flyttbloggen

Lilla E och jag blev sittande med gapande munnar framför tv:n häromdan. Anledningen var naturligtvis kronprinsessans förlovning. Bägge gillar vi en aning flärd och glitter i vardagen. Och här satt plötsligt kronprinsessan och hennes gemål och var så glada och kära. En härlig syn.

Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar kungafamiljen. Jag fattar inte varför deras existens skulle vara "omodern", eller varför det skulle vara "synd om" dem. Helt ärligt, jag fattar inget av de argumenten. Skulle man skrota kungahuset, släppa de stackars fångarna fria och överge det sista lilla uns av romantik som vi har i det här tråkiga butt-pluggade landet? Vad är det för fel att vi underhåller en fjuttig familj med extravagans, flärd och ger oss andra nåt att vara avundsjuka på? Det borde passa svenskarna alldeles utmärkt, vi som är så missunsamma och avundsjuka! Vi har ju några här som vi kan ta ut allt det där på.

Jag älskar "teorier". Och min senaste teori är att man inte kan vara romantiker om man inte gillar kungligheter. Romantik är ju all about verklighetsflykt och osannolika drömmar.

Det här är ju egentligen höjden av romantik: Kronprinsessan går på gym och blir betuttad i sin pt. Prinsen var alltså inte nån inavlad liten fransk blekfis, utan en vanlig snubbe från Ockelbo. Blir det mer romantiskt än så?
Vi andra har inte heller sett till några vita hästar och fladdrande mantlar. Det handlar inte om det, utan om att det fortfarande finns prinsar, prinsessor och vita hästar i världen. Att det fortfarande finns saker att drömma om. När vi har utrotat det också, då vet jag inte vad vi ska göra med romantiken. Ett bokbål; med Romeo, Julia, Samson, Delila, Dante, Beatrice, Kalle och Kajsa och alla de andra i ett dammigt arkiv. Ok, inga av dem var kungligheter, men jag tror ni fattar.

Nej, jag tror jag väljer att fortsätta vara romantiker. Ni andra kan syssla med politik, om ni vill...