Min 35-årspresent
Om ett par veckor fyller jag 35.
Jag antar att det börjar bli dags att klappa ihop och krisa nu då.
Dags att mentalt börja ladda för vallningar och svallningar, torra slemhinnor och mammografi.
Dags att börja tycka det är ok att vara den jag är; japp det var så här det blev till slut.
Dags att börja oroa sej för nya krämpor och prövningar; "... one generation's length away, from fighting life out on my own..." som John Mayer uttrycker det.
Men nä, jag önskar mej fortfarande inga nya tuttar i present. Inga bilar, större hus eller prylar heller. Vill inte stoppa klockan, vrida tillbaka eller göra om nåt.
Ska jag berätta vad jag verkligen vill ha? Förutom snälla, friska barn och tvåhundra teckningar av svärdgubbar, kloner och katter med tre ben? Förutom ett par diamanter och en häst?
Jag vill ha en killkompis. Gärna en som är gay. Men det är inget tvång. En hyffsat jämngammal snubbe att hänga med, prata med och fika med. Nån utomstående.
Nu tror ni kanske jag vill ha nån personal-shopper-typ att svänga handväska tillsammans med. Nån som ska dömma ut mina omoderna kläder och vifta med döda handen. Fast det handlar inte alls om det. Inte heller handlar det om att jag inte trivs med min man.
Men om jag nu ska bli medelålders och ska plågas av min flydda ungdom (fan, jag hatar fortfarande när folk kallar unga vuxna för "ungdomar", stryp mej om jag börjar göra det annat än på skämt) så skulle jag vilja ha denna företeelse tillbaka; killkompisen. En kille, som inte vill ligga med en, som man bara är med. Som kanske kan klinka lite gitarr och göra äckligt kaffe.
Jag vet inte, kanske man inte kan önska sej nåt mer omöjligt. Men jag hoppas ändå.
Jag antar att det börjar bli dags att klappa ihop och krisa nu då.
Dags att mentalt börja ladda för vallningar och svallningar, torra slemhinnor och mammografi.
Dags att börja tycka det är ok att vara den jag är; japp det var så här det blev till slut.
Dags att börja oroa sej för nya krämpor och prövningar; "... one generation's length away, from fighting life out on my own..." som John Mayer uttrycker det.
Men nä, jag önskar mej fortfarande inga nya tuttar i present. Inga bilar, större hus eller prylar heller. Vill inte stoppa klockan, vrida tillbaka eller göra om nåt.
Ska jag berätta vad jag verkligen vill ha? Förutom snälla, friska barn och tvåhundra teckningar av svärdgubbar, kloner och katter med tre ben? Förutom ett par diamanter och en häst?
Jag vill ha en killkompis. Gärna en som är gay. Men det är inget tvång. En hyffsat jämngammal snubbe att hänga med, prata med och fika med. Nån utomstående.
Nu tror ni kanske jag vill ha nån personal-shopper-typ att svänga handväska tillsammans med. Nån som ska dömma ut mina omoderna kläder och vifta med döda handen. Fast det handlar inte alls om det. Inte heller handlar det om att jag inte trivs med min man.
Men om jag nu ska bli medelålders och ska plågas av min flydda ungdom (fan, jag hatar fortfarande när folk kallar unga vuxna för "ungdomar", stryp mej om jag börjar göra det annat än på skämt) så skulle jag vilja ha denna företeelse tillbaka; killkompisen. En kille, som inte vill ligga med en, som man bara är med. Som kanske kan klinka lite gitarr och göra äckligt kaffe.
Jag vet inte, kanske man inte kan önska sej nåt mer omöjligt. Men jag hoppas ändå.
Kommentarer
Postat av: M
Själv fyller jag 37!! i mars. Tillhör plötsligt kategorin som går omkring och undrar vart tiden tar vägen. Någon kris har inte infunnit sig här heller, tvärtom. Men kanske är jag mer ödmjukt inställt till tiden. Det låter kanske lite väl sentimentalt och som en klysha men jag tar vara mer på tiden ju äldre jag blir. Njuter mer av familj, vänner, att vi är friska. Hoppas du får en härlig födelsedag och en killkompis =) Kram
Postat av: Anonym
Varför vill du att personen ska vara gay? Är det någon skillnad på killar beroende på vilken sexualitet de har?
Trackback
