Kattmatning
Häromdan var vi på stranden igen. Restaurangen som ligger där har stängt för säsongen, men några av gästerna dröjde sej kvar. De satt där utanför och kurade i höstblåsten; i träden, under buskar och gamla lådor.
Katterna. I alla färger former, pälsar och storlekar. Och nej, katter skaffar inte tillräckligt med mat själva. Även vilda katter är från början huskatter, avlade till att förlita sej på människor när det gäller mat och vatten. Visst, katter jagar, men överlever inte mer än nåt år på det viset.
Vi stannade på vägen till stranden för att köpa kattmat. Maken gick in på en mack, kom ut med en påse och sa glatt att det var billigt med kattmat i Spanien; 4 € för 5 kg. Han satte sej stolt i framsätet med påsen i knäet och då såg jag att det var kattsand han hade köpt. Barnen och jag fick ett skrattanfall medan han gick tillbaka och bytte påse. Katterna bor ju för sjutton på en strand - världens största kattlåda!
Vi hällde upp vatten och mat till katterna. Som tur är, är det fler än vi som ger dem mat.
Detsamma gäller de katterna som bor på kattparkeringen, där vi brukar parkera när vi ska till skolan. Där bor det ett tiotal katter, en del sjuka och magra, andra som verkar klara sej bra. En katta är uppenbart dräktig, hon har en stor knölig mage och är i övrigt i dåligt skick. Ett par liter kattmat där ett par gånger i veckan är klart välkommet.
Här på Mallorca har man lyckats ta hand om lösspringade, hemlösa hundar, det ser man aldrig några. Men katterna har det värre. Nästan alla soptunnor kring hotell och restauranger har sina egna katter.
Jag som är vuxen kan ju se lite krasst på det, och ändå känna att lite mat då och då är vad jag kan göra. Det är värre för barnen. Sonen undrar vad det ska bli av kattungarna sen när de föds, var ska de sova när det regnar?
Jag har inga bra svar, tyvärr.
