flyttbloggen

Jag är alltid på väg. Alltid på väg att förändra, förbättra eller bara ändra. Aldrig riktigt tillfreds - ofta helt nöjd - men funderar ändå alltid på vad som skulle kunna ändras. Jag ska liksom alltid fram till nästa krök, och se bortom den och så vidare. Och det blir så många krökar!

Jag vill inte se likadan ut för länge, ändå ser jag ungefär ut som jag gjorde på gymnasiet (förutom att jag numera använder bh, klarar av att dricka mer än tre öl och inte har permanenat hår längre). Det låter ju självgott, men jag menar stilmässigt. Jag tycker jag har ändrat på massor genom åren, och så går jag i samma basketdojjor och jeans fortfarande. Konceptet är detsamma. Ändå är mitt hår är alltid på utväxt. Eller så är det för långt och ska snart klippas av.

Jag är rädd för att stagnera. Vill ständigt lära mej nytt, tomma ark, nya förutsättningar. Ändå har jag flyttat omkring inom en radie på cirka 7 kilometer (tills nu). Är orolig för att det ska bli tråkigt, liksidigt och same same.

Jag har alltid försökt ändra på mej själv. Men nu har jag börjat bromsa och acceptera. Acceptera det jag inte kan förändra. Förändra det jag kan. (En del av er känner kanske igen raderna från "Sinnesrobönen".)

Det pratas så mycket om att man ska leva i nuet. Men jag vet inte, jag tror inte det var en av de egenskaper som tog människan ut ur grottan. Inte satt de där, förfäderna, och sa "Vi har ju det så bra som vi har det!" Jag vet, det är inte bara det som det innebär att leva i nuet. Men om förfäderna inte funderat på morgondagen, hade de nog inte fått se den heller. Och om de inte hade velat förnya och förbättra, hade vi väl varit kvar där än.

Nej, jag är usel på carpe diem och mindfulness. Trots det klarar jag mej bra ändå.

Ska bara runt nästa krök också, så...

Jag har levt i och ur och omkring dina låtar ett tag nu. Flera år faktiskt, även om jag lärde känna dej sent. Så sent faktiskt att jag inte har en enda cd med dej, den tiden var redan förbi då.
Ändå känns du som en gammal vän. Jag tycker att jag känner dej, jag hajjar till när jag ser dej på bild, som om du hade varit en gammal vän jag inte träffat på länge. Några gånger har jag drömt om dej, och då har din medverkan i drömmen varit så självklar att det varit som en film jag sett tusen gånger.

Ja, du vet ju, när vi var i 15 årsåldern fanns det ju ingen som du. Det var gubbrockare från vår föräldrageneration och pop i pastell (typ Style och Trance Dance). Inget hade nån djupare mening, inga krav på oss som lyssnade. Lyckliga de som har dej, jag tror du gör en enorm skillnad. Jag menar, tänk dej om 10-15 år när din sons generation slår upp sina balkongdörrar med glöggmuggen i näven och låter det blåsa genom rummen.

Skit i det där med Lundell-liknelsen förresten. Jag tycker den är dålig. Som om han vore nån skön myt med skor som nån yngre ska fylla ut. "Lill-Uffe", vem vill vara det?

Nu såg jag dej i den nya filmen häromdan. Jag satt där och skakade när du skulle upp på scenen. Jag mådde illa för du smittade mej din oro. Och jag vet inte om jag misstar mej, men jag tyckte inte du såg ut att må riktigt bra. Så tycker jag att det är skit med att jag alltid ska fundera över hur andra mår. Det borde jag sluta med nu jag är för gammal för att spilla energi på sånt. Du med, egentligen, släpp det. Loosen up, Lasse, som du själv sa. Shit, var det fyra timmars terapi i tre år? Det är mycket, du...

Hoppas vi ses nån gång. Det vore kul.

Kram

Hitta en låt till vars text innehåller ordet "gatuserveringsmarkis"!

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag önskar mej en killkompis när jag fyller år. En läsare undrar nu varför jag skulle föredra en homosexuell man. Ja, det kan man ju undra.

Jag ska börja från början: Jag är lillasyrra till en storebror, är delvis uppvuxen med ytterligare två styvbrorsor. Jag har varit omgiven av killar stor del av mitt liv. Jag har alltid gillat att hänga med killar, det är enkelt. Det behövs inget hembakat, städning eller komplicerade planeringsmöten för minsta lilla fikaträff.

