flyttbloggen

Jag är alltid på väg. Alltid på väg att förändra, förbättra eller bara ändra. Aldrig riktigt tillfreds - ofta helt nöjd - men funderar ändå alltid på vad som skulle kunna ändras. Jag ska liksom alltid fram till nästa krök, och se bortom den och så vidare. Och det blir så många krökar!

Jag vill inte se likadan ut för länge, ändå ser jag ungefär ut som jag gjorde på gymnasiet (förutom att jag numera använder bh, klarar av att dricka mer än tre öl och inte har permanenat hår längre). Det låter ju självgott, men jag menar stilmässigt. Jag tycker jag har ändrat på massor genom åren, och så går jag i samma basketdojjor och jeans fortfarande. Konceptet är detsamma. Ändå är mitt hår är alltid på utväxt. Eller så är det för långt och ska snart klippas av.

Jag är rädd för att stagnera. Vill ständigt lära mej nytt, tomma ark, nya förutsättningar. Ändå har jag flyttat omkring inom en radie på cirka 7 kilometer (tills nu). Är orolig för att det ska bli tråkigt, liksidigt och same same.

Jag har alltid försökt ändra på mej själv. Men nu har jag börjat bromsa och acceptera. Acceptera det jag inte kan förändra. Förändra det jag kan. (En del av er känner kanske igen raderna från "Sinnesrobönen".)

Det pratas så mycket om att man ska leva i nuet. Men jag vet inte, jag tror inte det var en av de egenskaper som tog människan ut ur grottan. Inte satt de där, förfäderna, och sa "Vi har ju det så bra som vi har det!" Jag vet, det är inte bara det som det innebär att leva i nuet. Men om förfäderna inte funderat på morgondagen, hade de nog inte fått se den heller. Och om de inte hade velat förnya och förbättra, hade vi väl varit kvar där än.

Nej, jag är usel på carpe diem och mindfulness. Trots det klarar jag mej bra ändå.

Ska bara runt nästa krök också, så...