flyttbloggen

Häromdan ringde hyrbilsfirman igen. Den här gången ville de att jag skulle komma och lämna tillbaka "bussen", dvs den illblåa Citroen C4 Picasso som jag kört omkring med i tre veckor.
Helt förvissad om att jag nu äntligen skulle få en normalstor bil igen, for jag ut till flygplatsen. Hela vägen dit tänkte jag på hur mycket enklare det nu skulle bli att ta sej runt och parkera på åsnestigarna i Palma. Nu kunde man andas ut! "Bussen" var trots allt en storlek större än vad vi egentligen betalar för, och var i våra ögon en tillfällig bekantskap.

Väl på plats i hyrbilsgaraget, fick jag klart för mej att de hade ställt iordning en annan likadan bil/buss till mej. JAHA?!  Jag blev så trött, att det enda jag orkade tänka var: "Ja, den är i alla fall säker."

Trots att de var redo att lämna ut bilen, de hade ju ringt två dar innan, fick jag vänta 50 minuter på att de tvättade bilen. Det kunde de ju rimligtvis inte ha förberett. När jag stått där och frusit i en halvtimmen, sa jag till tysken bakom disken att han minsann fick skynda på det hela.

"I'm sorrchy, zey zed önly taake five minit", sa han.
"Yeah, sure, but this is Spain!", svarade jag.

Varpå tysken flinade igenkännande.

Så nu har jag en grå Citroen C4 Picasso, i fall nån av er skulle vilja kunna känna igen mej när jag kommer körande. Och om nån av er då vill åka med, så har jag huuuuuur mycket plats som helst.