flyttbloggen

Jag vet att jag tidigt i den här bloggen, hänvisade till Mobergs romanserie om Utvandrarna. Då hade jag precis utvandrat (vilket i nutid betyder att man skrivit sej på en adress i utlandet), kände mej som en nykomling och funderade över hur saker och ting skulle bli.
När jag skulle skaffa ett nytt pass hemma i Sverige i somras, sa kvinnan bakom disken: "Jag ser att du har utvandrat." Hon såg det i sin dator. Jag stod där och tänkte på annat, det kunde ju inte handla om mej. "Jag ser här att du har UTVANDRAT!" upprepade hon. Jag var plötsligt en utvandrare, till och med hos polisen visste de! (Ja var skulle de veta om inte där...) Och jag fick fylla i en speciell blankett, som om jag sökte asyl eller nåt. Då greps jag av hemlängtan, redan innan jag kommit i väg.

Nu har jag gått över till stadiet invandrare. Alltså; jag bor i ett annat land än det jag föddes i och har anpassat mej till livet här. Jag har vandrat in i livet på Mallorca, oskadd och osedd. Jag smälter in alldeles utmärkt. Det är som om jag bara flyttat ett par kvarter, rent mentalt alltså. Det andra avståndet märks ju när man ska resa hem. Fast med tanke på de ursprungliga utvandrarna, som aldrig återvände, är allt jag håller på med i Spanien mer en passus i mitt liv.

Väl hemma i Sverige igen om nån dryg vecka, kommer vi att påbörja den tredje delen av eposet: nybyggarna. Vi ska nämligen bygga ett nytt hus att flytta hem till. Det ska stå klart i december. Vi har hela tiden värnat om att ha vårt nuvarande hus kvar att åka hem till, och den tanken får vi nu ge upp under ett halvår. Då kommer vi inte ha nån fast punkt i Sverige, och det som vi kallar hemma kommer vara en byggarbetsplats.

Det sista brevet  till Sverige från Spanien kommer skickas rakt ut i cyberrymden. Homage a Vilhelm Moberg.