flyttbloggen

Ja, vad var det som hände? Hur mycket kan man klämma in på en dag?

Egentligen började det i helgen med att maken blev sådär "mansförkyld" som bara han kan bli. Jag fick samtidigt en låsning i bröstryggen, tyvärr får jag det i bland när jag gör dumma saker typ lyfter alldeles för stora barn som somnat i soffan.
Idag skulle i alla fall barnen till skolan och jag skjutsade dem dit. På vägen hem, bestämde jag att jag skulle hämta maken (som kurade hemma i soffan) och köra honom till doktorn. Sagt och gjort, jag hämtade honom och vi körde mot Santa Ponca och vårdcentralen.
På väg dit fick vi syn på en liten svart kattunge som satt uppflugen på en klippavsats nära vägen. Den skakade och frös och var väldigt smutsig. Med hjälp av en schweizare med en badhandduk och några galna klättringsmanövrar, lyckades maken så få tag i den lilla stackaren. Så stod vi plötsligt där med en kattunge i famnen (schweizarna hade en hund i bilen, och kunde inte hjälpa till mer), djurvänner som vi är kunde vi ju inte bara lämna den där vid vägen.
Således stod vi strax på en veterinärmottagning med katten, där blev vi hänvisade till ett djurhem. Med en handritad karta for vi dit, och de tog hand om kissen. Hundar och katter samt fyra kvinnor som arbetade där, trängdes i ett par minst sagt nedgångna baracker. Det var ju inte som katthemmet på Skälby om man säger så, men det märktes i alla fall att de som jobbade där brydde sej om djuren.
Med tunga steg, gick vi till bilen och for vidare. Maken tyckte vi skulle göra slag i saken och åka till kommunkontoret också. Där skulle vi bara skriva på ett par papper och sen kunde vi åka till doktorn. Ja, tjena. Kontorsdamen där kunde inte ett ord engelska (hade vi sagt "f-ck you" så hade hon inte ens höjt ett ögonbryn), med påföljd att vi naturligtvis fick vänta en halvtimme på hon som kunde engelska, eftersom hon var och fikade. Lättade från administrationsbördan, kunde vi slutligen åka till vårdcentralen.
På spanska vårdscentralen får man först gå in till en sjuksyrra som kollar temp, blodtryck, puls och tar eventuella prover. Sen får man gå vidare till anvisat rum, vänta utanför på doktorn till man blir uppropad. Maken och jag satt där i 45 minuter, sen gick vi därifrån med en grabbnäve antibiotikakapslar utan förpackning.

Efter att ha svängt ihop en couscoussallad och svept en kopp kaffe, packade jag sen in svärföräldrarna i bilen och åkte för att hämta barnen vid skolan. I ett svagt ögonblick lovade jag igår barnen att vi skulle åka till leksaksaffären efter skolan. Jodå, vi tog oss dit också, medan ett enormt regn- och åskväder drog in över Palma.
Nu har jag lagat middag också, druckit ett glas vin och pustat ut. Allt emedan maken, med sorg i blicken, upprepar:
"Undrar hur det är med den lille tissen..."