På högstadiet började jag att umgås med killkompisar. Det har räddat mej ur ett otal rätt obehagliga situationer, och hållit mej trygg på rockfestivaler och midsommarnätter.
Smolken i bägaren har varit att ett par av de stackars killarna visade sej var kära. Det var inte jag, i dem alltså, men kanske i nån av deras kompisar. Och vad säger man då? "Jaha, vad trist för dej... eller?" För det visste man inte, liksom, för plötsligt dög man inte som vän längre. Nu ville plötsligt vederbörande så mycket mer, och man kunde förstå att vännen ville slippa plågas mer. På ett eller annat vis.

Det var den biten jag tänkte få slippa med en gay-killkompis. Jag tror faktiskt att många tjejer som haft killkompisar, förr eller senare blivit "sexualiserade" i den relationen. Och det är ju liksom inte det man vill.
Så tänkte jag, fördomsfull som jag är. Att sexbiten, och svartsjukebiten skulle försvinna ur dealen. För det är ju inte lätt heller, att som tjej, bara skaffa sej en killkompis som kanske i sin tur har en fru. (Jag kände att det blev jobbigt, bara jag skrev om det.) Och jag har ju en man, vad skulle han tro om jag gick på bio med en annan man?

Så kasta nåt på mej, om jag har fått det hela om bakfoten. Och kanske är det nån slags orealistisk "Sex & the City"-illusion, det där med gay-killkompisar. Men, fasen, jag tycker det låter kanon.

Några apps som ännu, vad jag vet, inte finns till iPhone:

Meat Thermometer
Swiss Army Knife
Virus and Bacteria Detector
Geiger Counter
Camping Kitchen
Pregnancy Test
Lighter
Tape Measure
Blood Glucose Level Test Kit
Baby Bottle Warmer
Iron
Bad Music Warning System
Seismograph
Vending Machine
Loser Boy/Girlfriend Detector
Shaving Machine
Dental Floss
Massage Device

Fortfarande ingen värme i huset. Vi har kamperat ihop igen inatt, hela familjen. Det är trångt, men ingen behöver frysa. Lilla E och jag har sovit med mössa på, och det har faktiskt gjort det där lilla extra på värmen.
Maken skickade ett sms till vicevärden vid halvåtta imorse och hotade med att ta in på ett dyrt hotell om inte värmen blir fixad idag. Jag hejjade på honom.

Det må vara 10 grader ute här på Mallorca, men hur eller hur så vill man ju ha det varmare inne. Man vill gå in i värmen. Och man vill ju inte gå omkring ute, bara för att det är varmare där. Just nu sitter jag här i pyjamas (byta om är för plågsamt), två luvtröjor, mössa och ulltofflor.

Igår värmde jag mej på gymmet. Två timmars styrkepass, efter pt:ns nya program som ska trimma mej inför sommarens mini-triathlon. Fyra pass i veckan i fem veckor, minst. Det är kul, nu får jag lite variation på träningen. Jag är glad att jag i alla fall gjort mina tre pass i veckan hela hösten, annars hade det nya programmet varit hemskt.
Satt en stund i bastun efteråt. Men det är fasen varmt att basta inlindad i en handduk. Spa:et delas av herrar och damer, och enda chansen att basta utan att bli helt kokt är att ta på badkläder. Annars får man vackert sitta där med handduk.

Väskan verkar vara upphittad. Hoppas att den ska komma till Palma idag. Hoppas det är rätt väska. Och att allt som var i den, finns kvar.

Om ett par veckor fyller jag 35.
Jag antar att det börjar bli dags att klappa ihop och krisa nu då.
Dags att mentalt börja ladda för vallningar och svallningar, torra slemhinnor och mammografi.
Dags att börja tycka det är ok att vara den jag är; japp det var så här det blev till slut.
Dags att börja oroa sej för nya krämpor och prövningar; "... one generation's length away, from fighting life out on my own..." som John Mayer uttrycker det.

Men nä, jag önskar mej fortfarande inga nya tuttar i present. Inga bilar, större hus eller prylar heller. Vill inte stoppa klockan, vrida tillbaka eller göra om nåt.
Ska jag berätta vad jag verkligen vill ha? Förutom snälla, friska barn och tvåhundra teckningar av svärdgubbar, kloner och katter med tre ben? Förutom ett par diamanter och en häst?

Jag vill ha en killkompis. Gärna en som är gay. Men det är inget tvång. En hyffsat jämngammal snubbe att hänga med, prata med och fika med. Nån utomstående.
Nu tror ni kanske jag vill ha nån personal-shopper-typ att svänga handväska tillsammans med. Nån som ska dömma ut mina omoderna kläder och vifta med döda handen. Fast det handlar inte alls om det. Inte heller handlar det om att jag inte trivs med min man.

