La Trapa - halvvägs
Idag var vi på vandring i bergen. Det har jag verkligen längtat efter. Jag har inte varit ute i naturen sen jag kom hit i augusti, och det känns som evigheter sen.
Vi gav oss av vid 9-tiden på en vandring som skulle vara i tre timmar. Då skulle vi hinna upp till klostret La Trapa och tillbaka igen.
Efter några felsvängar på en ganska dåligt skyltad stig, hamnade vi på rätt väg; en seprentinstig uppför ett berg. Med oerhört vacker utsikt och mycket att se för fågelskådande styvfar, var vi nöjda när vi kommit halvvägs uppför berget. Då insåg vi att vi inte skulle hinna hela vägen upp och sen ner igen. Vi hade barnhämtning att tänka på också.
Det var en smått overklig känsla att vara ute och vandra i den här naturen. Det är så olikt naturen hemma i Sverige, vindarna är varma och solen hettar. Ändå är det nästan slut på oktober månad och betydligt svalare än vi vant oss vid under sommaren.
Det ska inte dröja länge innan jag ska gå hela vägen till La Trapa. Och sen finns det fler berg och stigar...
Segregation
Ut med er bara, alla invandrare, ut i samhället. Varför hänger ni inte mer med oss svenskar? Vi är faktiskt ganska nyfikna av oss, vi gillar sånt som är nytt och annorlunda! Kolla bara på killen som tog in texmex-maten till Sverige, han är tät nu vill jag lova. Vi äter sushi, libanesiskt och thailändskt, vi tycker det är kul!
Så varför vill de inte vara med oss? Alla de som kommit till Sverige? De som är utbildade läkare, advokater och kvantfysiker men som ändå städar och kör taxi. Gillar de inte oss eller?
Nej, jag vet precis hur det är. När man är ny i ett land, då söker man sej till andra svenskar. Man vill ha svenska kompisar till sina barn. Man vill gärna anpassa sej, men inte förlora sin identitet. Man ler lite när man hör nån tala svenska i matbutiken. Man hör nånstans till.
Vi har inga spanska vänner. Vi känner en hög svenskar, en irländare och några danskar. Men i söndags var vi till slut hemma hos en spansk familj. Och det är ju egentligen så jag skulle vilja ha det; att man kände några spanjorer som kunde lära en allt om tjurfäktning, lufttorkad skinka och spanska folkdräkter. Som man kunde fråga varför det är si eller så här. Som kunde laga urtypisk spansk mat som man fick smaka.
Vi blev bjudna på mallorkinsk mat, supergott. Och äntligen fick jag känna mej som en gäst här i Spanien. Inte bara en invandrad främling som parasiterar på värmen och solen.
Så varför vill de inte vara med oss? Alla de som kommit till Sverige? De som är utbildade läkare, advokater och kvantfysiker men som ändå städar och kör taxi. Gillar de inte oss eller?
Nej, jag vet precis hur det är. När man är ny i ett land, då söker man sej till andra svenskar. Man vill ha svenska kompisar till sina barn. Man vill gärna anpassa sej, men inte förlora sin identitet. Man ler lite när man hör nån tala svenska i matbutiken. Man hör nånstans till.
Vi har inga spanska vänner. Vi känner en hög svenskar, en irländare och några danskar. Men i söndags var vi till slut hemma hos en spansk familj. Och det är ju egentligen så jag skulle vilja ha det; att man kände några spanjorer som kunde lära en allt om tjurfäktning, lufttorkad skinka och spanska folkdräkter. Som man kunde fråga varför det är si eller så här. Som kunde laga urtypisk spansk mat som man fick smaka.
Vi blev bjudna på mallorkinsk mat, supergott. Och äntligen fick jag känna mej som en gäst här i Spanien. Inte bara en invandrad främling som parasiterar på värmen och solen.
Tre vackra låtar
Damien Rice - "The Blower's Daughter"
John Mayer - "In Your Atmosphere"
Gavin DeGraw - "Follow Through"
John Mayer - "In Your Atmosphere"
Gavin DeGraw - "Follow Through"
Jag fick ta bussen hem
Igår ringde överraskande biluthyrningsfirman och sa att vi vara tvungna att komma dit med våra bilar.
Jaha?
Jo, de skulle få in de nya modellerna av mercorna och därför ville de ha de gamla tillbaka.
Jaha?
Men vi kunde inte få de nya riktigt än.
Nähä?
Vi kunde få fordar istället.
Va?
Jo, de hade två fordar eller en citroen som vi kunde välja på istället.
Ok, fine, vi kommer väl då, sa vi.
Väl på plats på flygplatsen - alltså på andra sidan Palma från där vi bor, och en knappt halvtimmes väg med kaotisk trafik - fick vi nycklar till tre bilar som vi kunde välja på.
Den första var en svårt misshandlad Ford Focus. Den andra en något mindre skadad Ford C-max (tror inte de finns i Sverige ens). Den tredje en gigantisk Citroen C4, vars färg hette "tivoliblå" och som dessutom hade automatlåda. Vid närmare påsyn upptäckte vi att fordarna var misshandlade även på insidan med stora fläckar på samtliga säten och skumma lukter inuti. På väg tillbaka till disken såg vi en annan ren och fin Ford, den skulle vi ha!
Vi, som betraktar vår familj som en av biluthyrningsfirmans bästa kunder, surnade till ordentligt. Vi hyr året runt av dem, två bilar dessutom. Vi har rekommenderat två andra familjer att hyra där, de hyr 2+1 bil året runt. Det minsta man kan begära, tyckte vi, var att de erbjöd rena bilar. Uthyrningstjejen bakom disken försökte förklara sej oskyldig och sa att det inte fanns några alternativ. Maken var vid det här laget röd av ilska. Jag, som ännu inte hunnit bli arg, tog över kommandot när tjejen bakom disken tänkte nonchalera oss och började expediera en brittisk tant istället. För att visa allvaret i situationen, la jag handen mitt på tantens kontrakt och sa "No, no! We rent all year round from you. At least you offer us clean cars. Either you fix this now, or we'll go to another firm." Som ett vänskapsoffer i sammanhanget, valde jag att ta Citroenen, så slapp vi åtminstone stå och vänta medan de fixade fram två bilar.
Till slut satt jag i den enorma Citroenen och maken i den rena Forden. Jag har inget emot att köra automat, men det är inte heller nåt jag är jättevan vid. I Sverige står det ju R för "reverse", D för "drive", P för "parking" och nåt mer för nåt slags friläge tror jag. I den här bilen stod allt på spanska och det fanns ingen instruktionsbok. Vid det laget hade jag redan lyckats ta mej ur parkeringsgaraget tack vare att bilen hela tiden gav instruktioner om hur jag skulle bete mej på instrumentpanelen. Jag hade satt spaken i ett läge som hette M, och då gick det bara att krypköra. R:et fanns där i alla fall, och det betyder back även i Spanien, det testade jag. N var parkeringsläget. M var uppenbarligen fel, och då återstod bara A. "Automatic"! Puh, med denna växel i skötte sej bilen själv. Och bara två gånger på vägen hem var jag och for efter kopplingen med vänsterfoten.
