flyttbloggen

Jag har varit ifrån Sverige i tre månader. Det är rekord, naturligtvis. Bara folk som rest jorden runt, var au pairer och studerat på college har varit hemifrån så länge utan att definitivt byta adress. Jag har aldrig gjort nåt av det, alltså är det rekord.

Måste säga att det är förvånasvärt lite jag saknar från Sverige. Bortsett från den där svårdefinierade hemlängtan, känslan av att bo i ett färdigmöblerat hus och att sakna nära och kära.

Det är svårt att hitta ett umgänge när man lite halvt tillfälligt gör ett nedslag på en plats som vi har gjort. Vi har i det sammanhanget haft en enorm tur, vi har minst tre otroligt trevliga familjer att umgås med. Vi bor nära varann, barnen leker och vi käkar tillsammans ibland.
De som är bofasta, gör en stor affär av att försöka erövra och knyta till sej nya familjer som kommer hit. Man vill ha vänner för resten av livet, andra som också ska stanna för gott och leva här. Det blir nåt som mest liknar dragkamp mellan olika familjer; alla vill "ha" de nya som verkar trevliga och har barn i ungefär samma ålder. Det bjuds hem till den ena villan flottare än den andra, och väljer man att umgås med den ene, så blir man automatiskt en besvikelse för den andra.

I Sverige har jag upplevt att det nästan kan var omöjligt att skaffa nya vänner. Alla har sitt umgänge spikat sen många år. Alla har sina traditioner på nyår, midsommar och till kräftskivan. Det går inte att ändra på nåt av det, och ärligt talat verkar många i vår ålder vara ointresserade av att lära känna nytt folk.

Här i Spanien (nu menar jag inte generellt i hela landet, utan i den lilla svensk-communityn här omkring Palma) blir det liksom inte riktigt normalt umgänge, framförallt inte för barnen. Vi har det som sagt bra, våra barn kan springa själva till kompisarna här, vi bor på samma inhängade områden. Andra barn skjutsas fram och tillbaka till kompisar som föräldrarna valt ut som lämpliga att leka med. En del barn hämtas av barnflickor (typ 18 år gamla) och tillbringar resten av dagen fram till läggdags med en mängd uppstyrda aktiviteter utan närvaro av föräldrarna. Och vad föräldrarna i sin tur gör, har jag ingen aning om, men de jobbar i alla fall inte. Det hade ju kanske varit det normala i Sverige.

Tidigare har nämnt att jag gillar det som är genuint och äkta. Det finns inget sånt här vad gäller umgänge i de här kretsarna som jag talar om. Till slut vet man inte vad som är rätt och fel och då står man där med tre familjer, som magkänslan sa ok till första veckan.
För alla de andra är besvikna. För att vi inte var tillräckligt rika, hade tillräckligt utstuderade uppfostringsmetoder eller fjäskade tillräckligt mycket. Vi var inte tillräckligt impade av deras flotta hus och bilar. Vi kom hit och genomskådade dem!
Vi kom hit och var oss själva. Och det har vi tjänat på i längden.