Men om jag nu ska bli medelålders och ska plågas av min flydda ungdom (fan, jag hatar fortfarande när folk kallar unga vuxna för "ungdomar", stryp mej om jag börjar göra det annat än på skämt) så skulle jag vilja ha denna företeelse tillbaka; killkompisen. En kille, som inte vill ligga med en, som man bara är med. Som kanske kan klinka lite gitarr och göra äckligt kaffe.

Jag vet inte, kanske man inte kan önska sej nåt mer omöjligt. Men jag hoppas ändå.

Nu är vi tillbaka på Mallorca efter två veckor i Sverige. Sista dan snöade det och vi var glada att vi inte skulle köra bil till Köpenhamn och flyget vidare.
I stället tog vi tåget till Danmark. Jag hade tänkt var sådär lite Rydströmsk och författa ett par djupsinniga blogginlägg om resande och avsked och att resa till och från på vägen. Men så insåg jag snabbt att min åksjuka skulle sätta p för den ambitionen, jag satt och smånickade istället. Barnen var hur coola som helst, ritade och kollade på poddarna hela tiden, så vi var ganska utvilade när vi klev in på Hilton vid Kastrup.

Vid 10 dagen efter, checkade vi in bagaget och klarade maxvikten på den ena resväskan med 4 hekto. Tre väskor lämnade vi ifrån oss, och två kom fram till Mallorca. Nej, vi mellanlandade inte på vägen, och ändå lyckades flygbolaget schabbla bort vår knallgula resväska. Väskan var tio år gammal, så den kommer vi inte sakna, det är värre med innehållet. Det nya Wii:et, alla spel, makens tio stockar snus, Kalles kaviar, vällingen, makens alla linser, en mängd sladdar och laddare - totalt värde runt 10000 spänn, det svider. Ännu hyser vi lite hopp om att återfå den, annars börjar det tröttsamma jobbet att ersätta alla grejerna. Tyvärr misstänker vi att den blivit stulen.

När vi kom "hem" till vårt casa, upptäckte vi att frysen varit avstängd och allt innehåll var ruttet. Jag lovar, rutten kycklingfilé tillhör nåt av det äckligaste jag nånsin sett. Bara att börja rensa. Maken räddade desperat ett tiotal snusdosor från äckelsörja och körde resten till soptunnan. Och eftersom vi kom fram en söndag och alla affärer här är stängda på söndagar, så fick jag laga konservmat. En pasta med tonfisk och burktomater, jovars, det gick faktiskt hem.

Vi drog igång ac:n när vi hade städat ut förruttnelsen. Den snurrade fint och spred värme ända fram på småtimmarna, sen la den av. Så nu har vi ingen värme - igen. Och i morrn är det "julafton" här; Reyes. Inga servicegubbar att få tag på. Välkommen till Spanien...

Nu är skåpen åter fyllda, varmvattnet (som vi först inte fick att fungera) verkar har värmts på ordentligt. På väg till affären såg vi oss om och konstaterade att här är så vackert, och att vi verkligen trivs här.
Irritationen börjar så smått lägga sej.

Två helt knäppa låtar från min barndom. Lyssna, ni som har Spotify.

"I lugnare vatten"  Marie Bergman

"Tommy" Janne Önnerud

Jag har letat efter de här låtarna i flera år. Usch, nu har jag hittat dem. Med skräckblandad förtjusning.

"Är det är en ynnest eller en förbannelse att ha varit ung på 60-talet", sjunger Lundell. Jag undrar detsamma om 70-talet...

"Varför har vi samma mat igen?" undrar lilla E vid frukostbordet idag. Det var delar av farmors julbord som presenterades som småvarmt. Ja, det kan man verkligen undra.

På julafton äter vi alltid kalkon numera, det har blivit en bra tradition. Alla tycker det är gott, alla blir mätta och ingen behöver tokäta godis för att hålla igång resten av dan.
Annars är jag emot traditioner, särskilt vid jul. Jag vill göra om julen varje år, börja om och låtsas som om det vore första gången jag firar. Jag tycker, att om man har gjort samma sak vid jul i hela sitt liv, och sen gör nåt helt annat en enda jul så måste man ju tjäna nåt på det i längden. Då blir ju det den enda julen som det verkligen hände nåt, egentligen.