Senare kom jag på att M:et antagligen står för "manual", och jag med ett halvt öra hört att bilen var halvautomatisk. Vad nu i hela friden det innebär. Kan man växla när man känner för det då eller?
Vi får väl se hur länge jag står ut med denna buss, den känns enorm efter att ha kört Merca a-klass och Audi A3. Hade jag fått C4:an direkt efter att ha kört Volvo XC70 i två år, skulle det nog inte varit så stor skillnad. Ännu mer spännande blir det att se hur jag ska ta mej fram i Palma. En fördel är i alla fall att den har parkeringssensorer runt om, även på sidorna. Alltså, man har möjligheten att parkera i lugn och ro medan det konstant tjuter och piper inne i bilen.
Tally-hoo.
Jaha?
Jo, de skulle få in de nya modellerna av mercorna och därför ville de ha de gamla tillbaka.
Jaha?
Men vi kunde inte få de nya riktigt än.
Nähä?
Vi kunde få fordar istället.
Va?
Jo, de hade två fordar eller en citroen som vi kunde välja på istället.
Ok, fine, vi kommer väl då, sa vi.
Väl på plats på flygplatsen - alltså på andra sidan Palma från där vi bor, och en knappt halvtimmes väg med kaotisk trafik - fick vi nycklar till tre bilar som vi kunde välja på.
Den första var en svårt misshandlad Ford Focus. Den andra en något mindre skadad Ford C-max (tror inte de finns i Sverige ens). Den tredje en gigantisk Citroen C4, vars färg hette "tivoliblå" och som dessutom hade automatlåda. Vid närmare påsyn upptäckte vi att fordarna var misshandlade även på insidan med stora fläckar på samtliga säten och skumma lukter inuti. På väg tillbaka till disken såg vi en annan ren och fin Ford, den skulle vi ha!
Vi, som betraktar vår familj som en av biluthyrningsfirmans bästa kunder, surnade till ordentligt. Vi hyr året runt av dem, två bilar dessutom. Vi har rekommenderat två andra familjer att hyra där, de hyr 2+1 bil året runt. Det minsta man kan begära, tyckte vi, var att de erbjöd rena bilar. Uthyrningstjejen bakom disken försökte förklara sej oskyldig och sa att det inte fanns några alternativ. Maken var vid det här laget röd av ilska. Jag, som ännu inte hunnit bli arg, tog över kommandot när tjejen bakom disken tänkte nonchalera oss och började expediera en brittisk tant istället. För att visa allvaret i situationen, la jag handen mitt på tantens kontrakt och sa "No, no! We rent all year round from you. At least you offer us clean cars. Either you fix this now, or we'll go to another firm." Som ett vänskapsoffer i sammanhanget, valde jag att ta Citroenen, så slapp vi åtminstone stå och vänta medan de fixade fram två bilar.
Till slut satt jag i den enorma Citroenen och maken i den rena Forden. Jag har inget emot att köra automat, men det är inte heller nåt jag är jättevan vid. I Sverige står det ju R för "reverse", D för "drive", P för "parking" och nåt mer för nåt slags friläge tror jag. I den här bilen stod allt på spanska och det fanns ingen instruktionsbok. Vid det laget hade jag redan lyckats ta mej ur parkeringsgaraget tack vare att bilen hela tiden gav instruktioner om hur jag skulle bete mej på instrumentpanelen. Jag hade satt spaken i ett läge som hette M, och då gick det bara att krypköra. R:et fanns där i alla fall, och det betyder back även i Spanien, det testade jag. N var parkeringsläget. M var uppenbarligen fel, och då återstod bara A. "Automatic"! Puh, med denna växel i skötte sej bilen själv. Och bara två gånger på vägen hem var jag och for efter kopplingen med vänsterfoten.
Senare kom jag på att M:et antagligen står för "manual", och jag med ett halvt öra hört att bilen var halvautomatisk. Vad nu i hela friden det innebär. Kan man växla när man känner för det då eller?
Vi får väl se hur länge jag står ut med denna buss, den känns enorm efter att ha kört Merca a-klass och Audi A3. Hade jag fått C4:an direkt efter att ha kört Volvo XC70 i två år, skulle det nog inte varit så stor skillnad. Ännu mer spännande blir det att se hur jag ska ta mej fram i Palma. En fördel är i alla fall att den har parkeringssensorer runt om, även på sidorna. Alltså, man har möjligheten att parkera i lugn och ro medan det konstant tjuter och piper inne i bilen.
Tally-hoo.
Ta seden och skeden
"Äh, skit i det! Så gör alla spanjorer, så kan du också göra!".
Så sas det mej för ett tag sen, då en butik gav mej för mycket tillgodo på en vara som jag lämnat tillbaka. Jag stod där och funderade på om jag skulle säga till att det var för mycket pengar, eller om jag skulle vara mera spansk och roffa åt mej de extra 15 eurona.
Det slutade med att jag inget sa. Och nästa gång jag kom till butiken så påpekade de själva misstaget. Då kändes det bara pinsamt att jag hade frångått mina principer och försökt snika åt mej pengarna.
Sen dess har jag tagit det som en egen liten mission att agera svenskt i såna frågor och förvåna spanjorerna. Och det är faktiskt rätt kul.
Till exempel fortsätter jag att med en dåres envishet att tacka folk som stannar när jag står vid övergångsstället. Jag tackar och säger hejdå när jag lämnar en butik eller kassan i matbutiken. Jag ler och är artig och trevlig mot alla jag interagerar med; oerhört ospanskt alltså.
Alla svenskar som har varit här, har påpekat att butiks- och restaurangpersonal som man träffar på här är så otrevliga. Som alla svenskar, så har de tagit det personligt att de mötts av dålig service. Men det är så här, en person i kassan i matbutiken tittar inte på en och ler när man betalar. Man kan inte vänta sej ett tack för dricksen på restaurangen. Meningslöst. Det finns inte i registret här. Och det är inget personligt mot gästen eller kunden.
I vissa sammanhang är det rätt skönt att det är så. Jag menar, man tar ju inte en taxi för att man är så sugen på att prata med en taxichaufför. Lik förbannat sitter man och försöker vara trevlig mot chauffören i svensk taxi! Eller mot frisören eller hantverkaren eller vem det nu kan vara. För fasen, kör mej dit jag ska och håll truten, kan man ju känna i bland.
