flyttbloggen

Lilla E och jag blev sittande med gapande munnar framför tv:n häromdan. Anledningen var naturligtvis kronprinsessans förlovning. Bägge gillar vi en aning flärd och glitter i vardagen. Och här satt plötsligt kronprinsessan och hennes gemål och var så glada och kära. En härlig syn.

Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar kungafamiljen. Jag fattar inte varför deras existens skulle vara "omodern", eller varför det skulle vara "synd om" dem. Helt ärligt, jag fattar inget av de argumenten. Skulle man skrota kungahuset, släppa de stackars fångarna fria och överge det sista lilla uns av romantik som vi har i det här tråkiga butt-pluggade landet? Vad är det för fel att vi underhåller en fjuttig familj med extravagans, flärd och ger oss andra nåt att vara avundsjuka på? Det borde passa svenskarna alldeles utmärkt, vi som är så missunsamma och avundsjuka! Vi har ju några här som vi kan ta ut allt det där på.

Jag älskar "teorier". Och min senaste teori är att man inte kan vara romantiker om man inte gillar kungligheter. Romantik är ju all about verklighetsflykt och osannolika drömmar.

Det här är ju egentligen höjden av romantik: Kronprinsessan går på gym och blir betuttad i sin pt. Prinsen var alltså inte nån inavlad liten fransk blekfis, utan en vanlig snubbe från Ockelbo. Blir det mer romantiskt än så?
Vi andra har inte heller sett till några vita hästar och fladdrande mantlar. Det handlar inte om det, utan om att det fortfarande finns prinsar, prinsessor och vita hästar i världen. Att det fortfarande finns saker att drömma om. När vi har utrotat det också, då vet jag inte vad vi ska göra med romantiken. Ett bokbål; med Romeo, Julia, Samson, Delila, Dante, Beatrice, Kalle och Kajsa och alla de andra i ett dammigt arkiv. Ok, inga av dem var kungligheter, men jag tror ni fattar.

Nej, jag tror jag väljer att fortsätta vara romantiker. Ni andra kan syssla med politik, om ni vill...

Fredrik Lindström varför?

Donald Trump hur gör han?

Morgan Alling let it go, snälla!

Det har sina sidor att bo i en avkrok. Kalmar är ju en sån, vem försöker vi lura?
Vi har de senaste gångerna koncentrerat oss på att resa hem via Köpenhamn. Dels för att slippa sitta på Arlanda och vänta, dels för att också slippa byta flyg nånstans ute i Europa. Köpenhamn är den enda närbelägna flygplats som har direktflyg till Mallorca året om. Flygtiderna gör dock att vi kommer till Danmark vid 23-tiden och inte kan ta oss vidare hemåt utan måste övernatta. På tillbakaresan går planet vid 11 på förmiddagen, vilket adderar ännu en hotellnatt och ännu mer passiv restid till schemat.
Barnen är fantastiskt tappra och resvana vi det här laget. Och vi gläder oss åt att de inte är rädda eller nervösa inför resorna, utan glatt hänger på. De myser på hotellen, pysslar under tågresorna och sover gott på flyget.

När bekanta berättar om mardrömsresor med öronbarn, kräkiga bebisar som vägrar sova och ilskna treåringar som matvägrat i tre veckor i Thailand, känner jag mej nöjd. Vi väntade med charter till våra barn var 5 och 7 år. Och när jag hör skräckhistorierna, påminnner jag mej om varför vi väntade. Det kanske inte är grejen för alla, men för oss har det varit perfekt.

Förra sommaren lyckades jag hitta en flygresa till Mallorca för mej och barnen för 1700 spänn, en restresa med ett charterflyg från Växjö. Och det är ju idealet, att resa snabbt och enkelt från en närbelägen flygplats. Men tills charterresorna kommer igång i maj, så är det omvägar som gäller. Och förresten ska vi åka tåg hem i sommar, ta en sväng runt Frankrike, Italien, Schweiz och Tyskland och kolla läget. Då kan man anta att detn segaste biten blir Köpenhamn-Kalmar, den har vi åkt några gånger vid det laget. Ända hem till vår älskade avkrok.

En del har lik i garderoben, vi har ett i fläkten.


En mumifierad gecko... och hans polares skalle. Så tragiskt!

Nu börjar turisterna komma tillbaka. Just nu som långweekendare, det vill säga par i 60-årsåldern som sitter i solen och dricker öl och vin.

