flyttbloggen

Barnen hade friluftsdag i skolan idag. Gissa vad man gör på en sån på Mallorca?
Ja, inte orienterar man i en vattensjuk granskog i alla fall. Och inte spelar man handboll heller, eller har skolmästerskap i friidrott med halvtrasiga redskap och kärvande måttband.

Nej, självklart åker man till stranden. En hel dag med sol och bad. Lärare i flip-flop och kepsar. Ungar doppade i solkräm med ryggorna tyngda av vattenflaskor.

Problemet var dock vad de skulle ha med sej att äta. Det är 30 grader varmt här idag, och det är otänkbart att skicka med youghurt eller skinkmackor. En hel dag kräver en hel del mat, och vi har ingen kylväska.

Maken gav sej av till stora varuhuset som har allt, och såg sej om efter en lagom liten kylväska för två. Så kom han hem med två mattermosar, innehållande två småburkar. Om man kyler behållaren, är maten kall i 8 timmar.
Jag fyllde en burk med pastasallad, och i den andra la jag varsin liten burk tonfisk. Minimal risk att maten skulle bli dålig, tänkte jag.

Nu är barnen lycklig hemma igen, väldigt nöjda med sin dag, men mycket trötta. Framförallt var de nöjda med maten, burkarna var tomma, frukten och juicen slut. Lite vatten kvar i flaskorna och håren fulla med intorkat salt.

En bra dag i solen.

S och jag konstaterar, när vi promenerar på löpbanden i det fashionabla gymmet, att alla problem vi har här i lyxen verkar lite ytliga. S hade dagen innan en längre utläggning om sina balkongväxter, och tyckte i efterhand att det kändes fånigt.

Missförstå mej inte, jag tycker verkligen inte synd om mej själv. Jag är väldigt nöjd med livet här på Mallorca, men naturligtvis finns det saker som inte riktigt fungerar idealiskt. Så är det ju alltid, var man än bor, antar jag.

Jämfört med att gå 300 meter till skolan, känns till exempel 12 kms galen trafik till och från skolan varje dag onekligen tungt. Jag och några andra nya föräldrar enades häromdan om att detta faktum till och med kan komma att ta knäcken på vår vistelse här. Parking hell, bidrar också stort till irritationen. Kanske kommer jag helt enkelt att vänja mej. Den andra ytterligheten kan bli att jag en dag bara kliver ur bilen och skriker.

Just nu kommer jag inte ens ihåg vad vi hade för vardagsproblem i Sverige. Var det nåt med bilar? Eller vad-ska-vi-ha-till-middag? Eller var det tvätt på golvet och barn som torkar fingrarna på kläderna vid matbordet? I så fall är det väl i stort sett samma som här; alla de där frågorna har flyttat med hit.

Kanske var problemen till och med mindre hemma, i tryggheten och de vana rörelsemönstren? Här brottas vi förutom allt det vardagliga också med allt det som är nytt, som verkar skrämmande för barnen och gör dem otrygga. Det är allt från gråtattacker och vredesutbrott till sömnproblem och hemlängtan.
För oss vuxna är det också hemlängtan; längtan efter släkt och vänner, husdjur och kända marker. Vi längtar efter våra sköna sängar och allt som är enkelt, invant och rutin.

Annars är mitt största problem just nu att det inte finns några vettiga tandborstar att få tag på. Jag ger 200 spänn för en Jordan Clean Between Soft.

är "Brilliant Disguise"...

Framför allt för den underbara sistaraden: "God have mercy on a man, who doubts what he's sure of..."

Livsfaliga mopedister i shorts och linne, med hjälmen sittade på bakhuvudet, som kör sicksack och röker samtidigt.

Den tunga, syrliga lukten av förruttnelse i matbutikerna. Antagligen en kombination av fisk och lufttorkad skinka.

Parkeringshelvetet. De oerhört dumma parkeringsplatserna med alldeles för smala rutor. Avsaknaden av tillräckligt många platser på andra ställen. Att folk parkerar på en och en halv ruta.

Oviljan att ge god service. Om det är ett utrotningshotat fenomen i Sverige, så kan man nog säga att det aldrig existerat i Spanien. (Ja, egentligen kan man säga att det finns en generell ovilja i detta landet. Jag börjar undra om nån vill nånting här.)