Idag var jag i ett parkeringsgarage och skulle betala min avgift. Eftersom jag bara hade en 20-eurosedel kunde jag inte betala i automaten, den tar inte emot så stora sedlar. Gubben i den manuella kassan såg sur ut och började ge mej växel på 50 euro. Han räknade högt och smäckte ner sedlarna under luckan. Jag påpekade att, ursäkta mej men du fick bara 20 euro "sólo 10 euro para mí, no?". Gubben, som antagligen såg 20 euro flyga tillbaka in i lönekuvertet, blev otroligt glad och tackade tre gånger.
Ha! Där fick ni, alla sura, otrevliga, nonchalanta och oartiga spanjorer. Den skeden eller seden tänker jag inte ta. Den kan ni behålla.
Så sas det mej för ett tag sen, då en butik gav mej för mycket tillgodo på en vara som jag lämnat tillbaka. Jag stod där och funderade på om jag skulle säga till att det var för mycket pengar, eller om jag skulle vara mera spansk och roffa åt mej de extra 15 eurona.
Det slutade med att jag inget sa. Och nästa gång jag kom till butiken så påpekade de själva misstaget. Då kändes det bara pinsamt att jag hade frångått mina principer och försökt snika åt mej pengarna.
Sen dess har jag tagit det som en egen liten mission att agera svenskt i såna frågor och förvåna spanjorerna. Och det är faktiskt rätt kul.
Till exempel fortsätter jag att med en dåres envishet att tacka folk som stannar när jag står vid övergångsstället. Jag tackar och säger hejdå när jag lämnar en butik eller kassan i matbutiken. Jag ler och är artig och trevlig mot alla jag interagerar med; oerhört ospanskt alltså.
Alla svenskar som har varit här, har påpekat att butiks- och restaurangpersonal som man träffar på här är så otrevliga. Som alla svenskar, så har de tagit det personligt att de mötts av dålig service. Men det är så här, en person i kassan i matbutiken tittar inte på en och ler när man betalar. Man kan inte vänta sej ett tack för dricksen på restaurangen. Meningslöst. Det finns inte i registret här. Och det är inget personligt mot gästen eller kunden.
I vissa sammanhang är det rätt skönt att det är så. Jag menar, man tar ju inte en taxi för att man är så sugen på att prata med en taxichaufför. Lik förbannat sitter man och försöker vara trevlig mot chauffören i svensk taxi! Eller mot frisören eller hantverkaren eller vem det nu kan vara. För fasen, kör mej dit jag ska och håll truten, kan man ju känna i bland.
Idag var jag i ett parkeringsgarage och skulle betala min avgift. Eftersom jag bara hade en 20-eurosedel kunde jag inte betala i automaten, den tar inte emot så stora sedlar. Gubben i den manuella kassan såg sur ut och började ge mej växel på 50 euro. Han räknade högt och smäckte ner sedlarna under luckan. Jag påpekade att, ursäkta mej men du fick bara 20 euro "sólo 10 euro para mí, no?". Gubben, som antagligen såg 20 euro flyga tillbaka in i lönekuvertet, blev otroligt glad och tackade tre gånger.
Ha! Där fick ni, alla sura, otrevliga, nonchalanta och oartiga spanjorer. Den skeden eller seden tänker jag inte ta. Den kan ni behålla.
Dagens i-landsproblem
Vad ska jag göra med mitt hår?
Det är axellångt, rakt och brunt.
Jättekul.
Vad ska jag göra med det?
Det är axellångt, rakt och brunt.
Jättekul.
Vad ska jag göra med det?
Långhelg
Jaha, måndagen den 13 oktober och då är vi lediga här i Spanien. Det är nämligen helgdag, eftersom att man i detta landet tycker att folket minsann ska få en extra dag ledigt om nationaldagen råkar hamna på en söndag.
Det är annat det, än i Sverige. Där ska alltid snålas med helgdagarna. Jaha, ska det vara röd dag 6 juni, då tänker vi ta bort en annan helgdag. Sådetså! Här ska vi inte vara lediga för mycket, det är dåligt för karaktären. I den socialdemokratiska småsnåla missunsamheten kan vi inte tolerera för mycket mañana-mentalitet och kosta på oss att vila lite extra.
Danskarna ska vi inte bara tala om i sammanhanget. De, de som strejkar för en sjätte semestervecka. Svenskarna kryper nästan ur skinnet av avund inför denna girighet. Roffa åt sej sex veckors semester, hrmpf! Att man bara kan komma sej fööör!
Vi njuter av vår lediga dag. Eftersom vi inte har nåt höstlov, gör vi vårt bästa för att inte göra ett dugg idag.
En måndag i oktober.
Det är annat det, än i Sverige. Där ska alltid snålas med helgdagarna. Jaha, ska det vara röd dag 6 juni, då tänker vi ta bort en annan helgdag. Sådetså! Här ska vi inte vara lediga för mycket, det är dåligt för karaktären. I den socialdemokratiska småsnåla missunsamheten kan vi inte tolerera för mycket mañana-mentalitet och kosta på oss att vila lite extra.
Danskarna ska vi inte bara tala om i sammanhanget. De, de som strejkar för en sjätte semestervecka. Svenskarna kryper nästan ur skinnet av avund inför denna girighet. Roffa åt sej sex veckors semester, hrmpf! Att man bara kan komma sej fööör!
Vi njuter av vår lediga dag. Eftersom vi inte har nåt höstlov, gör vi vårt bästa för att inte göra ett dugg idag.
En måndag i oktober.
En bokstav för mycket
Spanskan är snabbt och snärtigt språk, som vållar folk med släpiga dialekter uttalsproblem.
Det finns en i princip oöverstiglig svårighet med att lära sej spanska när man kommer från Småland:
Vi kan inte säga "r".
Vi har helt enkelt rationaliserat bort det ljudet ur vår dialekt, vi tycker det är ett onödigt ljud som bara stockholmare använder och vi vill inte befatta oss med några som helst "r".
Här i Spanien rullar "r:en" omkring överallt; de river och rasslar och klöser i varenda mening.
Jag försöker lite tyst forma ett litet "r". Det gör mest att jag ser ut som Bruce Springsteen i profil och riskerar att slå av tänderna på mej själv när jag ska rätta till ansiktet igen. Men det kommer inget "r" i alla fall, på sin höjd ett lite "ää".
Dock har jag märkt en liten skillnad i mitt uttal av vissa ord. I stället för att uttala till exempel ordet kort "kått", säger jag numera "ko'tt". Här kan man nästan urskilja ett litet "r", om man anstränger sej. Fyrtio har blivit "fö'tti" i stället för "fö-tti" också, bland annat.
