Bakgrundsfakta
Jag har ju utlovat ett inlägg med lite bakgrundsfakta kring flytten. Nåväl...
Det hela började i höstas när maken skulle börja jobba i Danmark. Det var ju lite spännande, tyckte vi, om han trivdes därnere kunde vi ju flytta till Köpenhamn och hänga där ett tag.
Vi kom att prata om det faktum att vi spenderat i princip hela våra liv i Nybro/Kalmar och således inte sett så mycket av världen. Köpenhamn kändes plötsligt exotiskt och spännande. Vi konstaterade att jag inte skulle behöva jobba, utan kunde gå och dra på stan hela dagarna, handla mat på flotta saluhallar och äta glass med gräddbollar på.
Av olika anledningar blev det nu inte Danmark, då maken sa upp sej från den tjänsten och hade tänkt lägga sej på sofflocket ett tag. Då blev han i stället erbjuden jobb i Spanien, vilket vi först trodde skulle placera oss i Madrid, men som senare visade sej vara Palma de Mallorca. Det blev vi av naturliga skäl ganska glada för, det är ju fint att bo vid havet.
Hur länge vi kommer att stanna vet vi inte riktigt, anställningen är tillsvidare. I första svängen tänker vi oss att vi ska stanna ett läsår, och utvärdera efter hand. Vi får helt enkelt se om vi trivs därnere och inte bestämma och låsa upp oss för nåt som kanske inte alls blir lyckat. (Jag kan ju här tillägga, för alla som tycker det låter lite otacksamt, att jag alltid förväntar mej att allt ska bli jättejobbigt. Våra värsta farhågor tenderar ju till att bli ju det - farhågor.)
Eftersom maken kommer att skrapa ihop en lön som räcker åt oss bägge, och vi har ordnat med ett fördelaktigt boende, kommer jag alltså inte att jobba i Spanien. Jag ska administrera familjen och ägna mej åt att utveckla mitt skrivande. Vi kommer att bo i en villa med tre sovrum och (på kontinentalt vis) tre badrum, en liten trädgård med pool. Huset ligger i en golfby om cirka tio villor och tre lägenhetshus, gemensamma pooler, inhängnat med portvakt och allt. Vårt hus är möblerat, alltså kommer vi inte att ta med nåra möbler. Huset här hemma lånar vi ut så länge. Katterna får bo hos min mamma stan.
Barnen kommer att gå gå i svensk skola, lilla E börjar sexårs och S i tvåan. Vi kommer att åka ner i april, då ska barnen följa med så de kan besöka skolan också. Än så länge är nog det hela ganska abstrakt för barnen, de förstår inte vad det hela innebär förstås, det kan ju vi vuxna knappt föreställa sej.
Maken börjar jobba nu till veckan, och vi andra kommer flytta ner efter vårterminens slut. Då kommer jag ta tjänstledigt resten av mitt landstingsvik. Sen kommer vi vara på Mallorca en månad, för att sen komma hem och ha lite svensk sommar också.
Vi ser på Mallorca-flytten som ett äventyr, nåt vi gör tillsammans som vår familj kan ha som ett minnet för livet. Chansen är alldeles för bra för att tacka nej till, och även om det låter klyschigt, så är det ju det man inte gjort som man ångrar mest. Vi har fått möjligheten att bo i ett fantastiskt klimat, med schysst ekonomi och vi får vara tillsammans alla fyra varje kväll och varje helg utan avbrott för jobb och jobbresor.
Det blir också en chans för oss alla att få ett språk till. Barnen kommer läsa spanska, katalanska och engelska från dag ett. Spännande att se hur snabbt de kommer att snappa upp det, de har ju mycket mer utrymme på hårddisken än vad vi har.
Nej, det är för bra för att tacka nej till. Och om jag får långtråkigt, så skriks det efter syrror på Mallorca, så det finns jobb till mej också. Men ärligt talat kommer jag nog mest att sakna den sociala biten av arbetet. Arbete i sej har aldrig varit nåt för mej.
