The bigger fish
"There's always a bigger fish!"
Så säger Qui Gon i Star Wars - Episode I när monstret som förföljer dem blir uppätet av ett ännu större monster. Detta uttryck har kommit att bli ett av mina favoriter under veckorna på Mallorca.
För precis så är det att bo därnere; man tycker man kommit upp sej lite. Man har fått lite extra livsutrymme, ett par extra slantar och lite lyx. Det är då man inser att de finns folk som är mycket rikare. Jag menar verkligen mycket rikare.
"Det är som när man spelar poker, man flyttas upp ett bord om man spelar bra. Och till slut är man på en helt ny nivå." Så sa en svensk vän på besök, som hemma är van vid att vara den största fisken. Jag tror han trivs med att slippa vara det ibland, så han trivs på Mallorca.
På Mallis har vi inget att bevisa. Vi kommer aldrig att bjuda på det dyraste vinet, aldrig ha den flottaste bilen eller största huset. Och det är skönt, ingen är avundsjuk på oss för att vi har det bra. Snarare suddas gränserna ut.
Ingen tycker det är anmärkningsvärt att man har städhjälp, barnflicka (det har inte vi, men många andra), trädgårdsmästare eller nån som tvättar ens bil.
Ju mer pengar man tjänar, desto mer skitsnack och rykten går det. Så är det ofelbart, i alla fall i Sverige. Det är ju fult att tjäna pengar här, det strider mot idén om folkhemmet, det socialdemokratiska ideal och framförallt jantelagen. Man ska inte tro att man är nåt, bara för att man tjänar pengar.
Ja, tack och lov för att man inte är lokalkändis också, det verkar smått outhärdligt. Då måste man passa sej noga för att till exempel visa överkroppen i lokaltidningen, kliva in i taxibilar tillsammans med blondiner, säga för mycket, säga för lite, stava fel och man får absolut inte tjäna pengar. Och gör man det ska man helst låtsas som man inte har ett öre, vilket är en svår ekvation att lösa.
Fast det går att trösta sej med att det alltid finns en större fisk, så det gäller att passa sej så man inte blir uppäten. För egen del klarar jag mej utmärkt från det, jag har alldeles för många taggar.
Så säger Qui Gon i Star Wars - Episode I när monstret som förföljer dem blir uppätet av ett ännu större monster. Detta uttryck har kommit att bli ett av mina favoriter under veckorna på Mallorca.
För precis så är det att bo därnere; man tycker man kommit upp sej lite. Man har fått lite extra livsutrymme, ett par extra slantar och lite lyx. Det är då man inser att de finns folk som är mycket rikare. Jag menar verkligen mycket rikare.
"Det är som när man spelar poker, man flyttas upp ett bord om man spelar bra. Och till slut är man på en helt ny nivå." Så sa en svensk vän på besök, som hemma är van vid att vara den största fisken. Jag tror han trivs med att slippa vara det ibland, så han trivs på Mallorca.
På Mallis har vi inget att bevisa. Vi kommer aldrig att bjuda på det dyraste vinet, aldrig ha den flottaste bilen eller största huset. Och det är skönt, ingen är avundsjuk på oss för att vi har det bra. Snarare suddas gränserna ut.
Ingen tycker det är anmärkningsvärt att man har städhjälp, barnflicka (det har inte vi, men många andra), trädgårdsmästare eller nån som tvättar ens bil.
Ju mer pengar man tjänar, desto mer skitsnack och rykten går det. Så är det ofelbart, i alla fall i Sverige. Det är ju fult att tjäna pengar här, det strider mot idén om folkhemmet, det socialdemokratiska ideal och framförallt jantelagen. Man ska inte tro att man är nåt, bara för att man tjänar pengar.
Ja, tack och lov för att man inte är lokalkändis också, det verkar smått outhärdligt. Då måste man passa sej noga för att till exempel visa överkroppen i lokaltidningen, kliva in i taxibilar tillsammans med blondiner, säga för mycket, säga för lite, stava fel och man får absolut inte tjäna pengar. Och gör man det ska man helst låtsas som man inte har ett öre, vilket är en svår ekvation att lösa.
Fast det går att trösta sej med att det alltid finns en större fisk, så det gäller att passa sej så man inte blir uppäten. För egen del klarar jag mej utmärkt från det, jag har alldeles för många taggar.
Väder
Här i Sverige kollar man alltid vädret, innan man ska göra nåt på sommarn. En kräftskiva, konsert eller grillkväll kan lätt bli förstörd av regn och 12 graders värme. Detta har genom generationer gjort svenskarna till ett folk som har koll på vädret, och som vet att passa på när det bjuds på solsken.
På Mallorca finns inte samma problem, det går att lita på värmen på ett annat sätt. Jag vande mej faktiskt vid att helt tänka bort väderfrågan under vår fem inledande veckor därnere. Det var sol varenda dag, helt enkelt. Och var det inte sol, så var det svalt och skönt, något som tacksamt mottogs som just svalka.
För svenskarna är väderfrågan så laddad, att den faktiskt kan förstöra ett helt år för nån stackare som fick regn på semestern. Man hämtar sej liksom aldrig, inte förrän man får ledigt nästa år. Batterierna fortsätter vara urladdade hela vintern, och både kropp och själ går på sparlåga. Kanske är det därför vi är så tråkigt bra på skilsmässor, självmord, depressioner, utbrändhet och kaffedrickande i det här landet.
Jag tror inte det är mörkret i sej som ger allt det där eländet, utan bristen på värme under sommaren. Inte undra på att vi gav oss i väg på charter till Mallorca så tidigt som 1955, då gick det första flyget dit från Sverige. Resan tog tio timmar, inklusive fyra mellanlandningar. Men vad gör man inte för att få värma upp sej lite.
Vädret har varit utsökt bra i tio dar nu, här i Sverige. De enda som klagar, är de som precis börjat jobba igen. Av gammal arbetartradition ska man ju ha semester i juli, för det är ju så mörkt i augusti. Det där har jag aldrig förstått. Alla ni som har möjlighet att välja när ni ska vara lediga, här kommer ett tips: Det är varmt i augusti. Varmt i vattnet, varmt i luften och mindre folk överallt. Och varmt!
På Mallorca finns inte samma problem, det går att lita på värmen på ett annat sätt. Jag vande mej faktiskt vid att helt tänka bort väderfrågan under vår fem inledande veckor därnere. Det var sol varenda dag, helt enkelt. Och var det inte sol, så var det svalt och skönt, något som tacksamt mottogs som just svalka.
För svenskarna är väderfrågan så laddad, att den faktiskt kan förstöra ett helt år för nån stackare som fick regn på semestern. Man hämtar sej liksom aldrig, inte förrän man får ledigt nästa år. Batterierna fortsätter vara urladdade hela vintern, och både kropp och själ går på sparlåga. Kanske är det därför vi är så tråkigt bra på skilsmässor, självmord, depressioner, utbrändhet och kaffedrickande i det här landet.
Jag tror inte det är mörkret i sej som ger allt det där eländet, utan bristen på värme under sommaren. Inte undra på att vi gav oss i väg på charter till Mallorca så tidigt som 1955, då gick det första flyget dit från Sverige. Resan tog tio timmar, inklusive fyra mellanlandningar. Men vad gör man inte för att få värma upp sej lite.
Vädret har varit utsökt bra i tio dar nu, här i Sverige. De enda som klagar, är de som precis börjat jobba igen. Av gammal arbetartradition ska man ju ha semester i juli, för det är ju så mörkt i augusti. Det där har jag aldrig förstått. Alla ni som har möjlighet att välja när ni ska vara lediga, här kommer ett tips: Det är varmt i augusti. Varmt i vattnet, varmt i luften och mindre folk överallt. Och varmt!
Vackert land
Det regnar i Sverige när vi kommer hem.
Men det gör inget, för här är så otroligt vackert.
Barnen hoppar ur bilen ett kvarter hemifrån och springer sista biten. Vid brevlådan sitter den ena katten och väntar.
Det är märkligt. Just nu vet jag inte riktigt var jag bor nånstans.
Vi äter sill och potatis, och det är så förtvivlat gott med kranvatten. Och aldrig har vi haft så mycket hallon.
Men det gör inget, för här är så otroligt vackert.
Barnen hoppar ur bilen ett kvarter hemifrån och springer sista biten. Vid brevlådan sitter den ena katten och väntar.
Det är märkligt. Just nu vet jag inte riktigt var jag bor nånstans.
Vi äter sill och potatis, och det är så förtvivlat gott med kranvatten. Och aldrig har vi haft så mycket hallon.
Några bilder
Simon simmar lätt 15-20 meter under vattnet.
Tre meter upp! Det här är områdets pool, alltså inte i vår trädgård.
