flyttbloggen

Nu räknas det dagar här i grannskapet. Alla ska snart åka till Sverige, barnen är trötta trötta och alla vuxna behöver ledighet. (Vissa av oss är ju alltid "lediga", men vi behöver verkligen vara lediga ändå.)
Vi tycker så här med facit i hand att vi skulle tagit en runda hem i höstas. Det har varit länge att vara hemifrån i fyra månader.

I söndags firade vi advent med ett mini-julbord hos S med familj. Prinskorv, köttbullar, Jansson, sill och glögg. Det smakade förträffligt. Men jag hade nog inte fattat att det var så nära jul, och fick en liten chock när jag såg S:s fina julpynt. Det var första advent och vi hade inte ens fått fram den elektriska ljusstaken ur garderoben. Och då var klockan tre på eftermiddagen. I Sverige kan man ju knappt vänta till den där helgen, då man äntligen får lysa upp sitt hus.

Maken var i Stockholm förra veckan, och ringde hem. Han undrade om vi kunde fatta hur mörkt och snögloppigt det var i Sverige?
Nej, jag tror inte jag har fattat det. När han ringde var klockan halv fyra och han undrade varför jag lät barnen var ute i mörkret. Men, sa jag, här är det inte mörkt! Det blir ju inte mörkt här förrän vid sex.
Just det, man glömmer fort.

I Sverige har ni väl pyntat och varit på julskyltning och julmarknader. Och trängts och svettas med era bylsiga jackor och försökt trösta nedbäddade barnvagnsbebisar i butiksvärmen.
Imorrn ska jag ut i julhandeln - som inte finns här eftersom spanjorerna delar ut julklapparna den 6 januari. Då firar man de tre vise männens ankomst, det var ju de som fixade de första klapparna. Vi hinner lagom tillbaka till dess.