Flådda kaniner i köttdisken. Svårt att förklara att det inte är husdjur här, utan mat.

Det spanska strulet. Försök skaffa ex bredband, telefon, elabonnemang eller hyrbil utan att nåt går snett. Det är mest sannolikt att inget av det nånsin kommer att fungera, men du kommer ändå att få betala för det.

Alla vita klinkergolv. I ett land fullt av mörkhåriga människor - varför?

Hantverkarna. Är nån sådan överhuvudtaget kompetent? Kan de i själv verket laga nånting, eller låtsas de alltid? Det de kan bäst verkar vara att rycka på axlarna.

Att folk alltid försöker lura en. Oerhört tröttsamt. Nån sa att det kommer från den tiden då morerna styrde Spanien. Alltså; ett "arabiskt" sätt att se på affärer - skrattar bäst som skrattar sist.

Jag är inte här för att curla för min man. Alltså, jag går inte här och drar hela dagarna och missar enorma summor i tjänstepension för att maten ska stå på bordet när min man kommer hem från jobbet.
Det kanske är ett överflödigt förtydligande, men en del av er verkar tro att det är det som jag gör härnere.

"Jag är trött på att gå ut med hunden med mina väninnor. Allt de pratar om är pengarna och barnen och sina stackars män.", sjunger Lundell i låten "Rått och romantiskt". Den handlar om en kvinna som har allt vad gäller pengar och status, men som letar efter det som är äkta i livet.
Här jobbar de flesta av de "stackars" männen, medan kvinnorna "inte gör nånting" och "bara går hemma hela dagarna". Det är den klassiska hemmafru-problematiken; det räknas inte riktigt som ett jobb.
- Vad ska du göra då, frågar folk mej, ska du inte jobba? Nej, jag ska ju inte det.

Och inte heller curlar jag för min man. Det vill säga gör allt skitjobb i hemmet, så att han ska slippa allt som är tråkigt. Rutinerna här är ungefär som hemma i Sverige. Faktum är att maken gör mer här än han gjorde när vi bägge jobbade. Vi är här för att baka ihop vår lilla familj ännu mer, inte för att maken ska kunna gå och lägga sej vi tvn när han kommer hem från jobbet.
Visst, jag är glad och tacksam för att jag har fått den här chansen till en extra mammaledighet, men för det står jag inte i tacksamhetsskuld till min man.
Lika lite som jag stod i tacksamhetsskuld till honom när jag var hemma med barnen när de var bebisar.

Smala gator, höga trottoarkanter, små parkeringsrutor, branta backar och mycket trafik. Jag har funderat på vad man skulle ha för bil för att det ska vara idealiskt.

Jag kör en Merca a-klass, diesel förstås som de flesta bilar här. Och den funkar väldigt bra. Man sitter högt och har god sikt, den är lagom stor men kanske lite låg i själv skrovet. Det är lätt att skrapa emot kanter och lätt att köra i hålor.

Man skulle ha en bil som var hög som en jeep, liten som en golf och säker som en xc90. Hm... nåt förslag?

Det har varit otroligt varmt här i veckan. Runt 30-33 grader och riktigt tryckande som om åskan skulle börja gå vilken minut som helst.
I Sverige går man inte runt och svettas så ofta på sommaren. Här rinner det utefter ryggen så fort man försöker röra på sej utomhus. I natt frångick jag min egen princip om luftkonditioneringen och hade den på när jag sov. Det gick inte annars, det gick knappt att få luft.
I natt vaknade jag också av att jag hade kramp i ena vaden. Det brukar ju vara ett tecken på att man är lite uttorkad, eller att man har kalciumbrist. Bägge hänger ihop med värme och med varandra. Det blir till att dricka apelsinjuice, c-vitamin främjar upptaget av kalcium och så är det ju vätska också.

På gymmet är det naturligtvis ganska svalt. Men det finns ändå nån slags fukt i luften som gör att man blir helt genomsvett fast det blåser svalt.

En sak som är hopplöst att ha i kylen här är mjölk. Man öppnar den på morgonen, och när man sen ska göra pannkakor till lunch så är mjölken sur. Så nu har vi börjat köpa konserverad mjölk, den behöver inte vara i kylen förrän man öppnat paketen. Jag har ingen aning om vad som är tillsatt eller borttaget ur den mjölken, men det funkar i alla fall.

