flyttbloggen

Jag spelade tennis när jag gick i åttan. Drygt ett år tror jag det var tre kompisar och jag harvade i tennishallen i Kalmar. Ingen begåvning nån av oss, men vi hade himla kul.
Allt sedan dess har jag velat spela igen, men det har aldrig blivit av. En vän här på Mallorca har tennisbana i trädgården, och för ett tag sen provade jag att slå lite bollar med henne. Hon har inte heller spelat sen Mats Wilander var ung och hade snygga knän, och det var ju ett tag sen.  

Igår gjorde vi äntligen verklighet av vår idé om tennis en gång i veckan. Vi kallar det ful-tennis, eller mamma-tennis eftersom vännen i bland måste avbryta spelet för att amma.
På nåt vis sitter grundslagen ok, åtminstone forehanden och serven. Backhand vet jag inte, det tror jag jag ska sluta med, för där hade jag ett vettigt slag på 90 minuter. På min tid fick man lära sej enhandsfattad backhand, numera är det dinosauriekunskap (typ som att kunna spinna på spinnrock eller slå gärdesgård). Enhandsfattad är snyggare, men hemskt omodernt alltså. Det behövs nog ett riktigt pro för att lära mej nya vanor.

Målet igår var att vi skulle få bollen över nät tio gånger, fem slag var alltså. När vi kom dithän hade det gått nästan en och halv timme. Just det, så bra var vi. Och då var jag ändå sämre än min vän. Hm, det säger en del.

På måndag börjar barnen i tennisskola. Jag har tvingat dem. Det låter kanske hemskt, men kan man ingen annan sport, så kan man i alla fall komma långt med tennis. Jag vill hävda att tennis är allt som alla golfare hävdar att golfen är (de ljuger självklart, men såna är ju golfare); tillgängligt för alla och alla kan spela mot alla. Skillnaden är att i tennis behöver man bara ett racket och ett par vettiga skor.

Lite jävlaranamma är inte heller så dumt. Det har jag massor av.