Ett annat spanskt ljud som kan vara svårt är det korta "o:et", som i "hola". Man kan inte säga det med kalmar-uttal, då man drar ut på alla "a", "o", "u" och "å". Då blir "hola" plötsligt "aula" eller ännu värre "olla", och då blir det lite tokigt.
När spanjorerna drar i gång och kacklar som värst på spanska, brukar jag tänka: "Haha, jag kan också ett språk som ni inte skulle fatta ett skit av!" Och så småler jag varje gång nån säger "okej" på spanska. Det heter nämligen "vale" och uttalas på vissa dialekter "balle".
Jag må vara en björnmamma, men jag går i alla fall inte runt och säger "balle" till folk.
Det finns en i princip oöverstiglig svårighet med att lära sej spanska när man kommer från Småland:
Vi kan inte säga "r".
Vi har helt enkelt rationaliserat bort det ljudet ur vår dialekt, vi tycker det är ett onödigt ljud som bara stockholmare använder och vi vill inte befatta oss med några som helst "r".
Här i Spanien rullar "r:en" omkring överallt; de river och rasslar och klöser i varenda mening.
Jag försöker lite tyst forma ett litet "r". Det gör mest att jag ser ut som Bruce Springsteen i profil och riskerar att slå av tänderna på mej själv när jag ska rätta till ansiktet igen. Men det kommer inget "r" i alla fall, på sin höjd ett lite "ää".
Dock har jag märkt en liten skillnad i mitt uttal av vissa ord. I stället för att uttala till exempel ordet kort "kått", säger jag numera "ko'tt". Här kan man nästan urskilja ett litet "r", om man anstränger sej. Fyrtio har blivit "fö'tti" i stället för "fö-tti" också, bland annat.
Ett annat spanskt ljud som kan vara svårt är det korta "o:et", som i "hola". Man kan inte säga det med kalmar-uttal, då man drar ut på alla "a", "o", "u" och "å". Då blir "hola" plötsligt "aula" eller ännu värre "olla", och då blir det lite tokigt.
När spanjorerna drar i gång och kacklar som värst på spanska, brukar jag tänka: "Haha, jag kan också ett språk som ni inte skulle fatta ett skit av!" Och så småler jag varje gång nån säger "okej" på spanska. Det heter nämligen "vale" och uttalas på vissa dialekter "balle".
Jag må vara en björnmamma, men jag går i alla fall inte runt och säger "balle" till folk.
Björnmamman
Jag har snöat in på engelskt 1800-tal. På kort tid har jag läst Jane Eyre, Stolthet och fördom och är nu halvvägs in i Middlemarch. På så vis har jag hamnat mitt i ett otal kvinnoöden (med ganska mesig män som bihang, tack gode gud för Mr Darcy), vilka präglas av portmonnävirkning, pianospel och kråsade hättor. Lite på skoj känner jag igen mej i mitt hemmafruliv - inte mycket, men lite.
I sådana romaner fälls det ibland repliker av typen: "Mr So-and-so var mycket ful och talade en vedervärdig dialekt" eller "Husets skinka hade en utsökt smak av rökt ekbark" samt "I dagens läge är det omöjligt att finna en pålitlig husa!".
Idag sa vår städerska upp sej, med orden "på ett annat ställe får jag 10 euro i timmen". Jaha, tänkte vi, det hade du fått här också om du hade sagt till. Men skitsamma, dags att hitta en ny städerska.
Här måste jag inflika en intressant sak om hur snabbt man vänjer sej. För ett halvår sedan hade jag aldrig haft en främmande människa som städat i mitt hem. Nu får jag krupp på att tänka mej att städa själv en vecka. Jag har alltid hatat att städa - organisera, reda upp, rensa undan; helt ok, men städa...- och nu har jag vant mej av med det helt. Det ska helt enkelt vilja mkt till om jag ska börja städa igen. Jag säger det på fullaste allvar, jag är beroende.
Ja, det gällde alltså att hitta en pålitlig husa. Helst en som vill ha betalt i kontanter. Helst en som är noggrann och glad. Vännen S var hygglig nog att förmedla numret till sin städerska/barnflicka. Strax hade jag denna glada, framförallt pratglada kvinna i luren och hennes öppningsreplik var: "I have to call you S too, because I can't say your name. Impossible!"
Det är inte första gången mitt namn, med det konstiga å:et i början, har vållat problem. Spanjorerna slänger en blick på mitt körkort eller visa-kort och kallar mej direkt för mitt tredjenamn Sofia. Det är helt enkelt det enda av mina namn som de känner igen som ett namn. Det andra är rappakalja för dem.
Hursomhelst har maken berättat att "osa" på spanska, vilket uttalas precis som Åsa, betyder "björnmamma". Nu fick jag för första gången användning för den förklaringen. Ett glatt skratt i luren, fick jag till svar; "in Spanish, it's a funny name!".
Verkligen. Kalla mej Mummy Bear...
I sådana romaner fälls det ibland repliker av typen: "Mr So-and-so var mycket ful och talade en vedervärdig dialekt" eller "Husets skinka hade en utsökt smak av rökt ekbark" samt "I dagens läge är det omöjligt att finna en pålitlig husa!".
Idag sa vår städerska upp sej, med orden "på ett annat ställe får jag 10 euro i timmen". Jaha, tänkte vi, det hade du fått här också om du hade sagt till. Men skitsamma, dags att hitta en ny städerska.
Här måste jag inflika en intressant sak om hur snabbt man vänjer sej. För ett halvår sedan hade jag aldrig haft en främmande människa som städat i mitt hem. Nu får jag krupp på att tänka mej att städa själv en vecka. Jag har alltid hatat att städa - organisera, reda upp, rensa undan; helt ok, men städa...- och nu har jag vant mej av med det helt. Det ska helt enkelt vilja mkt till om jag ska börja städa igen. Jag säger det på fullaste allvar, jag är beroende.
Ja, det gällde alltså att hitta en pålitlig husa. Helst en som vill ha betalt i kontanter. Helst en som är noggrann och glad. Vännen S var hygglig nog att förmedla numret till sin städerska/barnflicka. Strax hade jag denna glada, framförallt pratglada kvinna i luren och hennes öppningsreplik var: "I have to call you S too, because I can't say your name. Impossible!"
Det är inte första gången mitt namn, med det konstiga å:et i början, har vållat problem. Spanjorerna slänger en blick på mitt körkort eller visa-kort och kallar mej direkt för mitt tredjenamn Sofia. Det är helt enkelt det enda av mina namn som de känner igen som ett namn. Det andra är rappakalja för dem.
Hursomhelst har maken berättat att "osa" på spanska, vilket uttalas precis som Åsa, betyder "björnmamma". Nu fick jag för första gången användning för den förklaringen. Ett glatt skratt i luren, fick jag till svar; "in Spanish, it's a funny name!".
