Första skoldagen och vårdslöshet i trafik
Igår var det då dags; barnens första skoldag. Kvällen innan bröt lilla E ihop, hon vill absolut inte. Hon vill åka hem till Sverige och och gosa med katterna istället. S höll modet uppe och försökte trösta henne. Som den kloka brorsa han är, visste han precis vad han skulle säga.
Den mentala förberedelsen för den nya skolan har annars varit optimal, tycker jag själv. Vi har varit och hälsat på i skolan och dessutom lärt känna en hel del barn innan. Problemet är separationsångesten och alla andra otäcka tankar som dyker upp på kvällarna när de ska sova. Vi brukar försöka köra med Basil Fawltys gamla taktik som han körde med när det var tyskar på hotellet: "Don't mention the war!". Alltså, vi försöker att inte nämna det obehagliga när det är mörkt ute och sovdags, för då blir det så ledsamt.
Vi for i väg till skolan i överdrivet god tid, tyckte jag. Till slut kom vi alla fall tio minuter försent, efter att jag hade genomfört det mest tvivelaktiga parkeringen nånsin. Parkeringsrutorna är mycket smala i det här landet, så jag hade ungefär en samt tre centimeter till godo på vardera sidan. Tack och lov är det inte min bil, utan en hyrbil jag kör omkring i, och jag tog ett beslut om att jag inte ska vara speciellt rädd om den. Usch, så förmätet kanske ni tänker, men det fungerar helt enkelt inte annars. Vårdslösheten är nästan nödvändig.
Väl på skolan, tyckte S att det var outhärdligt och grät stora tårar. Jag hade behövt dela på mej och vara i två klassrum samtidigt, nu blev det lilla E som var glad hela tiden som fick klara sej mest själv.
Det dröjde i alla fall inte mer än en timme innan de bägge var i full gång med att leka med nya och gamla kompisar. Det var så skönt att se.
Idag var det vanlig skoldag, och barnen och jag enades om att de ska klara sej utan mej idag. Jag förklarade att det är precis som i Sverige, fröknarna har mammas och pappas nummer och kan ringa om det skulle hända nåt. Så jag lämnade dem, stolta och glada, på skolan och körde hem.
Fast innan dess backade jag in i ett träd. Äh, skit samma.
Den mentala förberedelsen för den nya skolan har annars varit optimal, tycker jag själv. Vi har varit och hälsat på i skolan och dessutom lärt känna en hel del barn innan. Problemet är separationsångesten och alla andra otäcka tankar som dyker upp på kvällarna när de ska sova. Vi brukar försöka köra med Basil Fawltys gamla taktik som han körde med när det var tyskar på hotellet: "Don't mention the war!". Alltså, vi försöker att inte nämna det obehagliga när det är mörkt ute och sovdags, för då blir det så ledsamt.
Vi for i väg till skolan i överdrivet god tid, tyckte jag. Till slut kom vi alla fall tio minuter försent, efter att jag hade genomfört det mest tvivelaktiga parkeringen nånsin. Parkeringsrutorna är mycket smala i det här landet, så jag hade ungefär en samt tre centimeter till godo på vardera sidan. Tack och lov är det inte min bil, utan en hyrbil jag kör omkring i, och jag tog ett beslut om att jag inte ska vara speciellt rädd om den. Usch, så förmätet kanske ni tänker, men det fungerar helt enkelt inte annars. Vårdslösheten är nästan nödvändig.
Väl på skolan, tyckte S att det var outhärdligt och grät stora tårar. Jag hade behövt dela på mej och vara i två klassrum samtidigt, nu blev det lilla E som var glad hela tiden som fick klara sej mest själv.
Det dröjde i alla fall inte mer än en timme innan de bägge var i full gång med att leka med nya och gamla kompisar. Det var så skönt att se.
Idag var det vanlig skoldag, och barnen och jag enades om att de ska klara sej utan mej idag. Jag förklarade att det är precis som i Sverige, fröknarna har mammas och pappas nummer och kan ringa om det skulle hända nåt. Så jag lämnade dem, stolta och glada, på skolan och körde hem.
Fast innan dess backade jag in i ett träd. Äh, skit samma.
Kommentarer
Trackback