Nej, jag är verkligen inte nån julfantast. Men jag försöker verkligen skapa nya, glada julminnen. Och barnen gillar julen, så jag har lyckats på så vis att jag inte överfört nåt ogillande på dem.

Det här är min favoritjullåt. Jag är vän med julmusiken i år. Bara en sån sak.

Vi har några kompisar som bor på gatan. Och så här i juletid - och när vi nu inte kommer att se dem på ett tag - tyckte vi att det inte var mer än rätt att bjuda dem på lite käk.


Vi fixade ett par burkar mjukt käk och tre kilo torrfoder. Det hela liknade faktiskt det stora tabberaset i Katthult. Minus gröt och tända ljus förstås.
Ibland är det bara lite som behövs för att man ska känna sej som en god människa.

Jag tror att vi svenskar, generellt sett, är opryda.
Vi är uppvuxna med föräldrar som gick nakna mellan badrummet och sovrummet i våra barndomshem.
Vi bryr oss inte om andra nakna människor i simhallens eller gymmets omklädningsrum.
Vi kvinnor visste hur en snopp såg ut innan vi gifte oss. Vi blev inte speciellt rädda första gången vi såg en som tillhörde nån annan än våra pappor.
Ni killar visste nog till stor del hur en kvinna såg ut också (även om ni fortfarande inte har en susning om den invändiga anatomin, men skitsamma). Ni visste att bebisar ammas från kvinnobröst (detta är dock inget inägg i nån amningsdebatt), att de föds som de gör och allt det där andra.
I stort sett behöver vi alltså inte vara pryda. Vi kan ha en ganska avslappnad inställning till det mesta som är naket.

But schera ina Espain, som makens jobbarkompis säger, är saker och ting annorlunda. Här springer man inte omkring naken i nåra omklädningsrum inte. Här gäller det att skyla sej och påkläda sej, helst utan att visa bar hud alls.
På mitt gym påhejas detta också av tyskor, brittiskor och samtliga andra med katolsk bakgrund.
Här är det till och med lite utmanade att gå, iförd endast badkläder med handduken på armen, mellan omklädningsrummet och poolen. Det är 10 meter. Då får man svepa in sej i ett jättebadlakan och gå med geisha-steg till poolkanten, hastigt kasta svepningen och gömma sej i vattnet.

Nu är jag inte pro att folk ska visa göken i simhallen, det var inte poängen här. Inte heller tycker jag att män ska gå på restaurang i bar överkropp.  Och man går inte omkring på stan i bikini.
Men inte ska väl kvinnor behöva skyla sej för andra kvinnor? Och inte män för andra män heller, för den delen. Fast jag vet att män är rädda för andra män som är nakna, och det kanske tar ett par generationer till att jobba bort.

Nej, nu längtar jag hem till mitt svenska gym (inte för att det ligger i en klaustrofobiframkallande källare) där man kan stå i underkläderna och eftersvettas medan man torkar håret. Och där man inte behöver vara påklädd i bastun.

Ett fantastisk fint luciatåg! Alla barn från svenska skolan sjöng så det ekade mellan husen på Plaza Cort.


En väldigt vacker plats också! I delar av Palma kan man känna det som om allt vackert som mänskligheten lyckats skapa och bygga har samlats i en enda stad. Och så denna sköna värme.



Människor i alla åldrar är ute på kvällen. I Sverige skulle man ju frysa ihjäl den här tiden på året. Överallt kan man köpa snacks, sockervadd och denna kvällen glögg och pepparkakor.
Prinsessan Birgitta och Mamma Olga skymtade förbi i natten. Prinsessan med en cigg i högsta hugg. Jag tänkte sagt till lilla E att "där står en riktigt prinsessa", men nej, jag kunde bara inte. Låt flickebarnet ha några illusioner orörda, tänkte jag. Prinsessor röker liksom inte.

Nu är jag också helt frälst på Spotify. Jag bara köpte konceptet rakt av, betalar glatt och lyssnar. Igår kväll hade maken och jag frågesport med gamla låtar från barndomen och spelade allt från Howard Jones till The Pinks. "Uh, kommer du ihåg denna då?" och "Det här kan du aaaaldrig gissa vad det är!" blev de mest använda fraserna.

Sen kollade vi på På spåret, drack vin och fick hemlängtan igen.

Om en vecka kommer vi verkligen vara hemma, det känns märkligt och efterlängtat och tudelat. Häromdan när vi bokade flygbiljetter till sportlovet, råkade jag kalla Mallorca för "hemma" och maken tittade konstigt på mej.