Verkligen. Kalla mej Mummy Bear...
Och så lite danska...
Sicket underbart språk!
Här tolkad av R. Gustafsson.
AB... Z
Öar
Egentligen gillar jag inte öar, de ger mej lite cellskräck. Jag vill liksom vara säker på att jag lätt kan komma från en ö till fastlandet.
Antagligen hänger det ihop med en resa jag en gång gjorde till Färöarna. Där kunde man inte vara riktigt säker på att man skulle kunna ta sej hem, eftersom flyget kunde stoppas av vindar eller dimma. Jag minns att jag nästan grät av lättnad när det stod klart att vi skulle kunna åka hem som planerat.
Gotland är den enda ö utan bro och flyg som jag hållt mej vän med genom alla år. Det är alltid sommar när jag är där och det ska vilja mycket till om man inte kan företa båtresan på soldäck. Ja, ni fattar rätt, båtar är verkligen inte min grej.
Och sen är det ju Öland förstås, den eviga ettan på ölistan. Fem minuter hemifrån är jag på bron, 12 minuter över densamma, 18 minuter till Lökenäs. Öland är oslagbart med sin tunna jordskorpa, stränderna och kargheten. Öland har ingen självklar fräschör, är på alla sätt okrispigt och icke-grönskande. Öland fjäskar inte för nån, lyfter aldrig på hatten eller uppträder överdådigt.
Jag är otroligt svag för Irland också, det var jag långt innan jag ens kom dit. Och hur många irländare har inte varit absoluta favvos genom åren? Vilken annan ö kan slå den långa listan av folk och företeelser? Van Morrison, Bono och U2, Yeats, Damien Rice, Beckett, Guinness, Hothouse Flowers, filmen The Commitments, The Pouges... Irland och Dublin, så grönt och så grått på en och samma gång. Irländare, jag bara gillar dem automatiskt. Kan de sen spela gitarr också, då är det kört.
Mallorca håller på att segla upp som en ny favorit-ö. Häromdan var jag återigen i fantastiska Valldemossa och åkte sedan vidare till Deía och Sóller på vidunderligt vackra bergsvägar. Hur kan man inte förälska sej i såna platser?
Här finns allt. Grönt, brunt, högt och djupt, vatten och berg. Maten är magisk. Vädret behöver jag inte ens nämna.
Innan jag kom hit brukade jag säga att jag hade svårt att tänka mej att det inte skulle gå att trivas här. Så rätt, så rätt. Om man inte trivs här, då har man ställt till det för sej på nåt vis. Då har man klantat sej, rest ifrån nån älskad person man inte kan vara utan eller nåt i den stilen.
Jag håller på att göra den här ön till min. Palma är redan min stad.
Och ön - jag kan bara sträcka ut handen och ta på den.
Antagligen hänger det ihop med en resa jag en gång gjorde till Färöarna. Där kunde man inte vara riktigt säker på att man skulle kunna ta sej hem, eftersom flyget kunde stoppas av vindar eller dimma. Jag minns att jag nästan grät av lättnad när det stod klart att vi skulle kunna åka hem som planerat.
Gotland är den enda ö utan bro och flyg som jag hållt mej vän med genom alla år. Det är alltid sommar när jag är där och det ska vilja mycket till om man inte kan företa båtresan på soldäck. Ja, ni fattar rätt, båtar är verkligen inte min grej.
Och sen är det ju Öland förstås, den eviga ettan på ölistan. Fem minuter hemifrån är jag på bron, 12 minuter över densamma, 18 minuter till Lökenäs. Öland är oslagbart med sin tunna jordskorpa, stränderna och kargheten. Öland har ingen självklar fräschör, är på alla sätt okrispigt och icke-grönskande. Öland fjäskar inte för nån, lyfter aldrig på hatten eller uppträder överdådigt.
Jag är otroligt svag för Irland också, det var jag långt innan jag ens kom dit. Och hur många irländare har inte varit absoluta favvos genom åren? Vilken annan ö kan slå den långa listan av folk och företeelser? Van Morrison, Bono och U2, Yeats, Damien Rice, Beckett, Guinness, Hothouse Flowers, filmen The Commitments, The Pouges... Irland och Dublin, så grönt och så grått på en och samma gång. Irländare, jag bara gillar dem automatiskt. Kan de sen spela gitarr också, då är det kört.
Mallorca håller på att segla upp som en ny favorit-ö. Häromdan var jag återigen i fantastiska Valldemossa och åkte sedan vidare till Deía och Sóller på vidunderligt vackra bergsvägar. Hur kan man inte förälska sej i såna platser?
Här finns allt. Grönt, brunt, högt och djupt, vatten och berg. Maten är magisk. Vädret behöver jag inte ens nämna.
Innan jag kom hit brukade jag säga att jag hade svårt att tänka mej att det inte skulle gå att trivas här. Så rätt, så rätt. Om man inte trivs här, då har man ställt till det för sej på nåt vis. Då har man klantat sej, rest ifrån nån älskad person man inte kan vara utan eller nåt i den stilen.
Jag håller på att göra den här ön till min. Palma är redan min stad.
Och ön - jag kan bara sträcka ut handen och ta på den.
Ful-tennis
Jag spelade tennis när jag gick i åttan. Drygt ett år tror jag det var tre kompisar och jag harvade i tennishallen i Kalmar. Ingen begåvning nån av oss, men vi hade himla kul.
Allt sedan dess har jag velat spela igen, men det har aldrig blivit av. En vän här på Mallorca har tennisbana i trädgården, och för ett tag sen provade jag att slå lite bollar med henne. Hon har inte heller spelat sen Mats Wilander var ung och hade snygga knän, och det var ju ett tag sen.
Igår gjorde vi äntligen verklighet av vår idé om tennis en gång i veckan. Vi kallar det ful-tennis, eller mamma-tennis eftersom vännen i bland måste avbryta spelet för att amma.
På nåt vis sitter grundslagen ok, åtminstone forehanden och serven. Backhand vet jag inte, det tror jag jag ska sluta med, för där hade jag ett vettigt slag på 90 minuter. På min tid fick man lära sej enhandsfattad backhand, numera är det dinosauriekunskap (typ som att kunna spinna på spinnrock eller slå gärdesgård). Enhandsfattad är snyggare, men hemskt omodernt alltså. Det behövs nog ett riktigt pro för att lära mej nya vanor.
Målet igår var att vi skulle få bollen över nät tio gånger, fem slag var alltså. När vi kom dithän hade det gått nästan en och halv timme. Just det, så bra var vi. Och då var jag ändå sämre än min vän. Hm, det säger en del.
