La Trapa
Så var det gjort. La Trapa är besett, berget besegrat och bestiget.
Hela vandringsleden ska, enligt guideboken, ta tre och en halv timme. Vi tog en lite annan rutt, från dalen vid sa Palomera och serpentinvägen upp till bergskammen.
Här ser man den slingriga vägen.
Utsikt söderut från toppen.
Vi fick en rejäl stigning som uppvärmning, och halvvägs rastade vi vid den lilla stugan där vi vände förra gången. Sen var det bara att bita ihop ifrån den sista stigningen. Ett tag oroade jag mej för mitt knä som kärvat lite under vårens träning, men tack och lov höll det hela vägen.
Jodå, på rätt väg.
Väl över kammen, fick vi en magnifik vy över havet, ruinen efter det gamla trapistmunksklostret La Trapa och ön sa Dragonera. Och det kändes som om vi hade gjort den värsta biten. Nu skulle det vara en lättare promenadväg resten av leden. Trodde vi.
La Trapa med ön Sa Dragonera och fyren Cap de Tramuntana i bakgrunden.
Upp från ruinen såg vi stigen slingra sej vidare över en bergskam. Vi skrattade lite åt några tyskar i gympadojjor och med handväskor som kom vandrande från det hållet. De har den värsta biten kvar, sa vi. Väl över bergskammen, insåg vi vad vi själv hade framför oss; en god stunds krypande och hasade nedför bergen ned mot nästa etapp av leden. Jag, som har ordentlig höjdskräck med speciell fobi för stup och branta backar, hade en god stunds fobiträning framför mej. Andra delar av sällskapet hotade med att vända, alternativt gripas av panik. Men med lite glada tillrop och löften om att det skulle kännas bättre att ha antagit utmaningen, kom vi ned till hyffsat plan mark igen.
Belöningen var vyer som den här, Cala en Basset.
Sista biten var en schysst stig genom en varm, doftande tallskog. Och sen var vi tillbaka vid sa Palomera igen. Allt som allt tog vandringen strax under fyra timmar. Inget för barn eller folk med dålig kondis och stela ben. Men annars en underbar vandring och utmaning!
Hela vandringsleden ska, enligt guideboken, ta tre och en halv timme. Vi tog en lite annan rutt, från dalen vid sa Palomera och serpentinvägen upp till bergskammen.
Här ser man den slingriga vägen.
Utsikt söderut från toppen.
Vi fick en rejäl stigning som uppvärmning, och halvvägs rastade vi vid den lilla stugan där vi vände förra gången. Sen var det bara att bita ihop ifrån den sista stigningen. Ett tag oroade jag mej för mitt knä som kärvat lite under vårens träning, men tack och lov höll det hela vägen.
Jodå, på rätt väg.
Väl över kammen, fick vi en magnifik vy över havet, ruinen efter det gamla trapistmunksklostret La Trapa och ön sa Dragonera. Och det kändes som om vi hade gjort den värsta biten. Nu skulle det vara en lättare promenadväg resten av leden. Trodde vi.
La Trapa med ön Sa Dragonera och fyren Cap de Tramuntana i bakgrunden.
Upp från ruinen såg vi stigen slingra sej vidare över en bergskam. Vi skrattade lite åt några tyskar i gympadojjor och med handväskor som kom vandrande från det hållet. De har den värsta biten kvar, sa vi. Väl över bergskammen, insåg vi vad vi själv hade framför oss; en god stunds krypande och hasade nedför bergen ned mot nästa etapp av leden. Jag, som har ordentlig höjdskräck med speciell fobi för stup och branta backar, hade en god stunds fobiträning framför mej. Andra delar av sällskapet hotade med att vända, alternativt gripas av panik. Men med lite glada tillrop och löften om att det skulle kännas bättre att ha antagit utmaningen, kom vi ned till hyffsat plan mark igen.
Belöningen var vyer som den här, Cala en Basset.
Sista biten var en schysst stig genom en varm, doftande tallskog. Och sen var vi tillbaka vid sa Palomera igen. Allt som allt tog vandringen strax under fyra timmar. Inget för barn eller folk med dålig kondis och stela ben. Men annars en underbar vandring och utmaning!
Kommentarer
Trackback