Hur många av er har en sånhär buske vi garageuppfarten?
Köpa egen vattenläcka?
Många undrar varför vi inte kööööper ett hus på Mallorca, om vi nu ändå tänker bo här ett tag. Tja, det vore väl trevligt, men än så länge har jag bara blivit avskräckt. Alltså inte från att bo på denna ljuvliga plats, utan från alla de tröttsamma telefonsamtal och väntande på hantverkare som alla som ääääger hus här utsätts för.
Häromdan for vi längs (for och for, förresten, snarare kröp) en vacker bergsväg på västra Mallorca och överallt var det hus till salu. Prisläget kan nog ha varit i klass med en möglig stuga på Haga Park, så man kan minsann få ett eget stup för en mille här.
De flesta hus här verkar komma kompletta med vattenläckor, dånande luftkonditioneringsapparatur och många mycket tveksamma elinstallationer.
Maken har spenderat en ganska stor del av sin vakna tid här med att telefonera till vice värden (en hålögd dansk rödvinsfantast) och framlägga diverse klagomål på vårt hyrda hus. Kort sagt; inget fungerar riktigt som det ska, någonsin. Till exempel har vi tre svenska familjer som bor grannar i likadana hus exakt samma vattenläcka. Vi har poolpumpar coh bevattningsanläggningar som funkar lite när de råkar skramla igång. Vi har luftkonditioneringar som läcker vatten, rasslar och i bästa fall kyler luften lite då och då.
Ett tag gick det en säkring varje gång vi startade diskmaskinen. När elektrikern varit här och konstaterat (med en spansk axelryckning) att inget var fel, började samma säkring gå när vi startade torktumlaren. Sen försvann hela fenomenet lika plötsligt som det kom.
Från började fick vi ett telefonnummer till vår fasta telefon som fungerade utmärkt. Sen kom bredbandsinstallatören och hävdade att vi inte kunde ha det numret kvar om vi vill ha bredband. Nähä, då fick vi ett nytt nummer. Alltsammans fungerade fint i en vecka, sen slutade plötsligt telefonen att fungera. Bredbandet fungerade, men telefonen var död.
En ny installatör kom, arbetade och slet sitt hår i två timmar, varpå jag fick hans mobilnummer med orden:
" I don't knaaw, scverry complicaaated... you schavve prabblem you call me, I see prabblem, I knaaw problem. OK??"
En halv dag senare förstod vi att han bytt tillbaka till vårt första telefonnummer igen, eftersom ingen av de som hade det nya numret kom fram.
I samband med det, fick maken onda aningar och kollade upp vår faktura från telefonbolaget. Jodå, mycket riktigt hade man fakturerat oss för två nummer hela tiden. Det ska de få äta upp...
Så jag tror inte vi är riktigt mogna för att äga hus här än. Innan dess vill jag åtminstone tala spanska ordentligt.
Häromdan for vi längs (for och for, förresten, snarare kröp) en vacker bergsväg på västra Mallorca och överallt var det hus till salu. Prisläget kan nog ha varit i klass med en möglig stuga på Haga Park, så man kan minsann få ett eget stup för en mille här.
De flesta hus här verkar komma kompletta med vattenläckor, dånande luftkonditioneringsapparatur och många mycket tveksamma elinstallationer.
Maken har spenderat en ganska stor del av sin vakna tid här med att telefonera till vice värden (en hålögd dansk rödvinsfantast) och framlägga diverse klagomål på vårt hyrda hus. Kort sagt; inget fungerar riktigt som det ska, någonsin. Till exempel har vi tre svenska familjer som bor grannar i likadana hus exakt samma vattenläcka. Vi har poolpumpar coh bevattningsanläggningar som funkar lite när de råkar skramla igång. Vi har luftkonditioneringar som läcker vatten, rasslar och i bästa fall kyler luften lite då och då.
Ett tag gick det en säkring varje gång vi startade diskmaskinen. När elektrikern varit här och konstaterat (med en spansk axelryckning) att inget var fel, började samma säkring gå när vi startade torktumlaren. Sen försvann hela fenomenet lika plötsligt som det kom.
Från började fick vi ett telefonnummer till vår fasta telefon som fungerade utmärkt. Sen kom bredbandsinstallatören och hävdade att vi inte kunde ha det numret kvar om vi vill ha bredband. Nähä, då fick vi ett nytt nummer. Alltsammans fungerade fint i en vecka, sen slutade plötsligt telefonen att fungera. Bredbandet fungerade, men telefonen var död.
En ny installatör kom, arbetade och slet sitt hår i två timmar, varpå jag fick hans mobilnummer med orden:
" I don't knaaw, scverry complicaaated... you schavve prabblem you call me, I see prabblem, I knaaw problem. OK??"
En halv dag senare förstod vi att han bytt tillbaka till vårt första telefonnummer igen, eftersom ingen av de som hade det nya numret kom fram.
I samband med det, fick maken onda aningar och kollade upp vår faktura från telefonbolaget. Jodå, mycket riktigt hade man fakturerat oss för två nummer hela tiden. Det ska de få äta upp...
Så jag tror inte vi är riktigt mogna för att äga hus här än. Innan dess vill jag åtminstone tala spanska ordentligt.
Lyxhustruliv
Nu tänkte jag försöka bena ut hur livet ser ut för en lyxhustru, eller hur ni nu vill kalla mej.
Vi bor ju i ett hyrt hus. Trädgården och poolen tas om hand av trädgårdsmästaren (gaarrchderer på spenglish) och pool guy. Samtliga talar engelska hjälpligt. Deras engelska är i vilket fall betydligt mer utvecklad än min spanska.
Jag vill också direkt klargöra att ingen av dessa spanska män, som regelbundet traskar omkring i min trädgård, är någon halvt avklädd sexbomb. Och jag är ingen desperat hemmafru, för den delen.
Trädgårdsmästaren har hittills klippt gräset en gång varannan vecka, och inget mer. Igår klagade jag, och påpekade (helt osvenskt) i bestämd ton att han minsann fick ta och röja upp lite bland buskar och rabatter. Och framförallt ta och och plantera något levande i trädgårdens största rabatt! Den består i dagsläget av jord och ogräs samt ett fågelbad som jag ställt dit. Han lovade plantera nya buskar och rensa ogräs. Nu ska vi se hur lång tid det tar innan det blir av.
Nej, man kan liksom inte gå här och tro att nåt löser sej av sej självt. Det gäller att ligga på, klaga (vänligt, men mycket bestämt), ringa igen, påpeka och klaga igen. Här funkar det inte att bocka, buga, säga ursäkta mej och hålla sin plats i kön, då kommer man liksom aldrig fram till kassan.
Hittills har vi mest handlat på vanliga matvaruhus, precis som hemma i Sverige. Alltså inte så många slaktare och bagare eller grönsaksmarknader än. Framförallt är det för varmt att åka omkring med barnen i bilen till tio olika ställen för att få ihop en matkasse.
Nu har vi i alla fall hittat till slaktaren, som har butik ett kvarter från där vi brukar handla övrig mat. Precis som vännen S berättade, är det svårt att gå tillbaka till vacuumpackat när man en gång börjat handla där. Entrecoten är sagolik, lammkotletterna likså. Nu återstår att äta sej igenom det övriga utbudet av kött (styckat precis som man vill ha det), kyckling och alla roliga korvar. Jag kallar dem äkta korv, alltså de innehåller kött och är stoppade i riktiga fjälster.
En gång i vecka kommer städerskan. Hon stryker och städar, dammar, torkar golv och putsar fönster när det behövs. Vi har nyss bytt städerska, eftersom den första vi hade tvättade sönder våra kläder och tog dubbelt så mycket betalt som alla andra. Hon var dessutom tyska, vilket av nån anledning kändes obehagligt... som om hon var ute efter oss.
Numera tvättar vi själva ("no lavar!" påpekade jag noga för nya städerskan, som nickade och sa "no no") och lägger stryktvätten i ett skåp. Tänk er själva att kunna välja bort allt hushållsarbete som man tycker är tråkigt, det är lyxigt.
I övrigt spenderar jag och barnen mycket tid vid poolen tillsammans med andra lediga mammor och barn. Det går väldigt lätt att fördriva tid med att prata, dricka iste och äta frukt.
Mycket tid går också åt till att köra omkring och lära sej hitta överallt. Just nu försöker vi hitta några alternativa badstränder, så att man kan variera sej lite. Vart man än kommer är det underbart varmt vatten, mjukigt sandigt och välskött.
Än återstår en del arbete innan jag kan kalla Mallorca min ö, men än så länge kommer vi mycket bra överens. Plötsligt är bergsvägarna, med tillhörande stup, helt ok. För trots allt finns där oftast en vit strand och turkost vatten vid vägs ände, och det är väl värt resan.