Nu verkar det inte som om det blir nån åska. Det är lite svalare idag och imorrn ska det bli soligt.

I förra veckan berättade vännen S hur otroligt lätt det är att få stopp i avloppet härnere. Alla som varit i ex Grekland eller Turkiet vet ju att man inte får spola ned pappret i toan där, utan man måste lägga det i en papperskorg brevid. Tydligen är det i stort sett likadant här, men det var det ju ingen som hade sagt till oss innan. Jag hann inte mer än säga till maken att han skulle snåla med pappret, förrän han kom ut från toan och deklarerade att det blivit stopp. Detta var naturligtvis på fredagkvällen, så ingen hjälp av vaktmästare fanns att få.
Grannarna lånade oss kaustiksoda med instruktionen att vi skulle hälla på detta och sen banka nere i botten på toan med moppen. Blörk, tänkte vi (som de flesta andra har vi bara en mopp, och den vill man inte ha till toan) och nonchalerade tipset med varsitt blekt leende. Stoppet fick vara som det var, tills den utlovade rörmokaren skulle dyka upp på måndagen. Maken satte upp en "caputto"-lapp på dörren, som vi stängde om eländet.

På lördagen hade vi lite fest med våra svenska grannar. Vi drack lite vin och åt svensk mjölkchoklad från IKEA. Barnen sprang runt huset och kollade på geckos och fladdermöss. För att inte de lite mindre barnen skulle vimsa utanför trädgården, drog maken igen grinden till vår bilplats. Grinden förblev sedan stängd, den hade ohjälpligt gått i baklås och våra bägge bilar var inlåsta.
På söndagen provade vi alla nycklar vi hade, inklusive grannens, men inget funkade. Vicevärden slet sej från rödvinet och kom hit med alla nycklar hon hade tillgång till, men - nej. Ingen låssmed skulle kunna vara här innan klockan 9 på måndagsmorgonen fick vi veta, och vi insåg att ingen skulle kunna komma i tid till nåt den morgonen.

Igår kom det så en vaktmästare och kollade på toan. Och jag kan säga så mycket som att vi numera har en ny mopp, den gamla är liksom förverkad. Toan är ok, men det kommer väl att ta cirka en vecka tills det är stopp igen, för det har redan börjat gurgla i den igen.

Grinden blev, till vår oerhörda förvåning, upplåst i tid. Både maken och barnen kom i väg som de skulle på morgonen. Men ingen av oss hade varit speciellt chockad om vi hade suttit kvar, instängda, när arbetsdagen var slut för att ingen låssmed kommit.

Den läskiga larven jag skrev om häromdan, den som förgiftar små barn, finns tydligen i SVerige också. Läs mer om den här!

Jaha då var veckan slut. Allt är väl. Skönt.

Just nu är detta min favoritlåt.
Ja, i varje Rockneby-unge bor det en liten hårdrockare.

Nu blir det snart bad och tapas.

Jag har kommit fram till att väldigt rika människor antingen har väldigt stora (Q7, Infinity eller Cayenne till exempel) eller väldigt små bilar (alla små sportbilar man kan hitta på jorden, finns på denna ön, jag lovar). Varför är det så? Att de minsta och de största är de dyraste?

Och är man väldigt rik, måste man tydligen alltid ha det dyraste, vare sej det är praktiskt, matchar eller är nåt man behöver. Man tar alla det allra dyraste möblerna, konsten, mattorna och pynglet och knör in det i samma rum. Regardless. Jag såg ett inredningsreportage i Damernas Värld en gång, det var nåt rikt svenskt par som hade inrett en lägenhet vid Rivieran. Det var äkta mattor och bronselefanter, engelska skinnsoffor i vinrött tillsammans de mest dramatiska gardinuppsättningar jag nånsin sett.

Och så kan köpa alla de dyraste kläderna som finns i samma färg, och kränga på sej samtliga dessa plagg vid samma tillfälle. Skor kan man ju bara ha ett par i taget, annars hade det ju varit praktiskt att kunna visa upp alla sin dyra skor samtidigt.

Jag brukar tänka på det här frågan ibland när jag är på väg att handla nåt som jag misstänker egentligen är onödigt:
"Is it a need, or a want?".

Väldigt rika människor verkar handla det dyraste, bara för att de har råd. Punkt.