På måndag börjar barnen i tennisskola. Jag har tvingat dem. Det låter kanske hemskt, men kan man ingen annan sport, så kan man i alla fall komma långt med tennis. Jag vill hävda att tennis är allt som alla golfare hävdar att golfen är (de ljuger självklart, men såna är ju golfare); tillgängligt för alla och alla kan spela mot alla. Skillnaden är att i tennis behöver man bara ett racket och ett par vettiga skor.
Lite jävlaranamma är inte heller så dumt. Det har jag massor av.
Shoppingstaden
Palma omtalas ofta i turistguider som en utmärkt shoppingstad, väl i klass med betydligt större städer. Jag kan bara hålla med. Inte för att jag egentligen vet så mycket om shopping, jag är bättre på att handla, om ni fattar skillnaden. Jag går alltså på stan och handlar det jag ska ha, och sen åker jag hem.
I Palma har man väldigt många fina och dyra butiker, mer prisvärda alternativ och ett par riktigt maffiga varuhus inom gångavstånd. Dessutom finns en underbar (stinkande) saluhall med all tänkbar mat i samma område.
Palma är i princip helt underminerat av parkeringsgarage. Det funkar superbra. Man kör ner, får en biljett som man trycker in i en automat när man ska hem. Då betalar man för tiden man har stått där med bilen. Alltså inget spring tillbaka till bilen med mynt för att man inte hunnit handla färdigt innan det blivit risk för böter.
Det finns en del varor i stans största varuhus som jag inte har sett sen jag var liten. Nattrockar, till exempel, sånadär rutstickade, vadderade rockar med stora knappar fram som mormor hade när jag var liten. Försök hitta en vettig dampyjamas i Sverige, det är Hello Kitty och Snobben för hela slanten. Vem vill ha det när man är vuxen? Här finns hur mycket pyjamasar och nattlinnen som helst, jättegulliga allihop med skära rosor på. Man slipper Kitty och får blommigt i stället, hmm... Jag har sällan använt nattlinne i Sverige, men det behövs verkligen här nu när nätterna är svala. Det blir rått i luften på nåt vis och även om man har täcke, känns nattmössa inte helt tokigt.
Mallorkinerna verkar ha en fäbless för skor och väskor. Otaliga är butikerna som säljer alla typer av dessa varor. Ändå har jag oändligt svårt att hitta både skor och väskor som jag gillar. Antingen är det för blankt, glossigt och lackigt eller med två miljoner spännen och remmar och kromade detaljer. Jag har varit inne i varenda skobutik jag vet om idag, och jag går fortfarande i mina sandaler. Ja, inte för att jag fryser, men det börjar bli dags för nya skor.
Idag var det perfekt väder för att hänga på stan, lagom varmt och uppehåll, inte för soligt. Jag valde att ta mej runt ett större område till fots, avstånden är förvånansvärt små.
Och det blev lite shoppat till slut; kaffe till nespressomaskinen, skor till Lilla E (som passade och var till belåtenhet), tennisskor till mej och ett par barntandborstar. Alldeles lagom.
Nattmössan tar jag en annan gång.
I Palma har man väldigt många fina och dyra butiker, mer prisvärda alternativ och ett par riktigt maffiga varuhus inom gångavstånd. Dessutom finns en underbar (stinkande) saluhall med all tänkbar mat i samma område.
Palma är i princip helt underminerat av parkeringsgarage. Det funkar superbra. Man kör ner, får en biljett som man trycker in i en automat när man ska hem. Då betalar man för tiden man har stått där med bilen. Alltså inget spring tillbaka till bilen med mynt för att man inte hunnit handla färdigt innan det blivit risk för böter.
Det finns en del varor i stans största varuhus som jag inte har sett sen jag var liten. Nattrockar, till exempel, sånadär rutstickade, vadderade rockar med stora knappar fram som mormor hade när jag var liten. Försök hitta en vettig dampyjamas i Sverige, det är Hello Kitty och Snobben för hela slanten. Vem vill ha det när man är vuxen? Här finns hur mycket pyjamasar och nattlinnen som helst, jättegulliga allihop med skära rosor på. Man slipper Kitty och får blommigt i stället, hmm... Jag har sällan använt nattlinne i Sverige, men det behövs verkligen här nu när nätterna är svala. Det blir rått i luften på nåt vis och även om man har täcke, känns nattmössa inte helt tokigt.
Mallorkinerna verkar ha en fäbless för skor och väskor. Otaliga är butikerna som säljer alla typer av dessa varor. Ändå har jag oändligt svårt att hitta både skor och väskor som jag gillar. Antingen är det för blankt, glossigt och lackigt eller med två miljoner spännen och remmar och kromade detaljer. Jag har varit inne i varenda skobutik jag vet om idag, och jag går fortfarande i mina sandaler. Ja, inte för att jag fryser, men det börjar bli dags för nya skor.
Idag var det perfekt väder för att hänga på stan, lagom varmt och uppehåll, inte för soligt. Jag valde att ta mej runt ett större område till fots, avstånden är förvånansvärt små.
Och det blev lite shoppat till slut; kaffe till nespressomaskinen, skor till Lilla E (som passade och var till belåtenhet), tennisskor till mej och ett par barntandborstar. Alldeles lagom.
Nattmössan tar jag en annan gång.
Höst i Paradiset
Hemma sitter ni väl och huttrar och längtar efter burgundisk orre med skogsvamp och kaneldoftande äppelkaka. Kanske ni eldar brasa, dricker matigt rödvin, tänder värmeljus och handlar pumpor.
Jag kollar vädret hemma, ser att det är 8-12 grader, lite regn och lite sol. Sådär som det alltid är på hösten i Sverige. Såntdär som gör att man drar på sej gummisarna och går ut i skogen och nosar på multnande löv och letar trattkantareller.
Svala vindar drar försiktigt in över Mallorca. Om solen lyser är det kanske 25 grader här, kommer det in moln blir det raskt 17. I veckan som gick hade vi flera regnoväder och åska. På sina håll svämmade vägarna över, ett tåg blev kortslutet och stannade mitt på spåret. Värmen i poolen sjönk från 27 till 21, så nu kanske det är slutbadat för i år. Det är lite för kallt att sitta på altanen och äta på kvällarna, dvs om man inte ids gå in och ta på sej en kofta.
Nej, fram för nya nöjen. Nu ska tennisracket dammas av, det ska simtränas inför sommarens minitriatlon och det ska lagas mustiga köttgrytos.
Jag kollar vädret hemma, ser att det är 8-12 grader, lite regn och lite sol. Sådär som det alltid är på hösten i Sverige. Såntdär som gör att man drar på sej gummisarna och går ut i skogen och nosar på multnande löv och letar trattkantareller.