Habla vaddå?
Jag ser väl antagligen ut som en spanjorska. Ja, i alla fall det i kombination med att spanjorer i allmänhet inte ens försöker prata engelska. Hursomhelst pratar alla spanska med mej, utan att tveka, som om jag hade varit rågblond i Rättvik ungefär.
Ja, jag gör mitt bästa för att förstå och svara, men ofta går det så fort så jag inte hinner med. Än så länge förstår jag lite grann, talar på nivå artighetsfras och i övrigt fyller jag på med tyska och engelska.
Jag skaffar kontantkort till mobilen på Palmas största varuhus, typ NK:
"Habla inglés?"
"No, no!"
"Öh, nähä... öh necesito (det tog jag rakt ur "La Bamba") un tarjeta (kort heter ju tarjeta, det vet alla som kollar på La Liga) de refill de Vodafone."
"Ah, sí sí. Momento!"
Otroligt, det kändes lite som rövarspråket, men det funkade alldeles utmärkt. Det är liksom inte heller nån idé att gå in i en butik här och börja med långa utläggningar på engelska av typen:
"Excuse me, do you have a book about Mallorcan artists, please?"
Då är det mycket bättre att säga:
"Schavve yo book artistas de Mallorca?" Dra till med värsta pidguinengelskan, det funkar mycket bättre.
Nej, man kan inte säga att spanjorerna är speciellt bra på engelska. Antar att boven i dramat som vanligt är alla dubbade filmer och tv-serier, som vi svenskar sett på originalspråket med text och lärt oss massor på. "We learned more from a tree-minute-record, baby, than we ever learned in school", slår Springsteen fast så klokt.
Däremot tas det artigt och tacksamt emot att man försöker sej på spanskan. Idag skulle jag instruera vår nya städerska hur vi vill ha städat. Det var inte så lätt, men det gick ok ändå, med teckenspråk, pekande och en hel del skratt. Hon kacklade på med långa haranger, och jag hade övat in några glosor (typ tvätta, stryka och skura). Hon kan mycket väl ha stått där och lett och sagt att jag var dum i huvudet på spanska, jag har ingen aning. Och jag rev mej i huvudet och sa på en massa irriterade ord på svenska.
De första orden jag lärde nya här på Mallorca var följande:
piscina - pool
miel - honung
nata - grädde
mantequilla - smör
samt en mängd namn på kryddväxter och några trafikskyltar.
Ja, det blir kanske lite av en beskrivning av vad som intresserat mej här hittills; mat och bad.
¡Hasta luego!
Ja, jag gör mitt bästa för att förstå och svara, men ofta går det så fort så jag inte hinner med. Än så länge förstår jag lite grann, talar på nivå artighetsfras och i övrigt fyller jag på med tyska och engelska.
Jag skaffar kontantkort till mobilen på Palmas största varuhus, typ NK:
"Habla inglés?"
"No, no!"
"Öh, nähä... öh necesito (det tog jag rakt ur "La Bamba") un tarjeta (kort heter ju tarjeta, det vet alla som kollar på La Liga) de refill de Vodafone."
"Ah, sí sí. Momento!"
Otroligt, det kändes lite som rövarspråket, men det funkade alldeles utmärkt. Det är liksom inte heller nån idé att gå in i en butik här och börja med långa utläggningar på engelska av typen:
"Excuse me, do you have a book about Mallorcan artists, please?"
Då är det mycket bättre att säga:
"Schavve yo book artistas de Mallorca?" Dra till med värsta pidguinengelskan, det funkar mycket bättre.
Nej, man kan inte säga att spanjorerna är speciellt bra på engelska. Antar att boven i dramat som vanligt är alla dubbade filmer och tv-serier, som vi svenskar sett på originalspråket med text och lärt oss massor på. "We learned more from a tree-minute-record, baby, than we ever learned in school", slår Springsteen fast så klokt.
Däremot tas det artigt och tacksamt emot att man försöker sej på spanskan. Idag skulle jag instruera vår nya städerska hur vi vill ha städat. Det var inte så lätt, men det gick ok ändå, med teckenspråk, pekande och en hel del skratt. Hon kacklade på med långa haranger, och jag hade övat in några glosor (typ tvätta, stryka och skura). Hon kan mycket väl ha stått där och lett och sagt att jag var dum i huvudet på spanska, jag har ingen aning. Och jag rev mej i huvudet och sa på en massa irriterade ord på svenska.
De första orden jag lärde nya här på Mallorca var följande:
piscina - pool
miel - honung
nata - grädde
mantequilla - smör
samt en mängd namn på kryddväxter och några trafikskyltar.
Ja, det blir kanske lite av en beskrivning av vad som intresserat mej här hittills; mat och bad.
¡Hasta luego!
Det drömda sommartorpet
Efter nästan tre veckor på Mallorca, börjar jag så smått drömma om ett torp i Sverige. Ni vet, ett sånt där med såpskurade golv, vedspis och flaggstång. Det är så härnere, att det svenska inom mej bubblar upp ibland och jag överväldigas av tankar på jordgubbar, abborrmete och doftande tång.
"Det är lätt att bli blödig och nostalgisk, fast man bara bytt miljö...", som den gode Winnerbäck sjunger.
Än så länge landar det ungefär vid att vi bor i det drömda torpet på sommarn, och flyttar som svalor till Mallorca framåt hösten. Jo, ni vet väl vid det här laget att jag är lite romatiskt lagd. Visst låter det väl ändå idealiskt?
En del av min barndoms somrar är utspelas i just ett såntdär torp. Läskback i jordkällarn (vi hade aldrig läsk annars). Mormors omöjliga solsäng, som ingen kunde fälla upp riktigt. Mariekex, saftglas med getingar i, doften av flytvästen, metmaskar och somna på durken i båten.
Jag tittar på Sommartorpet på webb-tvn. Fan, va de håller på och hyvlar plank och putsar fasader.
Jag läser DN, som skriver om nån undersökning från Sverige. Väldigt stor andel av svenskarna berättar att de ska "fixa" med huset på semestern. Bygga altaner, lägga sten och sånt trist.
Och jag tänker att det är väldigt skönt att slippa alla de där måstena. Här, i vårt hyrda hus, finns inga såna.
Ibland när jag lagar mat i mitt spanska kök (när ni kommer till Spanien, måste ni äta lammkött. Jag menar det verkligen, även ni som hatar lamm, det är helt annat här. Inte en kofta i sikte!), kommer det märklig musik på podden som jag satt på blanda spår. Märklig i den bemärkelsen att den kanske inte passar in så bra här, i den här miljön. "Så länge skutan kan gå", från en Taube-tributplatta och "Honung och guld" med Gyllene Tider och så "Hälsingland" förstås. De hade kanske passat bättre in på torpet. Men på nåt sätt sträcker jag på mej, i min svenskhet och mitt medfödda vemod, när jag hör dem här i Spanien. Fuck you, Macarena, liksom.
Jag ser fram emot det där torpet ändå, trots att jag måste skrapa färgflagor på snickarglädjen. Jag ser fram emot att bli väckt av flugor på näsan och att lyssna på pratradio. Ta mej fasen om jag inte ska ta och vispa upp lite egen limfärg också, samtidigt som jag lagar gubbröra. Kanske så småningom nåra barnbarn kommer dit och plockar kantareller. I stort handlar det nog om att leva ett sommarliv, där det inte är så jädra noga med allt. En fusion av det liv vi har här på Mallorca - utan planer och klocka - med den svenska sommarn - frisk grönska och svala nätter.
Blir det sen norra Öland eller Blekinge skärgård... ah, what the heck.
(Möjligen är allt detta svenska nåt jag sett i en ölreklam nångång, plötsligt blir jag osäker...)
"Det är lätt att bli blödig och nostalgisk, fast man bara bytt miljö...", som den gode Winnerbäck sjunger.
Än så länge landar det ungefär vid att vi bor i det drömda torpet på sommarn, och flyttar som svalor till Mallorca framåt hösten. Jo, ni vet väl vid det här laget att jag är lite romatiskt lagd. Visst låter det väl ändå idealiskt?
En del av min barndoms somrar är utspelas i just ett såntdär torp. Läskback i jordkällarn (vi hade aldrig läsk annars). Mormors omöjliga solsäng, som ingen kunde fälla upp riktigt. Mariekex, saftglas med getingar i, doften av flytvästen, metmaskar och somna på durken i båten.
Jag tittar på Sommartorpet på webb-tvn. Fan, va de håller på och hyvlar plank och putsar fasader.
Jag läser DN, som skriver om nån undersökning från Sverige. Väldigt stor andel av svenskarna berättar att de ska "fixa" med huset på semestern. Bygga altaner, lägga sten och sånt trist.
