Medlem i kungariket Spanien
Idag ägnade vi större delen av dagen åt att bosätta oss i Spanien. Ja, rent formellt alltså. Det handlade om att infinna sej hos rättvisan och visa upp pass och erforderliga dokument. Alla skulle med; barn, mammor, pappor och om vi hade haft nån hund skulle den också behövt hänga på.
Vi hamnade först i en lång kö, tillsammans med halva Nigeria, Filipinerna, Portugal och Östeuropa. Det var en salig blandning av burkor, barnvagnar, gamlingar och svenskar från en bartenderutbildning.
Jag har aldrig varit i närheten av mina förfäders utvandringar och invandringar, med avlusningar och amerikakoffertar. Här fick jag i alla fall en liiiten anings fläkt av deras äventyr, om än i luftkonditionerad version.
Meningen var att vi skulle ha rasslat av alla typer av myndigheter och olika kontor på en och samma dag. Men då vi kommit till punkt tre på agendan, och insåg att den punkten skulle ta minst en timme till så gav vi upp den tanken. Vi hade fem stopp på vår resa mot ett spanskt personnummer med sjukförsäkring, och hann med tre på fyra och en halv timme.
Såhär i efterhand känns det hela som en ond dröm. Och då var vi ändå väl förberedda, med alla papper i ordning och fem kopior på varje pass.
Först åkte vi in till rättvisans kontor för kontroll av pass och papper. Här fick vi köa tjugo minuter för nummerlapp, sedan vänta ytterligare en halvtimme på vår tur.
Sedan gick vi vidare till banken för inbetalning av avgift. Här hade vi en väldig tur och kom till banken tre minuter innan de stängde kassan för just dessa inbetalningar. Ändå fick vi vänta 50 minuter.
Därefter tillbaka till rättvisan med kvittostämplad blankett, köa för ny nummerlapp och vidare vänta på vårt nummer. Under den tiden såg vi minst tre personer tränga sej före i kön, genom att helt fräckt smita in och sätta sej hos en tjänsteman om nån inte hann fram på sitt nummer. Sammanlagt väntade vi cirka 90 minuter. Vid det laget hade samtliga barn och vuxna blodsockerfall.
Vi roade oss med att fundera på hur folk som kommer till Sverige bär sej åt. Hur går det till när man kommer utifrån och vill bosätta sej i vårt land? Inte finns det väl tjänstemän på svenska skattemyndigheten som kan reda ut begreppen på spanska? Tänk så många blanketter på byråkratsvenska det ska vara att fylla i för de stackars invandrarna. Dessutom kan de ju tydligen ändå bli utslängda igen när de minst anar det, när de typ har bott in sej i sju år.
Nu ska jag bara lata mej resten av dan, det kan behövas när man både har utvandrat och invandrat på en och samma dag.
Inga tre månaders uppladdning på Mayflower här inte.
Vi hamnade först i en lång kö, tillsammans med halva Nigeria, Filipinerna, Portugal och Östeuropa. Det var en salig blandning av burkor, barnvagnar, gamlingar och svenskar från en bartenderutbildning.
Jag har aldrig varit i närheten av mina förfäders utvandringar och invandringar, med avlusningar och amerikakoffertar. Här fick jag i alla fall en liiiten anings fläkt av deras äventyr, om än i luftkonditionerad version.
Meningen var att vi skulle ha rasslat av alla typer av myndigheter och olika kontor på en och samma dag. Men då vi kommit till punkt tre på agendan, och insåg att den punkten skulle ta minst en timme till så gav vi upp den tanken. Vi hade fem stopp på vår resa mot ett spanskt personnummer med sjukförsäkring, och hann med tre på fyra och en halv timme.
Såhär i efterhand känns det hela som en ond dröm. Och då var vi ändå väl förberedda, med alla papper i ordning och fem kopior på varje pass.
Först åkte vi in till rättvisans kontor för kontroll av pass och papper. Här fick vi köa tjugo minuter för nummerlapp, sedan vänta ytterligare en halvtimme på vår tur.
Sedan gick vi vidare till banken för inbetalning av avgift. Här hade vi en väldig tur och kom till banken tre minuter innan de stängde kassan för just dessa inbetalningar. Ändå fick vi vänta 50 minuter.
Därefter tillbaka till rättvisan med kvittostämplad blankett, köa för ny nummerlapp och vidare vänta på vårt nummer. Under den tiden såg vi minst tre personer tränga sej före i kön, genom att helt fräckt smita in och sätta sej hos en tjänsteman om nån inte hann fram på sitt nummer. Sammanlagt väntade vi cirka 90 minuter. Vid det laget hade samtliga barn och vuxna blodsockerfall.
Vi roade oss med att fundera på hur folk som kommer till Sverige bär sej åt. Hur går det till när man kommer utifrån och vill bosätta sej i vårt land? Inte finns det väl tjänstemän på svenska skattemyndigheten som kan reda ut begreppen på spanska? Tänk så många blanketter på byråkratsvenska det ska vara att fylla i för de stackars invandrarna. Dessutom kan de ju tydligen ändå bli utslängda igen när de minst anar det, när de typ har bott in sej i sju år.
Nu ska jag bara lata mej resten av dan, det kan behövas när man både har utvandrat och invandrat på en och samma dag.
Inga tre månaders uppladdning på Mayflower här inte.
Kommentarer
Postat av: Farmor/mormor
Man undrar hur vår vän Tjetienen har det med alla papper och jobbsökningar, man svarar honom nu när han söker jobb att han kan alldeles dålig svenska efter 1/1/5 år på SFI och en kurs på folkhögsskola.Mer plugga i svenska väntar till hösten för hans del.
Trackback