Jodå, även här på Mallorca, drabbas folk av sega influensor och andra tråkiga förkylningar. Skolan har varit halvtom vissa dagar, och här på gatan har det varit tyst. Barnen har suttit hemma och tittat på film, några av dem har varit friska ett par dar, för att sen bli sjuka igen.
Jag har varit hängig hela veckan, och det har retat mej. Jag är trött på att sitta hemma och kallsvettas!

Nu är det söndag, och det känns som om jag skulle kunna träna imorrn. Det blir som att gå till jobbet igen, efter en lång semester.

Jag vet att jag tidigt i den här bloggen, hänvisade till Mobergs romanserie om Utvandrarna. Då hade jag precis utvandrat (vilket i nutid betyder att man skrivit sej på en adress i utlandet), kände mej som en nykomling och funderade över hur saker och ting skulle bli.
När jag skulle skaffa ett nytt pass hemma i Sverige i somras, sa kvinnan bakom disken: "Jag ser att du har utvandrat." Hon såg det i sin dator. Jag stod där och tänkte på annat, det kunde ju inte handla om mej. "Jag ser här att du har UTVANDRAT!" upprepade hon. Jag var plötsligt en utvandrare, till och med hos polisen visste de! (Ja var skulle de veta om inte där...) Och jag fick fylla i en speciell blankett, som om jag sökte asyl eller nåt. Då greps jag av hemlängtan, redan innan jag kommit i väg.

Nu har jag gått över till stadiet invandrare. Alltså; jag bor i ett annat land än det jag föddes i och har anpassat mej till livet här. Jag har vandrat in i livet på Mallorca, oskadd och osedd. Jag smälter in alldeles utmärkt. Det är som om jag bara flyttat ett par kvarter, rent mentalt alltså. Det andra avståndet märks ju när man ska resa hem. Fast med tanke på de ursprungliga utvandrarna, som aldrig återvände, är allt jag håller på med i Spanien mer en passus i mitt liv.

Väl hemma i Sverige igen om nån dryg vecka, kommer vi att påbörja den tredje delen av eposet: nybyggarna. Vi ska nämligen bygga ett nytt hus att flytta hem till. Det ska stå klart i december. Vi har hela tiden värnat om att ha vårt nuvarande hus kvar att åka hem till, och den tanken får vi nu ge upp under ett halvår. Då kommer vi inte ha nån fast punkt i Sverige, och det som vi kallar hemma kommer vara en byggarbetsplats.

Det sista brevet  till Sverige från Spanien kommer skickas rakt ut i cyberrymden. Homage a Vilhelm Moberg.

Mallorca är fullt av blommande mandelträd. Som vännen S sa, det påminner om Körsbärsdalen i Nanginjala.


Äntligen hittade jag ett träd som var nära vägen, så det gick att ta bilder. De flesta mandelodlingar är ordentligt inhägnade. Men här var ett träd som hade rymt. Jag bara tyckte ni måste få se dem!

Doften från blommorna är ljuvlig, utan att var tung eller kvalmig.

Hårdrockscaféet har just öppnat i Palma, och vi åkte dit för att äta lunch. Det är ganska svalt idag, enligt Mallorca-mått mätt, bara 10 grader. Hela natten har det hällregnat, blåst minst storm och åskat.
Här är några bilder från staden, den vackra, knöliga och trånga. Tätbefolkad av Gucci, Prada och Porsche. We love it!

Här är en del av den gamla stadsmuren. Jag gillar det lilla tornet där uppe!


Trafik, trafik, trafik. Det sägs att Palma är den spanska stad som har flest bilar. Jag kan inte säga emot, trafiken är för det mesta galen, ofta sjukt galen och inte allt för sällan katastrof. Men en sak har jag kommit fram till; jag kommer aldrig mer att rädas att köra bil nånstans på jorden!


Och för er som inte sett hur clementiner ser ut när de hänger på sitt träd...

Jaha, den här veckan blev inte heller som jag hade tänkt riktigt.

I måndags vaknade jag i nåt slags odefinierbart tillstånd av huvudvärk och rysningar. Jag fattade inte riktigt vad det var frågan om för än jag kom till gymmet och började gå på löpbandet. Jag är sjuk! Det är det som är konstigt. Efter 20 minuter var jag iskall och svettig på samma gång, så det var bara att kliva av, duscha och åka hem.
På tisdagmorgonen stod det klart att barnen också var hängiga. Ont i halsen, trötta och glåmiga. Bara att ladda upp med nya filmer och pyssel. Det är skönt med stora barn som aktiverar sej själva! Men jag kan inte låta bli att undra varför jag aldrig är ensam sjukling i familjen? Varje gång jag drabbas av nåt, är minst ett av barnen också sjukt, märkligt.
Idag fick jag komma ut i livet igen. Och jag asade hem trehundra kilo mat från affären. Men ack, att få föna håret, sminka sej och komma ut lite!