Och jag tänker att det är väldigt skönt att slippa alla de där måstena. Här, i vårt hyrda hus, finns inga såna.
Ibland när jag lagar mat i mitt spanska kök (när ni kommer till Spanien, måste ni äta lammkött. Jag menar det verkligen, även ni som hatar lamm, det är helt annat här. Inte en kofta i sikte!), kommer det märklig musik på podden som jag satt på blanda spår. Märklig i den bemärkelsen att den kanske inte passar in så bra här, i den här miljön. "Så länge skutan kan gå", från en Taube-tributplatta och "Honung och guld" med Gyllene Tider och så "Hälsingland" förstås. De hade kanske passat bättre in på torpet. Men på nåt sätt sträcker jag på mej, i min svenskhet och mitt medfödda vemod, när jag hör dem här i Spanien. Fuck you, Macarena, liksom.
Jag ser fram emot det där torpet ändå, trots att jag måste skrapa färgflagor på snickarglädjen. Jag ser fram emot att bli väckt av flugor på näsan och att lyssna på pratradio. Ta mej fasen om jag inte ska ta och vispa upp lite egen limfärg också, samtidigt som jag lagar gubbröra. Kanske så småningom nåra barnbarn kommer dit och plockar kantareller. I stort handlar det nog om att leva ett sommarliv, där det inte är så jädra noga med allt. En fusion av det liv vi har här på Mallorca - utan planer och klocka - med den svenska sommarn - frisk grönska och svala nätter.
Blir det sen norra Öland eller Blekinge skärgård... ah, what the heck.
(Möjligen är allt detta svenska nåt jag sett i en ölreklam nångång, plötsligt blir jag osäker...)
Solen i ögonen
Jag hade memorerat noga vilken dag Winnerbäck skulle sommarprata i radion, det skulle jag absolut inte missa. Men det gjorde jag naturligtvis. Jag såg det missade samtalet från brorsan, som antagligen ville påminna mej, alldeles för sent.
En av de sista kvällarna innan vi åkte ner till Spanien, satt jag uppe sent och läste igenom allt på Lars Winnerbäcks hemsida. Det kändes som om jag hade lyssnat på hans musik länge, men visste egentligen inte så mycket om honom som person. (Det verkar vara nåt genomgående drag när det gäller mina favoritartister, se vidare inlägg om Plura och Lundell på min andra blogg. Förresten, vad tjänar det till att veta en massa om dem? Det är ännu oklart.) I Winnerbäcks fall kan det ju bero på att han i stort sett aldrig ger intervjuer, precis som herrar Plura och Lundell.
När jag läste biografin på hemsidan, tyckte jag det kändes som jag satt och läste om mej själv. Om man ska jämföra Winnerbäck och mej, så är vi kanske barn av vår tid, beröringspunkterna blev många. Förvirringen kring myten om folkhemmet, och ensamheten mitt i gemenskapen blev tydlig på nåt vis. Och sen är det ju allt om de där brandgula stolarna, Magnus Johansson och åka cykel genom villområdena.
Nu har jag insett fördelarna med podcaster (en funktion på podden där man kan ladda hem bl.a. radioprogram), nåt som jag inte engagerat mej i innan, eftersom jag inte är mycket till radiolyssnare egentligen. Formatet passade mej bra. Andra kanske tycker det är synd att man inte får höra hela låtarna, men jag tycker det var en fördel, det är ändå det talade ordet man vill åt. Jag brukar alltid vimsa iväg i koncentrationen när det kommer en låt (ofta väljer sommarpratarna ofattbart dålig musik), då ska jag passa på att göra saker och kommer tillbaka till radion lagom till nästa låt och sen är det kört.
Det blev dryga 50 minuter med Lars (usch, jag vet inte, men jag har väldigt svårt att kalla honom Lasse) ute i solen. Jag låg där på en solsäng, och blickade upp på den knallblå himlen som bara stördes av vitmagade charterplan som for kors och tvärs på väg till eller från det här lilla paradiset. Ja, jag låg där med solen i ögonen och lyssnade när han talade om sin blyghet, sin prestationsångest och det svenska vemodet. Och jag kände igen mej själv i mycket av det han sa, till exempel förvåningen när nån känner igen sej i det man skrivit, när man knappt själv fattar vad man satt på pränt.
Dessutom hade han valt bra musik, det var nästan lite trist att jag inte fick höra helheten.
Jag satt för första gången och lyssnade aktivt på nåt talat på podden, jag ser det som ett framsteg i min ambition att stressa av.
Ni som missade Sommar i P1 med Lars Winnerbäck, klicka här. (Sen kan ni gå vidare och lyssna på Fredrik Lindström också, mycket underhållande.) Kolla också in bonus-klippen, där finns en liten guldklimp.
En av de sista kvällarna innan vi åkte ner till Spanien, satt jag uppe sent och läste igenom allt på Lars Winnerbäcks hemsida. Det kändes som om jag hade lyssnat på hans musik länge, men visste egentligen inte så mycket om honom som person. (Det verkar vara nåt genomgående drag när det gäller mina favoritartister, se vidare inlägg om Plura och Lundell på min andra blogg. Förresten, vad tjänar det till att veta en massa om dem? Det är ännu oklart.) I Winnerbäcks fall kan det ju bero på att han i stort sett aldrig ger intervjuer, precis som herrar Plura och Lundell.
När jag läste biografin på hemsidan, tyckte jag det kändes som jag satt och läste om mej själv. Om man ska jämföra Winnerbäck och mej, så är vi kanske barn av vår tid, beröringspunkterna blev många. Förvirringen kring myten om folkhemmet, och ensamheten mitt i gemenskapen blev tydlig på nåt vis. Och sen är det ju allt om de där brandgula stolarna, Magnus Johansson och åka cykel genom villområdena.
Nu har jag insett fördelarna med podcaster (en funktion på podden där man kan ladda hem bl.a. radioprogram), nåt som jag inte engagerat mej i innan, eftersom jag inte är mycket till radiolyssnare egentligen. Formatet passade mej bra. Andra kanske tycker det är synd att man inte får höra hela låtarna, men jag tycker det var en fördel, det är ändå det talade ordet man vill åt. Jag brukar alltid vimsa iväg i koncentrationen när det kommer en låt (ofta väljer sommarpratarna ofattbart dålig musik), då ska jag passa på att göra saker och kommer tillbaka till radion lagom till nästa låt och sen är det kört.
Det blev dryga 50 minuter med Lars (usch, jag vet inte, men jag har väldigt svårt att kalla honom Lasse) ute i solen. Jag låg där på en solsäng, och blickade upp på den knallblå himlen som bara stördes av vitmagade charterplan som for kors och tvärs på väg till eller från det här lilla paradiset. Ja, jag låg där med solen i ögonen och lyssnade när han talade om sin blyghet, sin prestationsångest och det svenska vemodet. Och jag kände igen mej själv i mycket av det han sa, till exempel förvåningen när nån känner igen sej i det man skrivit, när man knappt själv fattar vad man satt på pränt.
Dessutom hade han valt bra musik, det var nästan lite trist att jag inte fick höra helheten.
Jag satt för första gången och lyssnade aktivt på nåt talat på podden, jag ser det som ett framsteg i min ambition att stressa av.
Ni som missade Sommar i P1 med Lars Winnerbäck, klicka här. (Sen kan ni gå vidare och lyssna på Fredrik Lindström också, mycket underhållande.) Kolla också in bonus-klippen, där finns en liten guldklimp.
Vilda husdjur
Vi har ju lämnat två högt älskade katter kvar i Sverige, och vi saknar dem verkligen. Faktum är att det är familjen, katterna och trädgården som jag saknar mest. I nämnd ordning.
Djurlivet här i den spanska trädgården är faktiskt ganska livligt ändå. Det är många fåglar omkring i träden och på golfbanan går det små roliga storkar och hackar i marken.
I poolen har vi haft både fladdermöss och grodor simmande, och häromdan satt det en vandrande pinne på altandörren. De trodde jag ju bara fanns i tropiska regnskogar.
Nu satt vi just här och åt middag på altanen. Efter att ha prasslat i gräset en stund, dök plötsligt en sköldpadda upp under en buske. Han bara kom gående där och hade väl inte tanke på att han var just en sköldpadda. För oss var det tok-exotiskt, och alla blev helt lyckliga.
Raskt fick vi fram ett par gurkbitar, som sköldpaddan raskt knaprade i sej. Sen bjöd vi honom på vattenmelon, lite majskorn och en tomatklyfta. Han måste varit helt utsvulten, stackarn, han åt upp alltihop utom halva melonbiten.
Nu har han dragit sej tillbaka in i det torra gräset igen. Men jag hoppas han ska minnas vår gästfrihet och komma igen snart.
