Öar
Egentligen gillar jag inte öar, de ger mej lite cellskräck. Jag vill liksom vara säker på att jag lätt kan komma från en ö till fastlandet.
Antagligen hänger det ihop med en resa jag en gång gjorde till Färöarna. Där kunde man inte vara riktigt säker på att man skulle kunna ta sej hem, eftersom flyget kunde stoppas av vindar eller dimma. Jag minns att jag nästan grät av lättnad när det stod klart att vi skulle kunna åka hem som planerat.
Gotland är den enda ö utan bro och flyg som jag hållt mej vän med genom alla år. Det är alltid sommar när jag är där och det ska vilja mycket till om man inte kan företa båtresan på soldäck. Ja, ni fattar rätt, båtar är verkligen inte min grej.
Och sen är det ju Öland förstås, den eviga ettan på ölistan. Fem minuter hemifrån är jag på bron, 12 minuter över densamma, 18 minuter till Lökenäs. Öland är oslagbart med sin tunna jordskorpa, stränderna och kargheten. Öland har ingen självklar fräschör, är på alla sätt okrispigt och icke-grönskande. Öland fjäskar inte för nån, lyfter aldrig på hatten eller uppträder överdådigt.
Jag är otroligt svag för Irland också, det var jag långt innan jag ens kom dit. Och hur många irländare har inte varit absoluta favvos genom åren? Vilken annan ö kan slå den långa listan av folk och företeelser? Van Morrison, Bono och U2, Yeats, Damien Rice, Beckett, Guinness, Hothouse Flowers, filmen The Commitments, The Pouges... Irland och Dublin, så grönt och så grått på en och samma gång. Irländare, jag bara gillar dem automatiskt. Kan de sen spela gitarr också, då är det kört.
Mallorca håller på att segla upp som en ny favorit-ö. Häromdan var jag återigen i fantastiska Valldemossa och åkte sedan vidare till Deía och Sóller på vidunderligt vackra bergsvägar. Hur kan man inte förälska sej i såna platser?
Här finns allt. Grönt, brunt, högt och djupt, vatten och berg. Maten är magisk. Vädret behöver jag inte ens nämna.
Innan jag kom hit brukade jag säga att jag hade svårt att tänka mej att det inte skulle gå att trivas här. Så rätt, så rätt. Om man inte trivs här, då har man ställt till det för sej på nåt vis. Då har man klantat sej, rest ifrån nån älskad person man inte kan vara utan eller nåt i den stilen.
Jag håller på att göra den här ön till min. Palma är redan min stad.
Och ön - jag kan bara sträcka ut handen och ta på den.
Antagligen hänger det ihop med en resa jag en gång gjorde till Färöarna. Där kunde man inte vara riktigt säker på att man skulle kunna ta sej hem, eftersom flyget kunde stoppas av vindar eller dimma. Jag minns att jag nästan grät av lättnad när det stod klart att vi skulle kunna åka hem som planerat.
Gotland är den enda ö utan bro och flyg som jag hållt mej vän med genom alla år. Det är alltid sommar när jag är där och det ska vilja mycket till om man inte kan företa båtresan på soldäck. Ja, ni fattar rätt, båtar är verkligen inte min grej.
Och sen är det ju Öland förstås, den eviga ettan på ölistan. Fem minuter hemifrån är jag på bron, 12 minuter över densamma, 18 minuter till Lökenäs. Öland är oslagbart med sin tunna jordskorpa, stränderna och kargheten. Öland har ingen självklar fräschör, är på alla sätt okrispigt och icke-grönskande. Öland fjäskar inte för nån, lyfter aldrig på hatten eller uppträder överdådigt.
Jag är otroligt svag för Irland också, det var jag långt innan jag ens kom dit. Och hur många irländare har inte varit absoluta favvos genom åren? Vilken annan ö kan slå den långa listan av folk och företeelser? Van Morrison, Bono och U2, Yeats, Damien Rice, Beckett, Guinness, Hothouse Flowers, filmen The Commitments, The Pouges... Irland och Dublin, så grönt och så grått på en och samma gång. Irländare, jag bara gillar dem automatiskt. Kan de sen spela gitarr också, då är det kört.
Mallorca håller på att segla upp som en ny favorit-ö. Häromdan var jag återigen i fantastiska Valldemossa och åkte sedan vidare till Deía och Sóller på vidunderligt vackra bergsvägar. Hur kan man inte förälska sej i såna platser?
Här finns allt. Grönt, brunt, högt och djupt, vatten och berg. Maten är magisk. Vädret behöver jag inte ens nämna.
Innan jag kom hit brukade jag säga att jag hade svårt att tänka mej att det inte skulle gå att trivas här. Så rätt, så rätt. Om man inte trivs här, då har man ställt till det för sej på nåt vis. Då har man klantat sej, rest ifrån nån älskad person man inte kan vara utan eller nåt i den stilen.
Jag håller på att göra den här ön till min. Palma är redan min stad.
Och ön - jag kan bara sträcka ut handen och ta på den.
Kommentarer
Trackback