Vi har tuggat vidare på Sex and the City. Aidan och Carrie har blivit ihop, och gjort slut igen. Miranda har fått sitt lilla ljuvliga rödhåriga barn och Steve har blivit av med en kula. Och man upptäcker roliga saker när man ser en serie, som är gjord för att ses ett avsnitt i veckan, i hastigheten fyra avsnitt om dagen. Då upptäcker man till exempel att alla i serien har samma vinglas, att samma örhängen återkommer på olika damer och att en del karaktärer är misstänkt lika varann (tre roller/månadslön?).
När vi har kollat färdigt, ska vi byta "box" med grannarna, som har alla säsongerna av Desperate Housewives. Jag har inte sett ett enda avsnitt av den serien, så det ska bli trevligt. Framförallt att byta neighbourhood. New York börjar ruttna lite, tycker jag.

Måste motvilligt erkänna att jag börjar gilla Mr Big. Aidan vinner ju alla dar i veckan, men Big har precis min humor. This me likee!
Jag har till min egen förfäran upptäckt att jag börjar bära fler och fler drag av Carrie Bradshaw. Jag ruffsar i mitt hår, har börjat kolla in olika handväskor och längtar efter ett par snygga skor med onaturligt hög klack. Alla som inte känner mej så bra, kanske tror att jag alltid hasar runt i gympadojjor, men faktum är att jag är riktigt kvalificerad i grenen höga klackar.

Veckan har också gett en del nya musiktips. Kolla gärna in följande band:

The Script Det är det jag säger; Irland is da thing!
Bell X1 Mer så; Damien Rices gamla band.
Simple Plan Rock å pop!

(Tack till K, E och J!)

Just nu lyssnar jag på Depeche Mode. Gammal kärlek rostar aldrig... som bekant.

Tillbringar sen två veckor tillbaka kvällarna med min födelsedagspresent; Sex and the City-boxen.
Och för några dagar sen dök han äntligen upp - Aidan. Maken tittade konstigt på mej när jag lyckligt utbrast: "Ååååh!" innan programmet kommit igång. Då hade jag redan sett John Corbetts namn i förtexterna.

Jaha, tyckte maken, vad är det som är så himla speciellt med honom då. Svårt att förklara, menade jag på, han är bara en såndär bra kille. Snäll, trygg, snygg och äkta på nåt sätt. En kille att ligga i sked med. En sån kille som alla tjejer vill ha.
För enligt vad jag vet om tjejer, så är det ingen som vill ha en "bad guy". Alla vill ha en Aidan, eller en Steve. Innerst inne! Det är de killarna man ska göra barn med, det är de som vrider upp våra biologiska klockor och lossar våra ägg. Killar som man kan matcha med barnvagnar och pulkor. Som man bygger ett liv med.

Så är det bara. Och alla vi som hittat en sån kille, är lyckligt lottade.

Under veckan som gick, hade jag ingen inspiration till att skriva nånting. Dessutom la internet av under ett drygt dygn, och då är vi väldigt handikappade här. Ingen tv, ingen mail och inga nyheter.

Vädret var upp och ner hela veckan, regn och sommarvärme i en enda röra.
Mina fyra träningspass i veckan, tar upp större delen av tiden barnen är i skolan. Tur man inte ska klämma in arbete i ekvationen också.
Lunchade på country cluben i onsdags tillsammans med gamla vännerna P och S, och adderade glatt nya vännen K till gänget. Nu är vi fyra icke-Barbie-mammor som kan hänga, det är härligt. Nån mer?

Toppade sen veckan med tjejdag på stan tillsammans med Lilla E. Vi shoppade, käkade Ben&Jerry-glass och skrattade tillsammans. Mammor och döttrar behöver sånt ibland. När Lilla E råkade rycka av handen på en skyltdocka i det poshigaste varuhuset, var vi riktigt tramsiga. Vi bröt ihop och sprang skrattande därifrån som två fjortisar.
På kvällen var det dags för P:s födelsedagsfest. Det var verkligen kul att få ta på sej klackaskorna och sota till ögonen, det var alltför längesen. Jag höll i frågesporten, som var svår och slutade oavgjord. Sen fixade Super-Ola den obligatoriska musiktävlingen, som maken och jag vann - glada att vi fick vara på samma lag för en gångs skull. Kort sagt en suuupertrevlig kväll!