Jaha, hur jag vet att det var en han? Ja, Skalman?!
Tuta och kör
Trafikkulturen i Spanien är minst sagt annorlunda än i Sverige. Och faktum är att jag gillar det. Här är det tuta och kör som gäller.
Nyfunna vännen S och jag skulle fara till ett köpcenter häromdan. S skulle visa vägen för jag hade ingen aning om vart vi skulle, alltså skulle jag följa henne genom den halvgalna Palma-trafiken. Hela vägen gick det hela ut på att jag skulle hålla mej så nära den andra bilen som möjligt, och stänga luckan mellan oss för andra bilister. På ett ställe hann trafikljuset slå om till rött innan jag hann förbi, och då var det bara att se sej om en extra gång och trotsa rödljuset. Vid nästan trafikljus fick vi bägge stanna, och i bilen framför mej satt S och vinkade glatt och gjorde tummen-upp. Jag hade klarat testet.
Jag tycker trafiken har ett skönt flyt här. Om man vet hyffsat vart man ska, är det bara att följa strömmen. Självklart finns det lite andra regler här som man måste känna till, annars är man rökt direkt. Det gäller att ha självförtroende, för som S säger, "det syns på bilen om man är osäker" och då blir man ihjältutad direkt.
Men än har jag mitt personliga elddop kvar i trafiken, och det är de smala bergsvägarna som man oundvikligen måste ge sej ut på om man vill komma till ett par av öns riktiga pärlor.
Men då tror jag att jag ska ligga i kofferten.
Nyfunna vännen S och jag skulle fara till ett köpcenter häromdan. S skulle visa vägen för jag hade ingen aning om vart vi skulle, alltså skulle jag följa henne genom den halvgalna Palma-trafiken. Hela vägen gick det hela ut på att jag skulle hålla mej så nära den andra bilen som möjligt, och stänga luckan mellan oss för andra bilister. På ett ställe hann trafikljuset slå om till rött innan jag hann förbi, och då var det bara att se sej om en extra gång och trotsa rödljuset. Vid nästan trafikljus fick vi bägge stanna, och i bilen framför mej satt S och vinkade glatt och gjorde tummen-upp. Jag hade klarat testet.
Jag tycker trafiken har ett skönt flyt här. Om man vet hyffsat vart man ska, är det bara att följa strömmen. Självklart finns det lite andra regler här som man måste känna till, annars är man rökt direkt. Det gäller att ha självförtroende, för som S säger, "det syns på bilen om man är osäker" och då blir man ihjältutad direkt.
Men än har jag mitt personliga elddop kvar i trafiken, och det är de smala bergsvägarna som man oundvikligen måste ge sej ut på om man vill komma till ett par av öns riktiga pärlor.
Men då tror jag att jag ska ligga i kofferten.
Medlem i kungariket Spanien
Idag ägnade vi större delen av dagen åt att bosätta oss i Spanien. Ja, rent formellt alltså. Det handlade om att infinna sej hos rättvisan och visa upp pass och erforderliga dokument. Alla skulle med; barn, mammor, pappor och om vi hade haft nån hund skulle den också behövt hänga på.
Vi hamnade först i en lång kö, tillsammans med halva Nigeria, Filipinerna, Portugal och Östeuropa. Det var en salig blandning av burkor, barnvagnar, gamlingar och svenskar från en bartenderutbildning.
Jag har aldrig varit i närheten av mina förfäders utvandringar och invandringar, med avlusningar och amerikakoffertar. Här fick jag i alla fall en liiiten anings fläkt av deras äventyr, om än i luftkonditionerad version.
Meningen var att vi skulle ha rasslat av alla typer av myndigheter och olika kontor på en och samma dag. Men då vi kommit till punkt tre på agendan, och insåg att den punkten skulle ta minst en timme till så gav vi upp den tanken. Vi hade fem stopp på vår resa mot ett spanskt personnummer med sjukförsäkring, och hann med tre på fyra och en halv timme.
Såhär i efterhand känns det hela som en ond dröm. Och då var vi ändå väl förberedda, med alla papper i ordning och fem kopior på varje pass.
Först åkte vi in till rättvisans kontor för kontroll av pass och papper. Här fick vi köa tjugo minuter för nummerlapp, sedan vänta ytterligare en halvtimme på vår tur.
Sedan gick vi vidare till banken för inbetalning av avgift. Här hade vi en väldig tur och kom till banken tre minuter innan de stängde kassan för just dessa inbetalningar. Ändå fick vi vänta 50 minuter.
Därefter tillbaka till rättvisan med kvittostämplad blankett, köa för ny nummerlapp och vidare vänta på vårt nummer. Under den tiden såg vi minst tre personer tränga sej före i kön, genom att helt fräckt smita in och sätta sej hos en tjänsteman om nån inte hann fram på sitt nummer. Sammanlagt väntade vi cirka 90 minuter. Vid det laget hade samtliga barn och vuxna blodsockerfall.
Vi roade oss med att fundera på hur folk som kommer till Sverige bär sej åt. Hur går det till när man kommer utifrån och vill bosätta sej i vårt land? Inte finns det väl tjänstemän på svenska skattemyndigheten som kan reda ut begreppen på spanska? Tänk så många blanketter på byråkratsvenska det ska vara att fylla i för de stackars invandrarna. Dessutom kan de ju tydligen ändå bli utslängda igen när de minst anar det, när de typ har bott in sej i sju år.
Nu ska jag bara lata mej resten av dan, det kan behövas när man både har utvandrat och invandrat på en och samma dag.
Inga tre månaders uppladdning på Mayflower här inte.
Vi hamnade först i en lång kö, tillsammans med halva Nigeria, Filipinerna, Portugal och Östeuropa. Det var en salig blandning av burkor, barnvagnar, gamlingar och svenskar från en bartenderutbildning.
Jag har aldrig varit i närheten av mina förfäders utvandringar och invandringar, med avlusningar och amerikakoffertar. Här fick jag i alla fall en liiiten anings fläkt av deras äventyr, om än i luftkonditionerad version.
Meningen var att vi skulle ha rasslat av alla typer av myndigheter och olika kontor på en och samma dag. Men då vi kommit till punkt tre på agendan, och insåg att den punkten skulle ta minst en timme till så gav vi upp den tanken. Vi hade fem stopp på vår resa mot ett spanskt personnummer med sjukförsäkring, och hann med tre på fyra och en halv timme.
Såhär i efterhand känns det hela som en ond dröm. Och då var vi ändå väl förberedda, med alla papper i ordning och fem kopior på varje pass.
Först åkte vi in till rättvisans kontor för kontroll av pass och papper. Här fick vi köa tjugo minuter för nummerlapp, sedan vänta ytterligare en halvtimme på vår tur.
Sedan gick vi vidare till banken för inbetalning av avgift. Här hade vi en väldig tur och kom till banken tre minuter innan de stängde kassan för just dessa inbetalningar. Ändå fick vi vänta 50 minuter.
Därefter tillbaka till rättvisan med kvittostämplad blankett, köa för ny nummerlapp och vidare vänta på vårt nummer. Under den tiden såg vi minst tre personer tränga sej före i kön, genom att helt fräckt smita in och sätta sej hos en tjänsteman om nån inte hann fram på sitt nummer. Sammanlagt väntade vi cirka 90 minuter. Vid det laget hade samtliga barn och vuxna blodsockerfall.
Vi roade oss med att fundera på hur folk som kommer till Sverige bär sej åt. Hur går det till när man kommer utifrån och vill bosätta sej i vårt land? Inte finns det väl tjänstemän på svenska skattemyndigheten som kan reda ut begreppen på spanska? Tänk så många blanketter på byråkratsvenska det ska vara att fylla i för de stackars invandrarna. Dessutom kan de ju tydligen ändå bli utslängda igen när de minst anar det, när de typ har bott in sej i sju år.
Nu ska jag bara lata mej resten av dan, det kan behövas när man både har utvandrat och invandrat på en och samma dag.
Inga tre månaders uppladdning på Mayflower här inte.
Än går det ingen nöd på oss
Nu är vi på plats! Äntligen...
Jag bokade om flyget till en restresa från Växjö. På det viset slapp vi sitta fem timmar på Arlanda och fick restiden gott och väl halverad.
Här är 25 grader varmt, lite disigt men skönt. Ser fram emot fem veckors ledighet, och närmast idag blir det fotboll och grillning hos våra nya grannar. Sammanlagt tre svenska familjer med sex barn mellan 2 och 8 år.
Tack till min kollega Mia som ställde upp och jobbade för mej på sin lediga dag igår!
Och tack till Hanna för det roliga sms:et, jag ska titta på bilden varje dag!