Var sak har sin tid, och nu är det familjetid.
Det hela började i höstas när maken skulle börja jobba i Danmark. Det var ju lite spännande, tyckte vi, om han trivdes därnere kunde vi ju flytta till Köpenhamn och hänga där ett tag.
Vi kom att prata om det faktum att vi spenderat i princip hela våra liv i Nybro/Kalmar och således inte sett så mycket av världen. Köpenhamn kändes plötsligt exotiskt och spännande. Vi konstaterade att jag inte skulle behöva jobba, utan kunde gå och dra på stan hela dagarna, handla mat på flotta saluhallar och äta glass med gräddbollar på.
Av olika anledningar blev det nu inte Danmark, då maken sa upp sej från den tjänsten och hade tänkt lägga sej på sofflocket ett tag. Då blev han i stället erbjuden jobb i Spanien, vilket vi först trodde skulle placera oss i Madrid, men som senare visade sej vara Palma de Mallorca. Det blev vi av naturliga skäl ganska glada för, det är ju fint att bo vid havet.
Hur länge vi kommer att stanna vet vi inte riktigt, anställningen är tillsvidare. I första svängen tänker vi oss att vi ska stanna ett läsår, och utvärdera efter hand. Vi får helt enkelt se om vi trivs därnere och inte bestämma och låsa upp oss för nåt som kanske inte alls blir lyckat. (Jag kan ju här tillägga, för alla som tycker det låter lite otacksamt, att jag alltid förväntar mej att allt ska bli jättejobbigt. Våra värsta farhågor tenderar ju till att bli ju det - farhågor.)
Eftersom maken kommer att skrapa ihop en lön som räcker åt oss bägge, och vi har ordnat med ett fördelaktigt boende, kommer jag alltså inte att jobba i Spanien. Jag ska administrera familjen och ägna mej åt att utveckla mitt skrivande. Vi kommer att bo i en villa med tre sovrum och (på kontinentalt vis) tre badrum, en liten trädgård med pool. Huset ligger i en golfby om cirka tio villor och tre lägenhetshus, gemensamma pooler, inhängnat med portvakt och allt. Vårt hus är möblerat, alltså kommer vi inte att ta med nåra möbler. Huset här hemma lånar vi ut så länge. Katterna får bo hos min mamma stan.
Barnen kommer att gå gå i svensk skola, lilla E börjar sexårs och S i tvåan. Vi kommer att åka ner i april, då ska barnen följa med så de kan besöka skolan också. Än så länge är nog det hela ganska abstrakt för barnen, de förstår inte vad det hela innebär förstås, det kan ju vi vuxna knappt föreställa sej.
Maken börjar jobba nu till veckan, och vi andra kommer flytta ner efter vårterminens slut. Då kommer jag ta tjänstledigt resten av mitt landstingsvik. Sen kommer vi vara på Mallorca en månad, för att sen komma hem och ha lite svensk sommar också.
Vi ser på Mallorca-flytten som ett äventyr, nåt vi gör tillsammans som vår familj kan ha som ett minnet för livet. Chansen är alldeles för bra för att tacka nej till, och även om det låter klyschigt, så är det ju det man inte gjort som man ångrar mest. Vi har fått möjligheten att bo i ett fantastiskt klimat, med schysst ekonomi och vi får vara tillsammans alla fyra varje kväll och varje helg utan avbrott för jobb och jobbresor.
Det blir också en chans för oss alla att få ett språk till. Barnen kommer läsa spanska, katalanska och engelska från dag ett. Spännande att se hur snabbt de kommer att snappa upp det, de har ju mycket mer utrymme på hårddisken än vad vi har.
Nej, det är för bra för att tacka nej till. Och om jag får långtråkigt, så skriks det efter syrror på Mallorca, så det finns jobb till mej också. Men ärligt talat kommer jag nog mest att sakna den sociala biten av arbetet. Arbete i sej har aldrig varit nåt för mej.
Var sak har sin tid, och nu är det familjetid.
Kommentarer
Trackback