Och så började luciadagen med spanska julsånger på datorn. Sen vidare med Eldkvarn (fantastisk mycket bra de har gjort - och en hel del dåligt också), Magnus Johansson (vill påstå att "Jag drömde i natt att du gick bredvid mej" är en av de bästa svenska låtarna nånsin) och Winnerbäck.

Ikväll ska barnen lussa. Mitt i Palma på Plaza Cort, dit det brukar komma ungefär 4000 personer och titta. Dessutom visas alltihop tydligen på tv. Det blir spännande, både för oss och barnen.
Innan ska vi ut till flygplatsen och lämna in bussen. Det ska bli skönt att slippa den, men svårt att ställa om fötterna till manuell växellåda igen. Och sen följer fem dagar med bara en bil, innan vi flyger till Köpenhamn på fredag kväll. Hmm...

Tog en sväng till Palmanova idag, barnen var lovade mat från den amerikanska hamburgerkedjan. Det var lite av spökstad över det hela. Där är ju fullt av packade och galna tatuerade engelsmän med knallröda kroppar på somrarna. Skönt att slippa dem faktiskt.


Här står lilla E på stranden, inte en enda turist i sikte. Bara en liten lussetärna, en skuta och en snubbe på jetski.


Färgglad, fullsatt och folkligt - eller vad det nu brukar heta. Inte på vintern dock.


Det enda som verkar minna om den vilda varma årstiden: Penisgatan. Man vill inte veta VAD som händer här när det är ljumma kvällar. Eller kanske det är här han bor, älskaren från det öde landet.

Alla som har lite humor eller nångång om året kör ett partytrick, har väl antagligen råkat ut för att nån packad stackare kommer fram och säger: "Jaschå... du är en såndär rolig jävel. Fy faan."
Jag hatar såna uttalanden. Inte för att jag har nåt emot att bli kallad rolig. Inte för att jag ogillar svordomar. Utan för att när folk säger så, så innebär det att de menar att det är nåt osmakligt och fult att skoja till det lite ibland. Det är underförstått nåt lätt solkigt, syndigt och lättfotat över att få andra att skratta.

Jag tror inte att jag som person uppfattas som lättsam och skojfrisk. Folk tycker nog allmänt att jag tillbakadragen, kanske lite introvert och till och med blyg. Det är i alla fall så jag ser på mej själv. Det finns faktiskt dagar när jag känner mej lite halvt deprimerat intellektuell. Och trivs med det.

Jag har generellt svårt för kallprat, artighetsfraser, fjäsk och stövelslickande (om ni förstår vad jag menar). Jag hatar tanken på att behöva göra mej till för nån eller agera lämpligt umgänge.

En gång för ganska många år sen, satt jag hos en terapeut och undrade om han kunde svara på när i livet jag skulle känna mej som en glad människa. Jag hade tänkt mej att alla nångång kommer till den punkten, när man känner att "fasen nu är allt elände i mitt liv sorterat och idisslat och utspottat, nu äntligen kan jag gå vidare, nu ska jag vara riktigt glad och lättad resten av mina dar".
Nä. I stället lutade sej terapeuten bakåt stolen och sa:

"Det kanske helt enkelt är så att du inte är någon glad människa."

Det tog några år innan det där orden hann smälta in. Men nu har jag fattat att det antagligen är så det är. Inte för att jag har gett upp och hemfallit till en evig depression, utan för att jag försöker acceptera mej själv. Jag kommer aldrig komma till den där punkten då jag kommer skutta runt i ett rosa lyckorus som varar tills jag dör.

Jag bär på det som Jonas Gardell vid nåt tillfälle kallade för "grundsorg". Jag tycker det är ett så bra ord. Kanske alla har en släng av den, vad vet jag. Den där känslan av att det alltid finns nåt tungt att släpa på genom livet. Och då handlar det inte om nåt pretentiöst svårmod, intellektuellt Kafka-mörker eller nån mörk familjehemlighet. Bara en tyngd, det kan vara vadsomhelst eller ingenting.

Häromdan försökte jag förklara för en person varför han upplevs som svårmodig. Han hade nog svårt att känna igen sej i den beskrivningen. Jag menade på att han inte precis är typen som står utanför Domus och gör high-five med folk. Och det gör verkligen inte jag heller.
Samtidigt som det är lite syndigt att få folk att skratta, är det ju så fult att verka svårmodig. Då tycker folk automatiskt synd om en i stället. Och hur kul är det.