Jag bokade om flyget till en restresa från Växjö. På det viset slapp vi sitta fem timmar på Arlanda och fick restiden gott och väl halverad.
Här är 25 grader varmt, lite disigt men skönt. Ser fram emot fem veckors ledighet, och närmast idag blir det fotboll och grillning hos våra nya grannar. Sammanlagt tre svenska familjer med sex barn mellan 2 och 8 år.
Tack till min kollega Mia som ställde upp och jobbade för mej på sin lediga dag igår!
Och tack till Hanna för det roliga sms:et, jag ska titta på bilden varje dag!
Från ghetto till pretto
Jag bor nära stadens ghetto här i Sverige. Åtminstone verkar större delen av de som bor i andra delar av stan tänka så. Jag cyklar ofta genom de ruffligaste delarna, där invånarna enligt uppgift ligger i buskarna och lurpassar på varandra med tårgas och finkalibriga skjutvapen.
Shit ändå, va mysigt det är i ghettot! Det odlas grönsaker som jag aldrig sett förut på handgrävda små odlingslotter, där kutryggiga kurdiska minitanter med hucklen tömmer sina pottor varje kväll. Det hänger färgglada papperslyktor på uteplatserna, batikfärgade saronger i fönstren och på en balkong tjänstgör en jakttrofé modell älg som torkställning.
Det är så funtat, att på ena sidan genomfartsleden bor stadens rikaste människor, och på andra sidan är det halal, habibi och pak choi för hela slanten. På ena sidan tjusiga cremefärgade stadsjeepar, på andra pimpade bmw:s med kinesblingbling i framrutan.
När jag beskriver för folk var jag bor, säger de "Jaha, Norrliden!". Jag har länge envist svarat "Nej, norra Berga". Fast nu struntar jag i vilket, jag ska ju flytta. Dessutom är jag stolt över det lilla ghettot, och jag tror det är osannolikt att jag hittar nåt trivsamt sådant på Mallorca.
I prettot dit jag ska flytta, höjs nog en hel del ögonbryn om man gräver upp ett hål i gräsmattan och planterar vaxbönor. På sin höjd kan man väl ställa dit ett par krukor med dyra, omsorgsfullt beskurna olivträd eller kamelior. Och jag kanske kommer sakna det kantstötta och ruffsiga Norrliden, med den skojjiga konsumbutiken som har ramadankäk.
Jag funderar på om jag kommer vara malplacerad i prettot, när jag sitter där med mina övervaccinerade barn och tittar på när poolen och trädgården tas om hand av arbetarklassen. Jag känner mej som den mest osannolika lyxhustrun som nånsin funnits.
Fast skit i det, nu vill jag iväg.
Shit ändå, va mysigt det är i ghettot! Det odlas grönsaker som jag aldrig sett förut på handgrävda små odlingslotter, där kutryggiga kurdiska minitanter med hucklen tömmer sina pottor varje kväll. Det hänger färgglada papperslyktor på uteplatserna, batikfärgade saronger i fönstren och på en balkong tjänstgör en jakttrofé modell älg som torkställning.
Det är så funtat, att på ena sidan genomfartsleden bor stadens rikaste människor, och på andra sidan är det halal, habibi och pak choi för hela slanten. På ena sidan tjusiga cremefärgade stadsjeepar, på andra pimpade bmw:s med kinesblingbling i framrutan.
När jag beskriver för folk var jag bor, säger de "Jaha, Norrliden!". Jag har länge envist svarat "Nej, norra Berga". Fast nu struntar jag i vilket, jag ska ju flytta. Dessutom är jag stolt över det lilla ghettot, och jag tror det är osannolikt att jag hittar nåt trivsamt sådant på Mallorca.
I prettot dit jag ska flytta, höjs nog en hel del ögonbryn om man gräver upp ett hål i gräsmattan och planterar vaxbönor. På sin höjd kan man väl ställa dit ett par krukor med dyra, omsorgsfullt beskurna olivträd eller kamelior. Och jag kanske kommer sakna det kantstötta och ruffsiga Norrliden, med den skojjiga konsumbutiken som har ramadankäk.
Jag funderar på om jag kommer vara malplacerad i prettot, när jag sitter där med mina övervaccinerade barn och tittar på när poolen och trädgården tas om hand av arbetarklassen. Jag känner mej som den mest osannolika lyxhustrun som nånsin funnits.
Fast skit i det, nu vill jag iväg.
Medelhavsmat
Vädret inspirerar till matlagning, men vem orkar äta när det är varmt? Jag blir sugen på salt; oliver, grillat, flingsalt och allt möjligt annat konstigt. Barnen äter glass i mängder, och det är svårt att stoppa dem, de behöver ju kyla ned sej lite.
Kall mat är oslagbart när det är sommar. Jag lagar mängder av varianter på sallader. Med bulgur, pasta, matvete eller bara grönsaker. Det blir mycket på Kaisa Wargs vis, det som finns hemma. Ägg, konserver, grönsaker, inlagda grejer, örter från trädgården. Igår blev det klassikern sallad från Nice, med tonfisk, ägg och diverse grönt.
Barnen äter faktiskt det mesta, om man inte rör ihop alltihop så de inte ser vad det är eller det är svårt att pilla bort det de inte gillar. Vi är uppe på ganska hög vuxennivå på smakerna nu, och jag hoppas det ska gå bra i Spanien också. Det är lite svårt att få allt att smaka precis som hemma när man har andra råvaror.
De flesta som har barn känner väl igen sej i att man kör fast och lagar samma mat vecka efter vecka. Skulle man nångång råka hälla lite vin i köttfärssåsen eller röra ner lite kaviar i kalla fisksåsen, höjs samtliga ögonbryn kring matbordet. Man riskerar att nån helt lägger ner besticken och vägrar äta, en svår stund när alla är trötta och hungriga. Då blir det "det eviga ätandet", med tillhörande gnäll, tillrättavisningar och klagomål. Ingen vidare njutning med andra ord.
Ett tag var jag svårt beroende av thaimat, det har jag inte gett mej på att ge barnen ännu. Därför fick jag hämta thaimat till lunch ibland när jag var ledig, och sen lida av längtan efter röd curry och kokosmjölk tills nästa tillfälle gavs.
Just nu pundar jag på vitt bröd doppat i god olivolja. Det låter löjligt enkelt, vilket det också är. En skål olja med lite flingsalt på botten, och bröd av medelhavstyp.
På Cypern-semestern åt jag väldigt "ren" mat. Jag vet inte varför jag fastnade för det uttrycket, men jag kände mej ren i kroppen (då har jag tänkt bort alla San Fransisco-drinkarna som jag drack). Jag käkade sallad, grillat kött eller fisk, grillad paprika och aubergine, oliver, tomater, lök, gurka och vitt bröd. Mådde bra av att hålla mej borta från all ost, fil och rågbröd och all hysteriskt fiberrik mat som jag ätit i flera år för att det ska vara bra för magen. Men jag tror inte på det längre, jag tror fan jag är allergisk mot fibrer. Nu har jag ätit laktosfritt i sex veckor också, och mår väldigt bra.
Vitt bröd, laktosfritt, rent magert kött och grönsaker. Jag vet inte vad den kosten kallas, men det ligger ganska nära det klassiska medelhavsköket.
Kall mat är oslagbart när det är sommar. Jag lagar mängder av varianter på sallader. Med bulgur, pasta, matvete eller bara grönsaker. Det blir mycket på Kaisa Wargs vis, det som finns hemma. Ägg, konserver, grönsaker, inlagda grejer, örter från trädgården. Igår blev det klassikern sallad från Nice, med tonfisk, ägg och diverse grönt.
Barnen äter faktiskt det mesta, om man inte rör ihop alltihop så de inte ser vad det är eller det är svårt att pilla bort det de inte gillar. Vi är uppe på ganska hög vuxennivå på smakerna nu, och jag hoppas det ska gå bra i Spanien också. Det är lite svårt att få allt att smaka precis som hemma när man har andra råvaror.
De flesta som har barn känner väl igen sej i att man kör fast och lagar samma mat vecka efter vecka. Skulle man nångång råka hälla lite vin i köttfärssåsen eller röra ner lite kaviar i kalla fisksåsen, höjs samtliga ögonbryn kring matbordet. Man riskerar att nån helt lägger ner besticken och vägrar äta, en svår stund när alla är trötta och hungriga. Då blir det "det eviga ätandet", med tillhörande gnäll, tillrättavisningar och klagomål. Ingen vidare njutning med andra ord.
Ett tag var jag svårt beroende av thaimat, det har jag inte gett mej på att ge barnen ännu. Därför fick jag hämta thaimat till lunch ibland när jag var ledig, och sen lida av längtan efter röd curry och kokosmjölk tills nästa tillfälle gavs.
