Hav förtröstan!
När vår son var sex år och gick i simskola hemma i Sverige, fanns där ett annat par som också kom dit med sin pojke. Jag tyckte genast synd om det där paret, som förutom det simtränande barnet hade ytterligare två små söner. Det låter kanske hemskt, men de såg verkligen bedrövligt ledsna och urlakade ut.
Kvinnan var enormt överviktig, svettades och stönade i tjocka koftor i badhusvärmen. Hon hade slitet, långt hår samlat i en tovig tofs. Hon hade nåt matrona-likt över sej, som om hon ammade hela världen och lämnat jordklotet till förmån för mor- och barnplaneten. Hon vallade sina snoriga småbarn genom simskolehösten, och var hon nånsin där samtidigt med sin man, så tittade hon inte ens på honom. Hon hade en egen planet och där var han inte välkommen.
Mannen såg sådär blekfet och ofräsch ut, med långa tånaglar (det såg man ju eftersom han tagit av sej skorna i simhallen) och pösig mage. Han satt där och glodde som om han önskade att nån skulle ge honom en osäkrad handgranat, som om livet hans var slut och han bara ville gå upp i rök. Jag undrar om han än idag verkligen vet om hans son lärde sej simma den där hösten.
Jag har de här två, en gång uppenbarligen förälskade människorna, som skräckexempel. För det är så lätt att det blir sådär, eller rättare sagt, det blir nog så i de flesta fall. Många män tror nog att deras kvinnor plötsligt gått och blivit frigida sedan de fått barn. "Ja, det gick ju bra så länge hon ville bli på smällen. Men sen ungen kom är baren stängd." Och hur blir det då med romantiken, glöden, elden och hånglet?
Ibland har jag undrat hur en del par lyckats tillverka ett andra och kanske ett tredje barn. Kan det ha varit en akt av ren desperation? En present (med vinstgaranti för givaren) från frugan på födelsedagen?
Ja men ärligt, har vi inte alla gått igenom den fasen? Det är barn som avbryter mitt i romantiken, den hopplösa sömnbristen och galopperande hormoner.
Hur tänkte egentligen Gud Fader när han kokade ihop kvinna och man? Hur tänkte han att vi skulle reda ut vår olikheter? Män som måste komma till för att känna sej älskade och kvinnor som måste känna sej älskade för att vilja komma till. Jag slår vad om att det finns nån sekt som profiterar på att det här är baksidan av vår fria vilja eller nåt liknande; vårt straff för att vi är människor.
När jag var småbarnsmamma (jag anser mej ha passerat det nu eftersom mina barn är 9 och 6 år) sa en klok man en viktig sak till mej. Jag beklagade mej för att jag hade ont i ryggen och nacken, att jag borde träna men inte visste hur jag skulle få ihop allting (jag pluggade då och vi hade bara barnen på dagis 15 timmar i veckan).
"Du får bara inse att det inte går att få ihop det nu, Åsa.", sa min kloka vän och la sin hand på min axel. "Var sak har sin tid. Du måste välja bort saker om du ska kunna må bra."
Jag har bestämt att jag ska tacka honom för det han sa, nästa gång jag träffar honom. Jag hade det som mantra i flera år, för att inte fastna i duktighetsfällan igen.
Nu menar jag inte att folk ska välja bort romantiken medan de har småbarn. Men däremot kan man kanske ställa in sej på att det kommer att vara snålt ett tag. Few and far between. Kanske kvalitet i stället för kvantitet och ibland kanske ingen kvalitet heller, men ändå lite glöd och förhoppningsvis mersmak.
Hursomhelst; hav förtröstan! Hade man nåt från början, så kommer det tillbaka. Långsamt, knackigt... men ändå, det kommer tillbaka.
(Se vidare detta inlägg på min gamla blogg.)
Kvinnan var enormt överviktig, svettades och stönade i tjocka koftor i badhusvärmen. Hon hade slitet, långt hår samlat i en tovig tofs. Hon hade nåt matrona-likt över sej, som om hon ammade hela världen och lämnat jordklotet till förmån för mor- och barnplaneten. Hon vallade sina snoriga småbarn genom simskolehösten, och var hon nånsin där samtidigt med sin man, så tittade hon inte ens på honom. Hon hade en egen planet och där var han inte välkommen.