Svala vindar drar försiktigt in över Mallorca. Om solen lyser är det kanske 25 grader här, kommer det in moln blir det raskt 17. I veckan som gick hade vi flera regnoväder och åska. På sina håll svämmade vägarna över, ett tåg blev kortslutet och stannade mitt på spåret. Värmen i poolen sjönk från 27 till 21, så nu kanske det är slutbadat för i år. Det är lite för kallt att sitta på altanen och äta på kvällarna, dvs om man inte ids gå in och ta på sej en kofta.
Nej, fram för nya nöjen. Nu ska tennisracket dammas av, det ska simtränas inför sommarens minitriatlon och det ska lagas mustiga köttgrytos.
Que sera, sera
Viljan att passa in
Nu när jag plötsligt bor utomlands, har jag hamnat i något av en identitetskris. Ja, det är kanske inte så allvarligt som det låter, men ändå tänker jag på det en hel del.
Å ena sidan är jag grymt stolt över att vara svensk. Jag tillhör dem som har gener som gjort det möjligt att överleva i ett kargt klimat med ensidig kost, hemska rovdjur och inlandsisar. Jag är otroligt väluppfostrad, kan stå i kö och snällt vänta på min tur. Jag accepterar all form av byråkrati, snarstuckenhet och missunsamhet. Jag talar svenska, danska, utmärkt engelska och lite spanska, tyska och franska.
Jag har också en stark vilja att anpassa mej, passa in och smälta in, assimileras och försvinna i mängden. Det vill vi svenskar; vi vill passa in. Vi vill inte sticka ut, synas eller höras för mycket.
Å andra sidan vill jag helst inte ha nån del i allt det dåliga med Spanien och spanjorerna. Och där har jag ett litet problem, jag ser ju helt spansk ut. Det är ingen som tror att jag är turist, det är inte ens nån tvekan om att jag är spanjorska. Ända tills jag öppnar munnen förstås. För när spanjorerna inser att jag inte kan spanska, blir de helt chockade. De börjar prata katalanska i allra högsta fart, så att jag omöjligt kan hänga med.
Om man ser spansk ut och dessutom kör en spansk-reggad bil, har man väldigt lite problem i trafiken. Folk som blir arga på en (det hände mej igår,när jag hade ful-parkerat), skriker och gapar på spanska (antagligen nåt i stil med "tysk-jävel") och gestikulerar. Då kan jag bara luta mej tillbaka i förarsätet och göra "italienaren" dvs en slags "ja-va-fan-tror-du"-gest med högerarmen viftande över huvudet. Ingen blir arg på en då, här i Spanien, tvärtom möts man med respekt av typen "shit, tjejen vet att hon han parkerat som en nolla, och hon är stolt över det!".
Ingen tror i alla fall att jag är tysk. Det är nämligen den värsta förolämpningen som riktas mot svenskar i Spanien, tycker de som drabbas. "Den jäveln trodde att jag var tysk!". Detta har hänt nästan alla halvblonda, långa och fjällrävenekiperade svenskar som bor här. Gör man sen misstaget att börja svänga sej med tyska glosor, då är man förevigt dömd som tysk.
Jag vill gärna kunna spanska på en sån nivå att jag kan göra mej hyffsat förstådd. Just nu hankar jag mej fram, med oböjda verb och enstaka glosor. I går lyckades jag köpa jäst i affären, med hjälp av engelska, spanska och teckenspråk. Det är tröttande att bäva inför att behöva göra sej förstådd. Jag tänker på spanska så fort jag är på allmän plats.
Men äntligen har jag skaffat mej en större handväska, så att jag kan ha ordboken med mej överallt. Samtidigt vet jag, att så fort jag börjar vifta med den, blir jag en turist.
Och jag vill ju så gärna passa in.
Å ena sidan är jag grymt stolt över att vara svensk. Jag tillhör dem som har gener som gjort det möjligt att överleva i ett kargt klimat med ensidig kost, hemska rovdjur och inlandsisar. Jag är otroligt väluppfostrad, kan stå i kö och snällt vänta på min tur. Jag accepterar all form av byråkrati, snarstuckenhet och missunsamhet. Jag talar svenska, danska, utmärkt engelska och lite spanska, tyska och franska.
Jag har också en stark vilja att anpassa mej, passa in och smälta in, assimileras och försvinna i mängden. Det vill vi svenskar; vi vill passa in. Vi vill inte sticka ut, synas eller höras för mycket.
Å andra sidan vill jag helst inte ha nån del i allt det dåliga med Spanien och spanjorerna. Och där har jag ett litet problem, jag ser ju helt spansk ut. Det är ingen som tror att jag är turist, det är inte ens nån tvekan om att jag är spanjorska. Ända tills jag öppnar munnen förstås. För när spanjorerna inser att jag inte kan spanska, blir de helt chockade. De börjar prata katalanska i allra högsta fart, så att jag omöjligt kan hänga med.
Om man ser spansk ut och dessutom kör en spansk-reggad bil, har man väldigt lite problem i trafiken. Folk som blir arga på en (det hände mej igår,när jag hade ful-parkerat), skriker och gapar på spanska (antagligen nåt i stil med "tysk-jävel") och gestikulerar. Då kan jag bara luta mej tillbaka i förarsätet och göra "italienaren" dvs en slags "ja-va-fan-tror-du"-gest med högerarmen viftande över huvudet. Ingen blir arg på en då, här i Spanien, tvärtom möts man med respekt av typen "shit, tjejen vet att hon han parkerat som en nolla, och hon är stolt över det!".
Ingen tror i alla fall att jag är tysk. Det är nämligen den värsta förolämpningen som riktas mot svenskar i Spanien, tycker de som drabbas. "Den jäveln trodde att jag var tysk!". Detta har hänt nästan alla halvblonda, långa och fjällrävenekiperade svenskar som bor här. Gör man sen misstaget att börja svänga sej med tyska glosor, då är man förevigt dömd som tysk.
Jag vill gärna kunna spanska på en sån nivå att jag kan göra mej hyffsat förstådd. Just nu hankar jag mej fram, med oböjda verb och enstaka glosor. I går lyckades jag köpa jäst i affären, med hjälp av engelska, spanska och teckenspråk. Det är tröttande att bäva inför att behöva göra sej förstådd. Jag tänker på spanska så fort jag är på allmän plats.
Men äntligen har jag skaffat mej en större handväska, så att jag kan ha ordboken med mej överallt. Samtidigt vet jag, att så fort jag börjar vifta med den, blir jag en turist.
Och jag vill ju så gärna passa in.
¿Que paso?
Ja, vad var det som hände? Hur mycket kan man klämma in på en dag?
Egentligen började det i helgen med att maken blev sådär "mansförkyld" som bara han kan bli. Jag fick samtidigt en låsning i bröstryggen, tyvärr får jag det i bland när jag gör dumma saker typ lyfter alldeles för stora barn som somnat i soffan.