Om två veckor drar vi hem till Sverige igen.
Tiden går fort, även i Spanien.

En läcker bönsyrsa landade på vår husvägg igår när vi satt ute och drack kaffe. Skulle tippa att den var en knapp decimeter lång.

"Kamelljonter äter såna!" utropade sonen glatt.

Japp, men här finns inga kameleonter, bara geckos. Och de största är ungefär lika stora som bönsyrsan...

När vår son var sex år och gick i simskola hemma i Sverige, fanns där ett annat par som också kom dit med sin pojke. Jag tyckte genast synd om det där paret, som förutom det simtränande barnet hade ytterligare två små söner. Det låter kanske hemskt, men de såg verkligen bedrövligt ledsna och urlakade ut.

Kvinnan var enormt överviktig, svettades och stönade i tjocka koftor i badhusvärmen. Hon hade slitet, långt hår samlat i en tovig tofs. Hon hade nåt matrona-likt över sej, som om hon ammade hela världen och lämnat jordklotet till förmån för mor- och barnplaneten. Hon vallade sina snoriga småbarn genom simskolehösten, och var hon nånsin där samtidigt med sin man, så tittade hon inte ens på honom. Hon hade en egen planet och där var han inte välkommen.

Mannen såg sådär blekfet och ofräsch ut, med långa tånaglar (det såg man ju eftersom han tagit av sej skorna i simhallen) och pösig mage. Han satt där och glodde som om han önskade att nån skulle ge honom en osäkrad handgranat, som om livet hans var slut och han bara ville gå upp i rök. Jag undrar om han än idag verkligen vet om hans son lärde sej simma den där hösten.

Jag har de här två, en gång uppenbarligen förälskade människorna, som skräckexempel. För det är så lätt att det blir sådär, eller rättare sagt, det blir nog så i de flesta fall. Många män tror nog att deras kvinnor plötsligt gått och blivit frigida sedan de fått barn. "Ja, det gick ju bra så länge hon ville bli på smällen. Men sen ungen kom är baren stängd." Och hur blir det då med romantiken, glöden, elden och hånglet?

Ibland har jag undrat hur en del par lyckats tillverka ett andra och kanske ett tredje barn. Kan det ha varit en akt av ren desperation? En present (med vinstgaranti för givaren) från frugan på födelsedagen?
Ja men ärligt, har vi inte alla gått igenom den fasen? Det är barn som avbryter mitt i romantiken, den hopplösa sömnbristen och galopperande hormoner.
Hur tänkte egentligen Gud Fader när han kokade ihop kvinna och man? Hur tänkte han att vi skulle reda ut vår olikheter? Män som måste komma till för att känna sej älskade och kvinnor som måste känna sej älskade för att vilja komma till. Jag slår vad om att det finns nån sekt som profiterar på att det här är baksidan av vår fria vilja eller nåt liknande; vårt straff för att vi är människor.

När jag var småbarnsmamma (jag anser mej ha passerat det nu eftersom mina barn är 9 och 6 år) sa en klok man en viktig sak till mej. Jag beklagade mej för att jag hade ont i ryggen och nacken, att jag borde träna men inte visste hur jag skulle få ihop allting (jag pluggade då och vi hade bara barnen på dagis 15 timmar i veckan).
"Du får bara inse att det inte går att få ihop det nu, Åsa.", sa min kloka vän och la sin hand på min axel. "Var sak har sin tid. Du måste välja bort saker om du ska kunna må bra."
Jag har bestämt att jag ska tacka honom för det han sa, nästa gång jag träffar honom. Jag hade det som mantra i flera år, för att inte fastna i duktighetsfällan igen.

Nu menar jag inte att folk ska välja bort romantiken medan de har småbarn. Men däremot kan man kanske ställa in sej på att det kommer att vara snålt ett tag. Few and far between. Kanske kvalitet i stället för kvantitet och ibland kanske ingen kvalitet heller, men ändå lite glöd och förhoppningsvis mersmak.

Hursomhelst; hav förtröstan! Hade man nåt från början, så kommer det tillbaka. Långsamt, knackigt... men ändå, det kommer tillbaka.

(Se vidare detta inlägg på min gamla blogg.)

Kära dagbok!

Idag var det min födelsedag. Jag fyllde 35.
På morgonen väcktes jag av sång och tända ljus. Det var min underbara familj som kom för att gratta mej. Jag fick fina presenter och teckningar.
Sen var det dags att kliva upp, äta frukost som maken ställt fram och sen skjutsa barnen till skolan.