Just nu pundar jag på vitt bröd doppat i god olivolja. Det låter löjligt enkelt, vilket det också är. En skål olja med lite flingsalt på botten, och bröd av medelhavstyp.
På Cypern-semestern åt jag väldigt "ren" mat. Jag vet inte varför jag fastnade för det uttrycket, men jag kände mej ren i kroppen (då har jag tänkt bort alla San Fransisco-drinkarna som jag drack). Jag käkade sallad, grillat kött eller fisk, grillad paprika och aubergine, oliver, tomater, lök, gurka och vitt bröd. Mådde bra av att hålla mej borta från all ost, fil och rågbröd och all hysteriskt fiberrik mat som jag ätit i flera år för att det ska vara bra för magen. Men jag tror inte på det längre, jag tror fan jag är allergisk mot fibrer. Nu har jag ätit laktosfritt i sex veckor också, och mår väldigt bra.
Vitt bröd, laktosfritt, rent magert kött och grönsaker. Jag vet inte vad den kosten kallas, men det ligger ganska nära det klassiska medelhavsköket.
Ett internationellt kvarter
Ja, för att vara ett svenskt villaområde av medelklasskaraktär, är det vansinnigt internationellt här.
Närmaste grannarna är från Makedonien/Nybro och mitt över gatan bor numera en ung man som är spanjor, född i Sverige och har en Real Madrid-tatuering. Och så vi, som har en fot var på Mallorca och den andra här i den syrendoftande idyllen.
Igår parkerade en danskregistrerad bil på gatan, det var spanjorens bror som kom på besök. En danskfödd spanjor med en bror som råkade vara född i Sverige.
Igår var en släkting till maken i tidningen. Det var 50 år sedan hon konfirmerades i Bäckebo och var på bild med sina kamrater. Under bilden stod namn och nuvarande bostadsort. Släktingen hade dristat sej till att flytta till sydvästra Småland, nån annan hade hamnat i Linköping och nån hade minsann tagit sej ända till Stockholm. Det är lite skillnad på att vidga sina vyer nu.
"And the times they are a-changin'..."
Närmaste grannarna är från Makedonien/Nybro och mitt över gatan bor numera en ung man som är spanjor, född i Sverige och har en Real Madrid-tatuering. Och så vi, som har en fot var på Mallorca och den andra här i den syrendoftande idyllen.
Igår parkerade en danskregistrerad bil på gatan, det var spanjorens bror som kom på besök. En danskfödd spanjor med en bror som råkade vara född i Sverige.
Igår var en släkting till maken i tidningen. Det var 50 år sedan hon konfirmerades i Bäckebo och var på bild med sina kamrater. Under bilden stod namn och nuvarande bostadsort. Släktingen hade dristat sej till att flytta till sydvästra Småland, nån annan hade hamnat i Linköping och nån hade minsann tagit sej ända till Stockholm. Det är lite skillnad på att vidga sina vyer nu.
"And the times they are a-changin'..."
Försommar med diverse kryp
Jag har nog aldrig njutit så mycket av våren här i Sverige som jag gjort i år. Lika mycket som jag har frusit i vinter, har jag insupit alla vårtecken. Jag vet inte om det är för att jag vetat att jag ska byta klimat, som jag har frusit, men jag undrar om det inte är så.
Nu luktar det skolavslutning ute, och det är så skönt att det äntligen blivit sommar. Jag har följt vart enda lövträd som slagit ut, varenda påsklilja och snart blommar rosenbusken vid vårt garage. Tyvärr vet jag inte vad det är för sort, annars skulle jag sätta en hela häck av den, för den är så ljuvlig.
Än har inte myggen kommit, konstigt nog har vi massor av dessa här, mitt i villaidyllen. Dock drar katterna in en del otrevligheter i huset den här årstiden; fågelloppor och fästingar. Nu har jag hällt på katterna droppar mot krypen, så jag hoppas de ska försvinna.
Maken berättar att han och vännen blivit anfallna av en stor insekt när de satt i trädgården på Mallorca. Nu försöker vi identifiera djuret ifråga med hjälpa av boken Insekter i Europa. Enligt uppgift ska den se ut som en "flygande kräfta", det låter intressant, tycker jag. Gissade själv på att det var en cikada, men det stämmer inte in på kräftlooken. Kanske nån läsare har nån idé?
Jag hoppas bara vi slipper kackerlackorna och onda myggor. Hellre flygande skaldjur, om jag får välja.
Nu luktar det skolavslutning ute, och det är så skönt att det äntligen blivit sommar. Jag har följt vart enda lövträd som slagit ut, varenda påsklilja och snart blommar rosenbusken vid vårt garage. Tyvärr vet jag inte vad det är för sort, annars skulle jag sätta en hela häck av den, för den är så ljuvlig.
Än har inte myggen kommit, konstigt nog har vi massor av dessa här, mitt i villaidyllen. Dock drar katterna in en del otrevligheter i huset den här årstiden; fågelloppor och fästingar. Nu har jag hällt på katterna droppar mot krypen, så jag hoppas de ska försvinna.
Maken berättar att han och vännen blivit anfallna av en stor insekt när de satt i trädgården på Mallorca. Nu försöker vi identifiera djuret ifråga med hjälpa av boken Insekter i Europa. Enligt uppgift ska den se ut som en "flygande kräfta", det låter intressant, tycker jag. Gissade själv på att det var en cikada, men det stämmer inte in på kräftlooken. Kanske nån läsare har nån idé?
Jag hoppas bara vi slipper kackerlackorna och onda myggor. Hellre flygande skaldjur, om jag får välja.
Genuint osympatisk
Jag läser en intervju med Linda Skugge i Söndags-DN och tycker hon verkar vara en genuint osympatisk människa.
(Ja, jag vet hur det är med intervjuer, allt som sägs ska filteras och idisslas av journalisten så att alltihop till slut blir en enda stor hörsägen. Förvisso har det nog blivit bättre sen de började använda röstminnen och sånt, men man kan aldrig så noga veta.)
Linda Skugge, ja. Hon har stått upp för tjejer och mammor och kvinnor i allmänhet, gapat och gjort sej obekväm. Schysst har jag tänkt, även om jag aldrig till exempel följt hennes bloggar eller frekvent läst Expressen. Men hon har hörts på ett otjejigt vis, och jag har lyssnat.
Nu porträtteras Skugge i Busnel-rock med mobiltelefonen käckt i handen, headsetet i örat medan hon deklarerar att utbrändhet är "bullshit". Annars hade hon själv aldrig kunnat hantera sin egen situation med arbete och tre barn. Hon säger att hon aldrig är ensam och blir "provocerad" av folk som säger att de behöver vara lediga en vecka. Är man entreprenör så håller man sej pigg och full av energi, hävdar Skugge, då behöver man inte vara ledig.
Jag blir väldigt illa till mods av hennes uttalanden. Hon har just satt ord på min värsta mardröm kring framtiden för kvinnor och bilden av kvinnliga debattörer och kända förebilder:
Ett gäng satkärringar i dyra kläder som pissar på vanliga kvinnor som försöker få vardagen att gå ihop.
Skugge vill inte längre kalla sej feminst, eftersom ordet är så "negativt laddat". Dessutom tycker hon tycker att man inte kan ha barn om båda föräldrarna jobbar heltid, det är "barnplågeri". Ena förälderns lön måste då gå till en barnflicka.
Tack så mycket, det var precis vad alla kvinnor, särskilt ensamstående mammor ville höra. Alla som jobbar och vänder på kronorna för att få livet och tiden och familjen att gå ihop med den lilla kvart om dagen man får över i egen tid.
Jag har alltid fattat att jag är oerhört priviligerad som har kunnat plugga och jobba deltid medan barnen varit små. Och nu ska jag vara ledig minst ett år från mitt jobb och vara hemma hos mina barn. Det ska jag göra utan inkomst eller bidrag, ja, jag är priviligerad. Men samtidigt hyser jag en väldig respekt för alla som kämpar och jobbar för sin familj och ändå lyckas samla ihop lite extra pengar till semestern. Jag kommer aldrig sitta i flotta märkeskläder med tjocka guldarmband kring handlederna och säga att folk som jobbar måste ha barnflicka.
Och den dagen jag slutar kalla mej feminist, det är samma dag som jag hänger in kepsen för gott. Skugge tycker inte man kan vara feminist när man är 35.
Det är ju då det är som viktigast, när man har chansen att forma och påverka sina barn till bli mer jämställda i sin generation.
Snälla nån, är de såna här kvinnor som ska för talan för oss andra? Hur ska det då sluta? Är det nån mer än jag som måste sova med lampan tänd när man har hört sånt här?