Idag skulle i alla fall barnen till skolan och jag skjutsade dem dit. På vägen hem, bestämde jag att jag skulle hämta maken (som kurade hemma i soffan) och köra honom till doktorn. Sagt och gjort, jag hämtade honom och vi körde mot Santa Ponca och vårdcentralen.
På väg dit fick vi syn på en liten svart kattunge som satt uppflugen på en klippavsats nära vägen. Den skakade och frös och var väldigt smutsig. Med hjälp av en schweizare med en badhandduk och några galna klättringsmanövrar, lyckades maken så få tag i den lilla stackaren. Så stod vi plötsligt där med en kattunge i famnen (schweizarna hade en hund i bilen, och kunde inte hjälpa till mer), djurvänner som vi är kunde vi ju inte bara lämna den där vid vägen.
Således stod vi strax på en veterinärmottagning med katten, där blev vi hänvisade till ett djurhem. Med en handritad karta for vi dit, och de tog hand om kissen. Hundar och katter samt fyra kvinnor som arbetade där, trängdes i ett par minst sagt nedgångna baracker. Det var ju inte som katthemmet på Skälby om man säger så, men det märktes i alla fall att de som jobbade där brydde sej om djuren.
Med tunga steg, gick vi till bilen och for vidare. Maken tyckte vi skulle göra slag i saken och åka till kommunkontoret också. Där skulle vi bara skriva på ett par papper och sen kunde vi åka till doktorn. Ja, tjena. Kontorsdamen där kunde inte ett ord engelska (hade vi sagt "f-ck you" så hade hon inte ens höjt ett ögonbryn), med påföljd att vi naturligtvis fick vänta en halvtimme på hon som kunde engelska, eftersom hon var och fikade. Lättade från administrationsbördan, kunde vi slutligen åka till vårdcentralen.
På spanska vårdscentralen får man först gå in till en sjuksyrra som kollar temp, blodtryck, puls och tar eventuella prover. Sen får man gå vidare till anvisat rum, vänta utanför på doktorn till man blir uppropad. Maken och jag satt där i 45 minuter, sen gick vi därifrån med en grabbnäve antibiotikakapslar utan förpackning.
Efter att ha svängt ihop en couscoussallad och svept en kopp kaffe, packade jag sen in svärföräldrarna i bilen och åkte för att hämta barnen vid skolan. I ett svagt ögonblick lovade jag igår barnen att vi skulle åka till leksaksaffären efter skolan. Jodå, vi tog oss dit också, medan ett enormt regn- och åskväder drog in över Palma.
Nu har jag lagat middag också, druckit ett glas vin och pustat ut. Allt emedan maken, med sorg i blicken, upprepar:
"Undrar hur det är med den lille tissen..."
In i den!
Få band som jag har sett har varit så tajta, kliniskt tajta och helgjutna live. Sången kanske lämnar lite övrigt att önska, men det hör liksom till.
En del av er kanske tycker det känns lite 80 med så mycket gitarrer, men skit i det nu. In i den, bara, kärlekstunneln.
En del av er kanske tycker det känns lite 80 med så mycket gitarrer, men skit i det nu. In i den, bara, kärlekstunneln.
Folk på besök
Våra nyfunna vänner här på Mallorca har vridit sej i plågor när vi har berättat hur mycket folk som ska komma och hälsa på oss här i höst. Vi har rabblat en lång lista med släkt och vänner som ska klämma in sej i vårt gästrum med cirka tre-fem dagars intervall.
"Två veckor?!!", utbrast en vän när jag berättade att svärföräldrarna ska stanna så länge hos oss. "Ja, jag hade ju dött!", tillade hon snabbt.
"Vi gjorde också det misstaget första året vi bodde här", sa en annan. "Folk kom och gick hela tiden." På detta följde en lång utläggning om hur nära psykos personen i fråga hade varit innan sista gästen lämnat huset.
Jag har mer börjat bäva för den där månaden innan jul, då ingen ska komma och hälsa på. Jag vet inte, men jag är en gästfri person (än så länge) och bor man som vi gör är gäster ingen belastning. Kan inte folk roa sej här, så kan de det nog ingen annanstans heller. Och de har eget rum med badkar och toa en suite, som det heter.
Brorsan och hans familj var här förra veckan, de bodde här i åtta dagar. Jag kan inte komma på nånting med det som var jobbigt. Kanske möjligen att det var hemskt synd om grabbarna som fick ont i öronen. Men annars lagade brorsan och jag mat tillsammans, handlade och umgicks med våra familjer. Som jag kände det, utan krav och utan tankar på att det prompt måste hända saker hela tiden. Jag tyckte det var ett härligt sätt att umgås.
De som ska komma hit i höst är våra föräldrar och syskon, släktingar och våra allra bästa vänner. Hade vi inte kunnat stå ut med dem och umgås med dem ett tag, så hade vi ju sagt att de inte kunde komma.
Nej, jag tycker det ska bli kul. Och jag vet att ingen av dem förväntar sej gratis mat och guidning eller fri tillgång till våra bilar. Erbjuder man allt det, samtidigt som man ska få vardagen att gå ihop, då är man nog lite fel ute.
"Två veckor?!!", utbrast en vän när jag berättade att svärföräldrarna ska stanna så länge hos oss. "Ja, jag hade ju dött!", tillade hon snabbt.
"Vi gjorde också det misstaget första året vi bodde här", sa en annan. "Folk kom och gick hela tiden." På detta följde en lång utläggning om hur nära psykos personen i fråga hade varit innan sista gästen lämnat huset.
Jag har mer börjat bäva för den där månaden innan jul, då ingen ska komma och hälsa på. Jag vet inte, men jag är en gästfri person (än så länge) och bor man som vi gör är gäster ingen belastning. Kan inte folk roa sej här, så kan de det nog ingen annanstans heller. Och de har eget rum med badkar och toa en suite, som det heter.
Brorsan och hans familj var här förra veckan, de bodde här i åtta dagar. Jag kan inte komma på nånting med det som var jobbigt. Kanske möjligen att det var hemskt synd om grabbarna som fick ont i öronen. Men annars lagade brorsan och jag mat tillsammans, handlade och umgicks med våra familjer. Som jag kände det, utan krav och utan tankar på att det prompt måste hända saker hela tiden. Jag tyckte det var ett härligt sätt att umgås.
De som ska komma hit i höst är våra föräldrar och syskon, släktingar och våra allra bästa vänner. Hade vi inte kunnat stå ut med dem och umgås med dem ett tag, så hade vi ju sagt att de inte kunde komma.
Nej, jag tycker det ska bli kul. Och jag vet att ingen av dem förväntar sej gratis mat och guidning eller fri tillgång till våra bilar. Erbjuder man allt det, samtidigt som man ska få vardagen att gå ihop, då är man nog lite fel ute.