Äntligen har jag kommit igång och träna!
Först en liten rundvandring på den lilla risiga klubben jag blivit medlem i. Usch, där fanns det alldeles för mycket vackra stengolv, turkosa bassänger, parker, tennisbanor, spaavdelning (m varma vilostolar, bastuer, fotbad, is att stänga porerna med och kall bassäng), restauranger och solstolar. Kort och gott ett ställe där man utan större problem kan tänka sej att spendera en hel del tid. Till vintern kommer det också att vara vår simhall, när det blir för kallt att bada ute.

Imorrn ska lilla E också dit, om hon nu fortfarande vill börja på hiphop-dans då. Det finns mycket barnaktiviteter som tennis, golf, dans och simskola. Jag tror sonen är sugen på tennis.

Vännen S och jag tränade på det förstklassiga gymmet idag och käkade sen sallad på en av restaurangerna. Vi satt där bland alla kärringarna med tennisskärmar och rosa tights. Det är inte direkt en miljö där man känner sej hemtam, men å andra sidan var vi väl ett par av de få som verkade ha ett normalt liv. Det tog vi poäng på!

Det var otroligt skönt att komma igång, och jag ser fram emot morgondagens träningsvärk.
Nu är jag lite darrig i bena...

Bananplantor på plats i "döda rabatten". Den bruna "sladden" är en slang med hål i som automatiskt bevattnar varannan dag.


Oliverna börjar mogna.

Oleander växer överallt här; vita, rosa, cerise och röda. Vanlig i trädgårdar och allmäna planteringar.

Passionsblomman hos grannarna har öppnat sina första knoppar.
Och så bougainvillan förstås

Ja, det är alltså lite knepigt med parkeringsplatser kring skolan. Min taktik har gått ut på att var ute i god tid, och hittills har det fungerat bra.
På mornarna brukar vi parkera på en allmän parkeringsplats som ligger innanför ett bostadsområde. Det har nog inte alltid varit en parkering där, det kan jag sätta ett par tior på. Det står nämligen träd utplacerade lite hursomhelst, med påföljden att det hela mest ser ut som en asfalterad park. Dessutom är är asfalten full av halvmeterbreda kratrar, cirka 10-15 cm djupa. Det är med andra ord lite halvspännande att parkera där, allt kan hända. (Naturligtvis var det där jag backade in ett träd igår.)
På den här parkeringen bor det ett gäng vildkatter. Eller vilda och vilda, de är hemlösa och eländiga. Parkeringsplatsen har därför fått namnet "kattparkeringen" av barnen. Idag, när jag skulle köra hem, såg jag en dam som la ut mat till djuren under ett träd. Jag hade precis varit och handlat, så jag offrade en burk tonfisk i olivolja på kissarna. De såg verkligen nöjda ut.

Sen var jag en sväng på Ingvars ställe här på Mallorca. Vi behöver ett par extra madrasser tills vi får gäster nästa vecka. Det var verkligen ett mini-IKEA, fint på alla sätt, men ganska trist. Jag kom i alla fall därifrån med madrasser och köttbullar och djungelvrål, jag hittade i princip det jag behövde.

Barnen har haft gympa idag, de är väldigt svettiga och trötta. Ikväll ska vi äta ute med besökare från Sverige, det kommer att bli en kamp mot klockan. Jag hoppas vi hinner hem igen innan det blir nåra sammanbrott.

Igår var det då dags; barnens första skoldag. Kvällen innan bröt lilla E ihop, hon vill absolut inte. Hon vill åka hem till Sverige och och gosa med katterna istället. S höll modet uppe och försökte trösta henne. Som den kloka brorsa han är, visste han precis vad han skulle säga.
Den mentala förberedelsen för den nya skolan har annars varit optimal, tycker jag själv. Vi har varit och hälsat på i skolan och dessutom lärt känna en hel del barn innan. Problemet är separationsångesten och alla andra otäcka tankar som dyker upp på kvällarna när de ska sova. Vi brukar försöka köra med Basil Fawltys gamla taktik som han körde med när det var tyskar på hotellet: "Don't mention the war!". Alltså, vi försöker att inte nämna det obehagliga när det är mörkt ute och sovdags, för då blir det så ledsamt.

