flyttbloggen

Jag har levt i och ur och omkring dina låtar ett tag nu. Flera år faktiskt, även om jag lärde känna dej sent. Så sent faktiskt att jag inte har en enda cd med dej, den tiden var redan förbi då.
Ändå känns du som en gammal vän. Jag tycker att jag känner dej, jag hajjar till när jag ser dej på bild, som om du hade varit en gammal vän jag inte träffat på länge. Några gånger har jag drömt om dej, och då har din medverkan i drömmen varit så självklar att det varit som en film jag sett tusen gånger.

Ja, du vet ju, när vi var i 15 årsåldern fanns det ju ingen som du. Det var gubbrockare från vår föräldrageneration och pop i pastell (typ Style och Trance Dance). Inget hade nån djupare mening, inga krav på oss som lyssnade. Lyckliga de som har dej, jag tror du gör en enorm skillnad. Jag menar, tänk dej om 10-15 år när din sons generation slår upp sina balkongdörrar med glöggmuggen i näven och låter det blåsa genom rummen.

Skit i det där med Lundell-liknelsen förresten. Jag tycker den är dålig. Som om han vore nån skön myt med skor som nån yngre ska fylla ut. "Lill-Uffe", vem vill vara det?

Nu såg jag dej i den nya filmen häromdan. Jag satt där och skakade när du skulle upp på scenen. Jag mådde illa för du smittade mej din oro. Och jag vet inte om jag misstar mej, men jag tyckte inte du såg ut att må riktigt bra. Så tycker jag att det är skit med att jag alltid ska fundera över hur andra mår. Det borde jag sluta med nu jag är för gammal för att spilla energi på sånt. Du med, egentligen, släpp det. Loosen up, Lasse, som du själv sa. Shit, var det fyra timmars terapi i tre år? Det är mycket, du...

Hoppas vi ses nån gång. Det vore kul.

Kram