En rolig jävel
Alla som har lite humor eller nångång om året kör ett partytrick, har väl antagligen råkat ut för att nån packad stackare kommer fram och säger: "Jaschå... du är en såndär rolig jävel. Fy faan."
Jag hatar såna uttalanden. Inte för att jag har nåt emot att bli kallad rolig. Inte för att jag ogillar svordomar. Utan för att när folk säger så, så innebär det att de menar att det är nåt osmakligt och fult att skoja till det lite ibland. Det är underförstått nåt lätt solkigt, syndigt och lättfotat över att få andra att skratta.
Jag tror inte att jag som person uppfattas som lättsam och skojfrisk. Folk tycker nog allmänt att jag tillbakadragen, kanske lite introvert och till och med blyg. Det är i alla fall så jag ser på mej själv. Det finns faktiskt dagar när jag känner mej lite halvt deprimerat intellektuell. Och trivs med det.
Jag har generellt svårt för kallprat, artighetsfraser, fjäsk och stövelslickande (om ni förstår vad jag menar). Jag hatar tanken på att behöva göra mej till för nån eller agera lämpligt umgänge.
En gång för ganska många år sen, satt jag hos en terapeut och undrade om han kunde svara på när i livet jag skulle känna mej som en glad människa. Jag hade tänkt mej att alla nångång kommer till den punkten, när man känner att "fasen nu är allt elände i mitt liv sorterat och idisslat och utspottat, nu äntligen kan jag gå vidare, nu ska jag vara riktigt glad och lättad resten av mina dar".
Nä. I stället lutade sej terapeuten bakåt stolen och sa:
"Det kanske helt enkelt är så att du inte är någon glad människa."
Det tog några år innan det där orden hann smälta in. Men nu har jag fattat att det antagligen är så det är. Inte för att jag har gett upp och hemfallit till en evig depression, utan för att jag försöker acceptera mej själv. Jag kommer aldrig komma till den där punkten då jag kommer skutta runt i ett rosa lyckorus som varar tills jag dör.
Jag bär på det som Jonas Gardell vid nåt tillfälle kallade för "grundsorg". Jag tycker det är ett så bra ord. Kanske alla har en släng av den, vad vet jag. Den där känslan av att det alltid finns nåt tungt att släpa på genom livet. Och då handlar det inte om nåt pretentiöst svårmod, intellektuellt Kafka-mörker eller nån mörk familjehemlighet. Bara en tyngd, det kan vara vadsomhelst eller ingenting.
Häromdan försökte jag förklara för en person varför han upplevs som svårmodig. Han hade nog svårt att känna igen sej i den beskrivningen. Jag menade på att han inte precis är typen som står utanför Domus och gör high-five med folk. Och det gör verkligen inte jag heller.
Samtidigt som det är lite syndigt att få folk att skratta, är det ju så fult att verka svårmodig. Då tycker folk automatiskt synd om en i stället. Och hur kul är det.
Jag tycker om att få folk att skratta Och jag är ganska bra på det. Ibland önskar jag att jag hade hållt käften i stället, men - va fasen - jag bjuder på det.
Jag hatar såna uttalanden. Inte för att jag har nåt emot att bli kallad rolig. Inte för att jag ogillar svordomar. Utan för att när folk säger så, så innebär det att de menar att det är nåt osmakligt och fult att skoja till det lite ibland. Det är underförstått nåt lätt solkigt, syndigt och lättfotat över att få andra att skratta.
Jag tror inte att jag som person uppfattas som lättsam och skojfrisk. Folk tycker nog allmänt att jag tillbakadragen, kanske lite introvert och till och med blyg. Det är i alla fall så jag ser på mej själv. Det finns faktiskt dagar när jag känner mej lite halvt deprimerat intellektuell. Och trivs med det.
Jag har generellt svårt för kallprat, artighetsfraser, fjäsk och stövelslickande (om ni förstår vad jag menar). Jag hatar tanken på att behöva göra mej till för nån eller agera lämpligt umgänge.
En gång för ganska många år sen, satt jag hos en terapeut och undrade om han kunde svara på när i livet jag skulle känna mej som en glad människa. Jag hade tänkt mej att alla nångång kommer till den punkten, när man känner att "fasen nu är allt elände i mitt liv sorterat och idisslat och utspottat, nu äntligen kan jag gå vidare, nu ska jag vara riktigt glad och lättad resten av mina dar".
Nä. I stället lutade sej terapeuten bakåt stolen och sa:
"Det kanske helt enkelt är så att du inte är någon glad människa."
Det tog några år innan det där orden hann smälta in. Men nu har jag fattat att det antagligen är så det är. Inte för att jag har gett upp och hemfallit till en evig depression, utan för att jag försöker acceptera mej själv. Jag kommer aldrig komma till den där punkten då jag kommer skutta runt i ett rosa lyckorus som varar tills jag dör.
Jag bär på det som Jonas Gardell vid nåt tillfälle kallade för "grundsorg". Jag tycker det är ett så bra ord. Kanske alla har en släng av den, vad vet jag. Den där känslan av att det alltid finns nåt tungt att släpa på genom livet. Och då handlar det inte om nåt pretentiöst svårmod, intellektuellt Kafka-mörker eller nån mörk familjehemlighet. Bara en tyngd, det kan vara vadsomhelst eller ingenting.
Häromdan försökte jag förklara för en person varför han upplevs som svårmodig. Han hade nog svårt att känna igen sej i den beskrivningen. Jag menade på att han inte precis är typen som står utanför Domus och gör high-five med folk. Och det gör verkligen inte jag heller.
Samtidigt som det är lite syndigt att få folk att skratta, är det ju så fult att verka svårmodig. Då tycker folk automatiskt synd om en i stället. Och hur kul är det.
Jag tycker om att få folk att skratta Och jag är ganska bra på det. Ibland önskar jag att jag hade hållt käften i stället, men - va fasen - jag bjuder på det.
Kommentarer
Trackback
