet av ett ännu större monster. Detta uttryck har kommit att bli ett av mina favoriter under veckorna på Mallorca.
För precis så är det att bo därnere; man tycker man kommit upp sej lite. Man har fått lite extra livsutrymme, ett par extra slantar och lite lyx. Det är då man inser att de finns folk som är mycket rikare. Jag menar verkligen mycket rikare.
"Det är som när man spelar poker, man flyttas upp ett bord om man spelar bra. Och till slut är man på en helt ny nivå." Så sa en svensk vän på besök, som hemma är van vid att vara den största fisken. Jag tror han trivs med att slippa vara det ibland, så han trivs på Mallorca.
På Mallis har vi inget att bevisa. Vi kommer aldrig att bjuda på det dyraste vinet, aldrig ha den flottaste bilen eller största huset. Och det är skönt, ingen är avundsjuk på oss för att vi har det bra. Snarare suddas gränserna ut.
Ingen tycker det är anmärkningsvärt att man har städhjälp, barnflicka (det har inte vi, men många andra), trädgårdsmästare eller nån som tvättar ens bil.
Ju mer pengar man tjänar, desto mer skitsnack och rykten går det. Så är det ofelbart, i alla fall i Sverige. Det är ju fult att tjäna pengar här, det strider mot idén om folkhemmet, det socialdemokratiska ideal och framförallt jantelagen. Man ska inte tro att man är nåt, bara för att man tjänar pengar.
Ja, tack och lov för att man inte är lokalkändis också, det verkar smått outhärdligt. Då måste man passa sej noga för att till exempel visa överkroppen i lokaltidningen, kliva in i taxibilar tillsammans med blondiner, säga för mycket, säga för lite, stava fel och man får absolut inte tjäna pengar. Och gör man det ska man helst låtsas som man inte har ett öre, vilket är en svår ekvation att lösa.
Fast det går att trösta sej med att det alltid finns en större fisk, så det gäller att passa sej så man inte blir uppäten. För egen del klarar jag mej utmärkt från det, jag har alldeles för många taggar.
Kommentarer
Trackback
