Hemlängtan
Med fem andra svenskar i samma kvarter, som vi umgås med hela tiden, så blir det ganska mycket prat om hemlängtan. I olika konstellationer har vi försökt komma fram till vad det är man egentligen längtar efter; vad är hemma?
Jag har hela tiden försökt göra mitt bästa för att anpassa mej till allt här i Spanien. Jag insåg tidigt att det skulle bli alltför jobbigt om jag hela tiden skulle sträva emot och försvenska allting. Det funkar liksom inte att laga maten exakt likadant som hemma, till exempel. Man kan inte gå omkring och gräma sej över att det inte finns rökt skinka i alla butiker. Eller att trafiken är som den är. Jag kan inte göra mycket åt saken. Därför går jag inte heller omkring här och längtar efter isterband, grönsåpa och vita björkar. Det skulle ju vara helt outhärdligt.
Det finns naturligtvis saker här som är oslagbara också, som man kan tänka på när man vill hem till Sverige. Vädret, så klart. Nu när hösten är som värst i Sverige, då är det som svensk sommar här. Maten är på många vis fantastisk, frukten, grönsakerna och köttet. Potatisen är otroligt god. Livstempot, ingen stressar här. Och när man går omkring på stan, så ser folk varann i ögonen. Överallt möter man öppna ansikten, det är fantastiskt att uppleva som svensk, tycker jag. Vi har också en gemenskap här som vissa dagar liknar det gamla hippiekollektivets; öppna dörrar, storkok och springade barn.
Nej, hemlängtan för mej är nåt annat. Som jag skrivit tidigare, en längtan efter det som är invant och enkelt. De små avstånden i min lilla hemstad, cykla omkring på kända gator.
Och igår, när Kalmar FF vann SM-guld, stod vi framför tv:n hemma hos Super-Ola med tårar i ögonen och önskade oss hem. Med varsitt iskallt champagnefyllt glas skrålade vi med Queen i "We Are the Champions" och skulle gett en hel del för att få frysa på Stortorget. Då fanns ingen rim och reson, inga argument som bet.
Livet är allt bra märkligt ibland. Det är bara att inse.
Jag har hela tiden försökt göra mitt bästa för att anpassa mej till allt här i Spanien. Jag insåg tidigt att det skulle bli alltför jobbigt om jag hela tiden skulle sträva emot och försvenska allting. Det funkar liksom inte att laga maten exakt likadant som hemma, till exempel. Man kan inte gå omkring och gräma sej över att det inte finns rökt skinka i alla butiker. Eller att trafiken är som den är. Jag kan inte göra mycket åt saken. Därför går jag inte heller omkring här och längtar efter isterband, grönsåpa och vita björkar. Det skulle ju vara helt outhärdligt.
Det finns naturligtvis saker här som är oslagbara också, som man kan tänka på när man vill hem till Sverige. Vädret, så klart. Nu när hösten är som värst i Sverige, då är det som svensk sommar här. Maten är på många vis fantastisk, frukten, grönsakerna och köttet. Potatisen är otroligt god. Livstempot, ingen stressar här. Och när man går omkring på stan, så ser folk varann i ögonen. Överallt möter man öppna ansikten, det är fantastiskt att uppleva som svensk, tycker jag. Vi har också en gemenskap här som vissa dagar liknar det gamla hippiekollektivets; öppna dörrar, storkok och springade barn.
Nej, hemlängtan för mej är nåt annat. Som jag skrivit tidigare, en längtan efter det som är invant och enkelt. De små avstånden i min lilla hemstad, cykla omkring på kända gator.
Och igår, när Kalmar FF vann SM-guld, stod vi framför tv:n hemma hos Super-Ola med tårar i ögonen och önskade oss hem. Med varsitt iskallt champagnefyllt glas skrålade vi med Queen i "We Are the Champions" och skulle gett en hel del för att få frysa på Stortorget. Då fanns ingen rim och reson, inga argument som bet.
Livet är allt bra märkligt ibland. Det är bara att inse.
Kommentarer
Trackback