Efter det åkte jag direkt till gymmet. Passet är tuffare nu, när jag kommit till vecka fyra på mitt program. Käkade en energibar efter träningen och körde sen till affären.

Väl hemma fick jag i mej lite lunch. Sen flyttade jag in i min nya iPhone. Jag älskar verkligen såna prylar. Och nu snackar vi pryl, leksak, telefon och podd. I love it!
Jag hann vila en stund innan det var dags att sätta sej i bilen igen och köra och hämta barnen.

Efter skolan på onsdagarna, har barnen extra spanskaundervisning. Idag lekte de och pysslade tillsammans med grannarnas barn, på spanska förstås.
Under tiden lagade jag mat; kycklinggryta och ris. Sen återigen in i bilen för att skjutsa hem "Lilla Tornadon", vår kombinerade städerska/spanskalärare.

Det blev ett par glas vin till maten, och sen kollade vi på Planet Earth hela familjen. Vi har hela serien på DVD, och nu har vi snart sett alla avsnitt.
Barnen somnade duktigt.

Maken och jag kollade på sen på "Sex and the City", jag tror vi såg sex avsnitt. Jag fick boxen i present, hela serien. En guldgruva! Det blev många skratt. 
Jag satte min nya telefon på väckning med signalen "Forest Sounds". Och sen sov jag, bet sönder mina tänder ytterligare lite och vaknade till fågelkvitter.

Tack för alla gratulationer!

Blåsigt! Vinden tog tag i mej rejält nere vid havet.



Soldisigt och många fåglar över havet.



Kort sagt; en härlig dag!

Vi bjöd våra trevliga grannar på födelsedagmiddag igår. Jag försökte mej på tapas, och det blev bra.



Till vänster dadlar med bacon. Överst fyllda champinjoner. Gazpacho i det lilla glaset. Rostade mandlar med salt och paprikapulver. Längst fram vitlöksgambas.



Spansk omelett, tortilla, till höger. Till vänster pisto manchego. Och så vin förstås!

Makens kusin var på besök förra helgen. Målet med resan var att se Real Madrid spela mot Mallorca, en dröm som han haft länge. Eftersom maken skaffat två säsongskort till Mallorcas matcher, var det relativt lätt fixat.
Efter matchen, frågade jag kusinen om han var nöjd. Jodå, den enda besvikelsen var att stämningen på arenan varit lite tam.

Det är kanske lätt att tro att kynnet hos alla folk runt Medelhavet är hätskt, gapigt och yvigt. Ni vet lite italienskt galet. Eller franskt neurotiskt.
Det stämmer inte riktigt in på spanjorerna. Här är det passive aggressive som gäller. Det gnisslas tänder. Jag har aldrig sett några spanjorer hytta med nävarna mot varandra eller höja rösten.

Spansk polis är fruktansvärt skräckinjagande, särskild Guardia Civil (civilgardet). De har tio kilo vapen och tillhyggen fästade vid bältet och kängor snörade upp på vaderna. Och de utstrålar passive aggression.
Man muckar inte med killarna och tjejerna, kan jag säga. Jag tror inte ens jag skulle våga öppna munnen om jag åkte dit för nåt.

Spanjorerna är alltid noga med att hitta en syndabock om nåt gått fel, till exempel på jobbet. I Sverige kan man gå till sin chef och säga: "Alltså, shit, jag har gjort bort mej... detta och detta hände." Man kan gå därifrån sen, med svansen mellan benen, men åtföljd av respekt för att man sa som det var. Detta existerar inte i Spanien; "Det var inte jag!" säger samtliga spanjorer med en mun när nåt gått fel. Kanske hänger det kvar sen Franco-eran, då den som gjorde bort sej plötsligt kunde försvinna spårlöst.

På det hela taget kan man säga att det är lite segt här i Spanien. Liksom inget klipp eller go i folket. På sin höjd tutar man på varandra i trafiken. Det hasas omkring, tuggummi under skorna; HALLÅ-Å??!! Det kan man lätt märka när man försöker få nåt fixat här. Det händer inget, inget och sen inget mer.

Vi väntar fortfarande på att få värmesystemet i huset lagat. Vi går här och gnisslar tänder. Men imorrn ska det ringas arga samtal och nävar ska slås i bord.

För kom inte och säg att svenska är mesiga och timida!

Idag var vi på en liten utflykt. Vi bestämde oss för att fika i Puerto Portals, där kan man också kika på lite fina båtar.



En del av dem är nog större till ytan än vår villa hemma i Sverige!



Fiskarna är också större. Och jag gillar dem bättre än båtarna!