(Ja, jag vet hur det är med intervjuer, allt som sägs ska filteras och idisslas av journalisten så att alltihop till slut blir en enda stor hörsägen. Förvisso har det nog blivit bättre sen de började använda röstminnen och sånt, men man kan aldrig så noga veta.)
Linda Skugge, ja. Hon har stått upp för tjejer och mammor och kvinnor i allmänhet, gapat och gjort sej obekväm. Schysst har jag tänkt, även om jag aldrig till exempel följt hennes bloggar eller frekvent läst Expressen. Men hon har hörts på ett otjejigt vis, och jag har lyssnat.
Nu porträtteras Skugge i Busnel-rock med mobiltelefonen käckt i handen, headsetet i örat medan hon deklarerar att utbrändhet är "bullshit". Annars hade hon själv aldrig kunnat hantera sin egen situation med arbete och tre barn. Hon säger att hon aldrig är ensam och blir "provocerad" av folk som säger att de behöver vara lediga en vecka. Är man entreprenör så håller man sej pigg och full av energi, hävdar Skugge, då behöver man inte vara ledig.
Jag blir väldigt illa till mods av hennes uttalanden. Hon har just satt ord på min värsta mardröm kring framtiden för kvinnor och bilden av kvinnliga debattörer och kända förebilder:
Ett gäng satkärringar i dyra kläder som pissar på vanliga kvinnor som försöker få vardagen att gå ihop.
Skugge vill inte längre kalla sej feminst, eftersom ordet är så "negativt laddat". Dessutom tycker hon tycker att man inte kan ha barn om båda föräldrarna jobbar heltid, det är "barnplågeri". Ena förälderns lön måste då gå till en barnflicka.
Tack så mycket, det var precis vad alla kvinnor, särskilt ensamstående mammor ville höra. Alla som jobbar och vänder på kronorna för att få livet och tiden och familjen att gå ihop med den lilla kvart om dagen man får över i egen tid.
Jag har alltid fattat att jag är oerhört priviligerad som har kunnat plugga och jobba deltid medan barnen varit små. Och nu ska jag vara ledig minst ett år från mitt jobb och vara hemma hos mina barn. Det ska jag göra utan inkomst eller bidrag, ja, jag är priviligerad. Men samtidigt hyser jag en väldig respekt för alla som kämpar och jobbar för sin familj och ändå lyckas samla ihop lite extra pengar till semestern. Jag kommer aldrig sitta i flotta märkeskläder med tjocka guldarmband kring handlederna och säga att folk som jobbar måste ha barnflicka.
Och den dagen jag slutar kalla mej feminist, det är samma dag som jag hänger in kepsen för gott. Skugge tycker inte man kan vara feminist när man är 35.
Det är ju då det är som viktigast, när man har chansen att forma och påverka sina barn till bli mer jämställda i sin generation.
Snälla nån, är de såna här kvinnor som ska för talan för oss andra? Hur ska det då sluta? Är det nån mer än jag som måste sova med lampan tänd när man har hört sånt här?
Tycka turist va trist
Nu har jag varit en riktigt turist en vecka.
Och det har sina klara fördelar.
Och nackdelar, förstås.
Vi bodde på ett riktigt tillrättalagt, barnanpassat, skandinavieninriktat och lugnt hotell. All inclusive. Inga större överraskningar.
Det passade vårt sällskap alldeles utmärkt, vi ville lata oss i solen och äta god mat. Och dricka lite god dricka. Vi reste också på semester för barnens skull, så de skulle få bada och leka och äta obegränsade mängder glass. Så det passade oss mycket bra.
Nä, inga större överraskningar alltså. Varken positiva eller negativa.
Vi satt i våra solsängar och skrattade åt allt det genuint cypriotiska vi hade upplevt under vår vecka på ön. All mat (två bitar halloumi-ost), arkitektur (ett vykort till gammelmoster med en flagad dörr på) och medelhavsbad (ggr tre), djurlivet (tre ödlor och en krabba) och lokalbefolkningen (städerskan som fick dricks och beachgreken som hyrde ut stolar på stranden).
Det är ju nackdelen med sån semester, man upplever liksom inget speciellt mer än det man kan förvänta sej av sol och bad. Möjligen att man kan få krama Bamse eller Lille Skutt, men inget annat. Man blir liksom inte inbjuden till nån cypriotisk familj på middag, eller snackar med nån liten fiskargubbe i nån mysig hamn. Man råkar inte förirra sej till nån avlägsen strand där det inte finns några turister.
På Mallorca blir det annorlunda, hoppas jag. Då hoppas jag kunna tipsa folk som kommer dit om guldkorn som de inte får missa, om bra mat och fina bad. Och shopping, kanske.
Jag hoppas att få se det genuina, leva i det och njuta av det.
Och det har sina klara fördelar.
Och nackdelar, förstås.
Vi bodde på ett riktigt tillrättalagt, barnanpassat, skandinavieninriktat och lugnt hotell. All inclusive. Inga större överraskningar.
Det passade vårt sällskap alldeles utmärkt, vi ville lata oss i solen och äta god mat. Och dricka lite god dricka. Vi reste också på semester för barnens skull, så de skulle få bada och leka och äta obegränsade mängder glass. Så det passade oss mycket bra.
Nä, inga större överraskningar alltså. Varken positiva eller negativa.
Vi satt i våra solsängar och skrattade åt allt det genuint cypriotiska vi hade upplevt under vår vecka på ön. All mat (två bitar halloumi-ost), arkitektur (ett vykort till gammelmoster med en flagad dörr på) och medelhavsbad (ggr tre), djurlivet (tre ödlor och en krabba) och lokalbefolkningen (städerskan som fick dricks och beachgreken som hyrde ut stolar på stranden).
Det är ju nackdelen med sån semester, man upplever liksom inget speciellt mer än det man kan förvänta sej av sol och bad. Möjligen att man kan få krama Bamse eller Lille Skutt, men inget annat. Man blir liksom inte inbjuden till nån cypriotisk familj på middag, eller snackar med nån liten fiskargubbe i nån mysig hamn. Man råkar inte förirra sej till nån avlägsen strand där det inte finns några turister.
På Mallorca blir det annorlunda, hoppas jag. Då hoppas jag kunna tipsa folk som kommer dit om guldkorn som de inte får missa, om bra mat och fina bad. Och shopping, kanske.
Jag hoppas att få se det genuina, leva i det och njuta av det.
Island-hopping
Imorrn ska vi ut och resa igen, men inte till Mallorca denna gången. Nä, vi ska ut på lite island-hopping i Medelhavet och ta oss ner till Cypern.
På Mallorca tyckte makens kollegor det verkade onödigt, och det kan man väl hålla med om. Men vi bokade resan långt innan vi kände till Spanien-äventyret och dessutom ska vi resa tillsammans med goda vänner. Det är ju inte precis så att vi är rädda att bli utan sol på Mallis i sommar, men Cypern erbjuder all inclusive, nåt som vi fallit pladask för. När man reser med barn är det underbart att slippa gå iväg från hotellet och leta efter restauranger med trötta, välbadade och solfrossiga barn. Lägg till det fri glass, cola och öl. Man kan inte annat än gilla konceptet.
Goda vännerna och vi pratade om att avboka Cypern och så kunde de komma till Mallis istället. Men så kom vi på det där med all inclusive-grejen. Det blir ju inte riktigt samma avkoppling att bo 8 pers i en villa och behöva laga mat, handla, plocka undan och städa själv.
Så nu ämnar vi lägga upp fötterna en vecka, och bara lata oss. Jag ska läsa Pluras bok och lyssna på Melissa Horn, min nya favvo. Sen tänker jag bli ruskig solbränd.
Nice.
På Mallorca tyckte makens kollegor det verkade onödigt, och det kan man väl hålla med om. Men vi bokade resan långt innan vi kände till Spanien-äventyret och dessutom ska vi resa tillsammans med goda vänner. Det är ju inte precis så att vi är rädda att bli utan sol på Mallis i sommar, men Cypern erbjuder all inclusive, nåt som vi fallit pladask för. När man reser med barn är det underbart att slippa gå iväg från hotellet och leta efter restauranger med trötta, välbadade och solfrossiga barn. Lägg till det fri glass, cola och öl. Man kan inte annat än gilla konceptet.
Goda vännerna och vi pratade om att avboka Cypern och så kunde de komma till Mallis istället. Men så kom vi på det där med all inclusive-grejen. Det blir ju inte riktigt samma avkoppling att bo 8 pers i en villa och behöva laga mat, handla, plocka undan och städa själv.
Så nu ämnar vi lägga upp fötterna en vecka, och bara lata oss. Jag ska läsa Pluras bok och lyssna på Melissa Horn, min nya favvo. Sen tänker jag bli ruskig solbränd.
Nice.