Vi for i väg till skolan i överdrivet god tid, tyckte jag. Till slut kom vi alla fall tio minuter försent, efter att jag hade genomfört det mest tvivelaktiga parkeringen nånsin. Parkeringsrutorna är mycket smala i det här landet, så jag hade ungefär en samt tre centimeter till godo på vardera sidan. Tack och lov är det inte min bil, utan en hyrbil jag kör omkring i, och jag tog ett beslut om att jag inte ska vara speciellt rädd om den. Usch, så förmätet kanske ni tänker, men det fungerar helt enkelt inte annars. Vårdslösheten är nästan nödvändig.

Väl på skolan, tyckte S att det var outhärdligt och grät stora tårar. Jag hade behövt dela på mej och vara i två klassrum samtidigt, nu blev det lilla E som var glad hela tiden som fick klara sej mest själv.
Det dröjde i alla fall inte mer än en timme innan de bägge var i full gång med att leka med nya och gamla kompisar. Det var så skönt att se.

Idag var det vanlig skoldag, och barnen och jag enades om att de ska klara sej utan mej idag. Jag förklarade att det är precis som i Sverige, fröknarna har mammas och pappas nummer och kan ringa om det skulle hända nåt. Så jag lämnade dem, stolta och glada, på skolan och körde hem.

Fast innan dess backade jag in i ett träd. Äh, skit samma.

Idag har jag blivit riktigt imponerad. Det hör till ovanligheterna, och om jag nån gång blir imponerad, så håller jag vanligvis tyst om saken.

För ett tag sen ringde de från Allt om Trädgård och undrade varför i hela friden jag inte ville ha deras tidning längre, efter 12 år som prenumerant. När jag talade om att jag skulle flytta till Spanien, suckade damen från kundtjänst ljudligt och gratulerade. Jag inser nu vilka möjligheter man har här, om man är intresserad av att odla saker. Det är heeelt sjukt, jag lovar.

Idag gick jag runt i en trädgård, med munnen på vid gavel och totalt förstummad. Där fanns allt; fiskar, konst, en ljuvlig pool i olika etage med en bro över, sköldpaddor, blommor, fruktträd, palmer, grönsaker och näckrosor. Vi plockade fikon, granatäpplen, tomater och jordgubbar. Hade dadlarna varit mogna hade vi smakat på dem också.

Som gäst i den här avundsvärda trädgården, gick jag runt och tänkte "jag vill aldrig flytta hem igen, jag vill också ha vattenmelon i mitt grönsaksland, jag vill också ha ett granatäppelträd!". Och när jag hade stått på den svävande glascirkeln över näckros- och guldfiskdammen ("Här har han sin matplats på vintern", sa min guide om trädgårdens ägare som är konstnär/clown.), funderade jag på hur sjutton vi egentligen överlever vintern i Sverige med regn, rusk och grus i hallen.

Mamma brukar berätta om en gammal släkting som varje vår sa "Jag förstår inte hur jag ska orka med en sommar till!". Ty den gamla bondmoran visste att när sommarn var slut, kom den grymma kalla vintern med alla hinkar med stelfruset vatten, veden som aldrig riktigt räckte och ensidig kost.

I veckan ska jag jag ut och köpa jord, för jag ska få några bananplantor av en vän. Jag bryr mej inte ett dugg om att det snart är vinter.

Jag lyssnar på Helen Sjöholm, när hon sjunger "Du måste finnas" från Kristina från Duvemåla.

Det mest gripande i hela den historien tycker jag är Kristinas hemlängtan. Hon vet ju dessutom att hon aldrig kommer kunna återvända till sitt hemland, hennes flytt är definitiv. Hennes deltagande i det hela blir liksom aldrig helhjärtad, hon är med ofrivilligt - innerst inne.

"Du måste finnas" rymmer Kristinas desperation och sorg då hon tycker Gud har övergivit henne, där så långt hemifrån. Karl-Oskar drivs av en annan kraft än Kristina, han vill reda sej själv, utan gudar och mänskliga överheter. Men Kristina har lagt sitt liv i Guds händer, allt har hon offrat för att ta sin familj till andra sidan jorden. Och för första gången ifrågasätter hon Guds hela existens.

Helen Sjöholm gör den här låten så fint. Hela Kristinas själ ligger och darrar av utsatthet i texten, hennes ensamhet och längtan. Rösten brister nästan när hon sjunger "Du måste finnas, du måste! Hur kan du då överge mej?".