Jag tycker om att få folk att skratta Och jag är ganska bra på det. Ibland önskar jag att jag hade hållt käften i stället, men - va fasen - jag bjuder på det.

Gav mej ut att gå idag. Solen sken och det blåste varma vindar.
Kolla på den lilla udden här ovan. Det som ser ut som ett litet stenröse är i själva verket en liten stenbänk och bord. Om man följer kanten upp så kan man urskilja en stig upp till huset. Den vita muren uppe på klippan är kanten på en pool. Poolen tillhör ett förfallet hus, där alla fönster och dörrar står öppna. Tomten är full med sopor och skräp och är helt igenvuxen. Nån dag ska jag ta med min stora kamera och ta flera bilder. Ofattbart att ett hus med detta läget står övergivet!
Öarna i bakgrunden, är samma som på bilderna jag la ut tidigare i veckan och  heter Illes Malgrats. Ett litet naturreservat med fåglar och diverse skyddade marina arter. Däribland hundhajen.

Åt andra hållet ligger allla dessa igenbommade hus. Nu är det helt off-season, tyst som på landet!

På varenda udde här står helgfirande spanjorer och fiskar eller sitter och fikar. Alla verkade verkligen njuta av solen idag, efter flera veckor med regn och rusk.

Julklappsshoppingen i år blir lite annorlunda. För det första; ska man handla här eller i Sverige? Hur mycket orkar man släpa hem i väskorna? Och är det trots allt inte lite roligare att handla grejer här, så att folk kan få lite osvenska klappar?
Jag har bestämt att jag inte vill lägga tid på att julhandla i Sverige, vill inte slösa på mina dyrbara 14 dagar hemma.

Jag började i leksaksaffären i förrgår. Jag vet hur värdeslöst det är att försöka hitta leksaker hemma efter den 15 december. Då har redan alla far- och morföräldrar rensat hyllorna i de svenska leksaksaffärerna, inte ett enda vettigt legobygge kvar att uppbringa.

Igår tog S och jag en sväng på stan. (Lite oväntat fick vi sällskap av S:s yngsta dotter. Vägen till hennes dagis hade nämligen rasat under natten. Jag kan bara säga; this is Spain...) Skoaffärer, klädaffären och letande. Och tillbaka till den första affären igen, och så finns inte rätt storlek. Så där som det brukar vara när man försöker tänka ut vad man ska köpa innan.
Och så var det helt otroligt varmt. För varmt med jacka, och jättevarmt med boots. Jag som trodde jag skulle slippa svettas i julhandeln. Fast det här var behagligt varmt. Underbart. 19 grader.

Hursomhelst, handlar jag de flesta klapparna på nätet. Böcker, spel och sånt. De kan jag hämta på macken när jag kommer hem, så himla praktiskt.

Nu räknas det dagar här i grannskapet. Alla ska snart åka till Sverige, barnen är trötta trötta och alla vuxna behöver ledighet. (Vissa av oss är ju alltid "lediga", men vi behöver verkligen vara lediga ändå.)
Vi tycker så här med facit i hand att vi skulle tagit en runda hem i höstas. Det har varit länge att vara hemifrån i fyra månader.

I söndags firade vi advent med ett mini-julbord hos S med familj. Prinskorv, köttbullar, Jansson, sill och glögg. Det smakade förträffligt. Men jag hade nog inte fattat att det var så nära jul, och fick en liten chock när jag såg S:s fina julpynt. Det var första advent och vi hade inte ens fått fram den elektriska ljusstaken ur garderoben. Och då var klockan tre på eftermiddagen. I Sverige kan man ju knappt vänta till den där helgen, då man äntligen får lysa upp sitt hus.

Maken var i Stockholm förra veckan, och ringde hem. Han undrade om vi kunde fatta hur mörkt och snögloppigt det var i Sverige?
Nej, jag tror inte jag har fattat det. När han ringde var klockan halv fyra och han undrade varför jag lät barnen var ute i mörkret. Men, sa jag, här är det inte mörkt! Det blir ju inte mörkt här förrän vid sex.
Just det, man glömmer fort.

I Sverige har ni väl pyntat och varit på julskyltning och julmarknader. Och trängts och svettas med era bylsiga jackor och försökt trösta nedbäddade barnvagnsbebisar i butiksvärmen.
Imorrn ska jag ut i julhandeln - som inte finns här eftersom spanjorerna delar ut julklapparna den 6 januari. Då firar man de tre vise männens ankomst, det var ju de som fixade de första klapparna. Vi hinner lagom tillbaka till dess.