Att arbeta eller inte - och med vad?
Många undrar hur det är att inte jobba. Saknar jag jobbet? Hur är det att inte tjäna "egna" pengar? När ska jag börja jobba igen? Och var?
Nej, till stor del kan jag säga att jag inte saknar att jobba. Det går alldeles utmärkt att få dagarna att gå på ett vettigt och meningsfullt sätt ändå. Men jag är av naturen ganska lat och bekväm av mej, så det har varit viktigt för mej att hitta nån slags struktur i veckorna. Ungefär som om jag hade jobbat, fast med mer frihet och utrymme för improvisation.
Jag saknar mina kollegor, däremot. För hur mycket jag än strukturerar upp min vardag, så handlar det till slut ändå mest om vad JAG ska göra ENSAM. Och hur stort umgänge jag än har här, så är gemensamma aktiviteter ändå nåt som sker en gång i veckan. På en arbetsplats har man ju i alla fall minst en fika om dan ihop med ett gäng människor.
Ännu är inte vädret nåt att räkna med, det går inte kan ligga i solen och läsa på dagarna, vilket många tror att jag gör året runt.
Idag klädde jag faktiskt på mej vitstället och agerade sjuksköterska en stund. Och då är det roligt att upptäcka att jag faktiskt kan ett yrke, vilket är lätt att glömma när man inte praktiserar det dagligen. Det är inte svårt att bli rastllös, glömma bort att jag har nåt att bidra med, att jag också är en utbildad, arbetande människa - åtminstone i vanliga fall.
Just nu går ett program i SVT som handlar om transplantationsenheten på Sahlgrenska och deras patienter. Jag känner väldigt starkt för just transplantaioner, eftersom jag jobbat med njursjuka och vet vad det innebär för dem att få chansen till ett nytt, friskare liv. Har man en gång arbetat med människor, så känns alla andra jobb rätt så meningslösa. Så är det, men sen finns det en skitig, sorglig och otacksam sida av det också, som man måste uthärda för att klara av det. När jag tänker på vad jag ska göra i framtiden, känns ändå ett sjukhus-jobb ganska avlägset.
Det finns ju såå mycket annat...
Nej, till stor del kan jag säga att jag inte saknar att jobba. Det går alldeles utmärkt att få dagarna att gå på ett vettigt och meningsfullt sätt ändå. Men jag är av naturen ganska lat och bekväm av mej, så det har varit viktigt för mej att hitta nån slags struktur i veckorna. Ungefär som om jag hade jobbat, fast med mer frihet och utrymme för improvisation.
Jag saknar mina kollegor, däremot. För hur mycket jag än strukturerar upp min vardag, så handlar det till slut ändå mest om vad JAG ska göra ENSAM. Och hur stort umgänge jag än har här, så är gemensamma aktiviteter ändå nåt som sker en gång i veckan. På en arbetsplats har man ju i alla fall minst en fika om dan ihop med ett gäng människor.
Ännu är inte vädret nåt att räkna med, det går inte kan ligga i solen och läsa på dagarna, vilket många tror att jag gör året runt.
Idag klädde jag faktiskt på mej vitstället och agerade sjuksköterska en stund. Och då är det roligt att upptäcka att jag faktiskt kan ett yrke, vilket är lätt att glömma när man inte praktiserar det dagligen. Det är inte svårt att bli rastllös, glömma bort att jag har nåt att bidra med, att jag också är en utbildad, arbetande människa - åtminstone i vanliga fall.
Just nu går ett program i SVT som handlar om transplantationsenheten på Sahlgrenska och deras patienter. Jag känner väldigt starkt för just transplantaioner, eftersom jag jobbat med njursjuka och vet vad det innebär för dem att få chansen till ett nytt, friskare liv. Har man en gång arbetat med människor, så känns alla andra jobb rätt så meningslösa. Så är det, men sen finns det en skitig, sorglig och otacksam sida av det också, som man måste uthärda för att klara av det. När jag tänker på vad jag ska göra i framtiden, känns ändå ett sjukhus-jobb ganska avlägset.
Det finns ju såå mycket annat...
Kommentarer
Trackback