Jag kan inte låta bli att tänka på alla de som lämnade Sverige på den tiden. De som aldrig kom tillbaka hem, de som lyckades och de som inte fick det liv de önskat sej. Min egen lilla utvandring känns nästan lite löjlig. Jag kan åka hem när jag vill, utan att behöva anstränga mej ett dugg.

För en mäktig version av "Du måste finnas", se här.

Var runt skolan idag för att reka var man kan parkera och ta sej fram, på måndag börjar ju inskolningen. Det gäller att vara lite på tå.

Spanska trafiken var sej lik. Det är ju inte så att folk far runt i sina bilar och skaver av lacken för varann bara för att det är kul; det är helt enkelt förbannat trångt överallt. Jag brukar sej att vår 60-talsuppfart vid villan hemma är gjord för en liten folkabubbla och inte för en XC70. Hela den här stan, är ta mej sjutton gjord för åsnor - single file - det går knappt att ta sej fram. En gata jag körde på idag var inte ens bred nog för vår lilla merca a-klass och en stackars brevbärare med en dra-maten-väska. Helt sjukt trångt. Brevbärarna måste drivas framåt av en ständig rädsla för att bli manglade.

Hursomhelst tog vi oss fram till skolan, var inne och tittade på skolgården en sväng. Apelsinträdet ståtade med massor av gröna apelsiner och i fikonträdet satt en grön papegoja (ska vi gissa munkparakit?) och knaprade på ett fikon. Sonen deklarerade bestämt att han redan trivdes på sin skola, det kändes verkligen skönt för en orolig mamma.

Och efter sju veckor på Mallis har vi äntligen fått tag på smörknivar. Shit, det gjorde massor för trivseln. Jag hatar randigt smör.

Nu är vi tillbaka på Mallorca efter nästan sex veckor i Sverige. Det känns fint att lämna regn och 13 grader, för 29 grader, sol och poolbad.

Det var ju kanonväder när barnen och jag kom till Sverige 18 juli. Vi hade nästan två veckor med sol och bad.
Jag bjöd kollegorna på fest, och vi kunde sitta ute och prata och slåss med myggen.
Sen var brorsan, svägerskan och jag på Winnerbäck-konserten. Det var verkligen supertrevligt och vi träffade många gamla goda vänner.
Resten av ledigheten var ett gytter av grillkvällar, middagar, släkt, vänner och familj. Tack alla, för så mycket trevligheter!

Ändå tycker jag vi hann med hösten också i Sverige. Grannarnas barn hann börja skola och knatade iväg med sina ryggsäckar hela två veckor innan våra barn kommer börja skolan här i Palma. S:s klasskompis i Sverige undrade var sjutton S var när skolan började, det var lite för stort att greppa det där att S verkligen hade flyttat.
När vi körde till flygplatsen, stod lilla E:s bästis kvar och vinkade vid våran brevlåda. Det var en sorglig syn, men som tur är lever barn i nuet på härligt vis som inte vi vuxna förmår. Vi ska älta och grubbla över allt det där som barnen lämnar ett par timmar efter det har inträffat.

Det var inte roligt att flyga den här gången. Den otäcka olyckan i Madrid låg som en obehaglig dimma över våran resa. Jag har aldrig tidigare känt mej så personligt berörd av en flygolycka, och jag har heller aldrig varit så rädd under en flygresa. Jag tyckte mej känna lukten av brandrök, och luktade det inte lite väl mycket bränsle inne i planet? Och varför måste de förbannade ljuden från säkerhetbältesskylten plinga var femte minut? Det känns väldigt skönt att det är långt till nästa flygresa, och då tänker jag åka tåg från Köpenhamn för att slippa de vedervärdiga inrikesflygningarna. Ett flyg om dan får liksom räcka.

På tal om höst i Sverige, så plockade vi verkligen russinen ur den kakan. Vi plockade kantareller, var ute och vandrade och maken hann med ett pass på bockjakten.

Nu ser jag fram emot en vinter på Mallorca. Gladare och bättre än George Sands (som ju skrivit "Un hiver à Majorque" om sin tid på ön tillsammans med Chopin), hoppas jag.

Men först tar vi två månader till med sommarvärme.