Mannen såg sådär blekfet och ofräsch ut, med långa tånaglar (det såg man ju eftersom han tagit av sej skorna i simhallen) och pösig mage. Han satt där och glodde som om han önskade att nån skulle ge honom en osäkrad handgranat, som om livet hans var slut och han bara ville gå upp i rök. Jag undrar om han än idag verkligen vet om hans son lärde sej simma den där hösten.
Jag har de här två, en gång uppenbarligen förälskade människorna, som skräckexempel. För det är så lätt att det blir sådär, eller rättare sagt, det blir nog så i de flesta fall. Många män tror nog att deras kvinnor plötsligt gått och blivit frigida sedan de fått barn. "Ja, det gick ju bra så länge hon ville bli på smällen. Men sen ungen kom är baren stängd." Och hur blir det då med romantiken, glöden, elden och hånglet?
Ibland har jag undrat hur en del par lyckats tillverka ett andra och kanske ett tredje barn. Kan det ha varit en akt av ren desperation? En present (med vinstgaranti för givaren) från frugan på födelsedagen?
Ja men ärligt, har vi inte alla gått igenom den fasen? Det är barn som avbryter mitt i romantiken, den hopplösa sömnbristen och galopperande hormoner.
Hur tänkte egentligen Gud Fader när han kokade ihop kvinna och man? Hur tänkte han att vi skulle reda ut vår olikheter? Män som måste komma till för att känna sej älskade och kvinnor som måste känna sej älskade för att vilja komma till. Jag slår vad om att det finns nån sekt som profiterar på att det här är baksidan av vår fria vilja eller nåt liknande; vårt straff för att vi är människor.
När jag var småbarnsmamma (jag anser mej ha passerat det nu eftersom mina barn är 9 och 6 år) sa en klok man en viktig sak till mej. Jag beklagade mej för att jag hade ont i ryggen och nacken, att jag borde träna men inte visste hur jag skulle få ihop allting (jag pluggade då och vi hade bara barnen på dagis 15 timmar i veckan).
"Du får bara inse att det inte går att få ihop det nu, Åsa.", sa min kloka vän och la sin hand på min axel. "Var sak har sin tid. Du måste välja bort saker om du ska kunna må bra."
Jag har bestämt att jag ska tacka honom för det han sa, nästa gång jag träffar honom. Jag hade det som mantra i flera år, för att inte fastna i duktighetsfällan igen.
Nu menar jag inte att folk ska välja bort romantiken medan de har småbarn. Men däremot kan man kanske ställa in sej på att det kommer att vara snålt ett tag. Few and far between. Kanske kvalitet i stället för kvantitet och ibland kanske ingen kvalitet heller, men ändå lite glöd och förhoppningsvis mersmak.
Hursomhelst; hav förtröstan! Hade man nåt från början, så kommer det tillbaka. Långsamt, knackigt... men ändå, det kommer tillbaka.
(Se vidare detta inlägg på min gamla blogg.)
Kommentarer
Postat av: Marika
Hmm... Just romantiken är det inget större problem med - det funkar om man är två som är inställda på att vilja jobba med just den biten. Men så sant som det är sagt; det handlar om vad man prioriterar just NU. Det finns inte tid/ork till att ha allt på en gång, antingen så har man ett fläckfritt hem och en strålande karriär, eller också kanske man prioriterar romantiskt mys och familjetid men kanske mindre fläckfritt hemma... Kram på dig, hur som helst!
Postat av: Lisa
Lyxproblem! varken kvalitet eller kvanitet här
haha!
Postat av: M
Det ena ger det andra. Man brukar skämtsamt säga att förspelet för oss kvinnor inte sker i sovrummet och det skriver jag under på. Ömheten och empatin måste finnas i vardagen för att kärlekslivet skall vara bra. Inte minst under de i bland slitsamma stunderna när barnen var små.
Trackback
