På resande tass
Tillbaka i hemlandet efter fyra dagar på resande tass. Trevligt att vara på tur på tu man hand, ovanligt måste jag säga. Vi lämnade barnen i säkert förvar med farföräldrar och mormor.
Jag har inget emot att vara bortrest, men själva resandet tycker jag är jobbigt. Och, nej, det är inte för att jag är flygrädd. Jag tycker bara det är bökigt med väskor och flygplatser och pass och kontroller av min lilla påse med nässpray och läppglans och allt sittande och trängsel. Jag har inte fobi för att flyga, men däremot cellskräck, höjdskräck och nåt som gränsar till emetofobi. Dessutom får jag en obehaglig känsla av att jag lämnar mitt hem för sista gången, varje gång jag ska resa nånstans.
Jaja, jag försöker tillskriva det mesta av detta att jag sällan reser, och därmed är ovan.
(Mallorca. Nu har vi ett hus där. Snart är det där vi bor. Jo, det känns härligt. Samtidigt är det otäckt och ovant och skitnervöst. Hur ska det gå?)
Resan ner klaffade perfekt. Arlanda-Zürich-Palma, kanon. Taxi mot hotellet som maken bokat på nätet (Kan vi inte bo på golfklubben, sa jag innan. Nä, det blir alldeles för dyrt, svarade maken. Hmm.). Hotellet var stängt för ombyggnation, vi hänvisades till systerhotellet brevid. Det hade också behövt byggas om, kunde man konstatera.
Natten därpå bodde vi fint på golfklubben.
Vi hämtades i bil av mäklaren. Kollade på tre "objekt". Fastnade för det första och hamnade i ett jättebråk mellan mäklaren, en annan mäklare och husföretaget. Det tog en halv dag att reda ut.
Dagen därpå skaffade vi konto i en katalansk bank, åt mat på tjusig krog och tjabbade med mäklaren som nu plötsligt skulle ha 4200 euro i förmedlingsprovision.
På fjärde dagen skulle vi skriva hyreskontrakt. Då ville husföretaget plötsligt ha 8400 euro i cash som deposition. Det var det ingen av oss som hade på oss. Mera tjabb. Maken nämner att hans chef köpt en av de närbelägna golfvillorna. Husföretagets representanter skiner upp, och kontraktet kan skrivas under.
Vi reste hemåt. Fem timmar på flygplatsen. Fyra timmar och tjugo minuters flygtid. McDonaldsmat klockan 23. Badade badkar och sov på radisson och flög hem till sju minus i Kalmar idag kl 08.
Nu är jag lite trött, men kan ändå konstatera att snooker är min nya favoritsport och att Iniesta är en futbolista muy pálido.
Jag har inget emot att vara bortrest, men själva resandet tycker jag är jobbigt. Och, nej, det är inte för att jag är flygrädd. Jag tycker bara det är bökigt med väskor och flygplatser och pass och kontroller av min lilla påse med nässpray och läppglans och allt sittande och trängsel. Jag har inte fobi för att flyga, men däremot cellskräck, höjdskräck och nåt som gränsar till emetofobi. Dessutom får jag en obehaglig känsla av att jag lämnar mitt hem för sista gången, varje gång jag ska resa nånstans.
Jaja, jag försöker tillskriva det mesta av detta att jag sällan reser, och därmed är ovan.
(Mallorca. Nu har vi ett hus där. Snart är det där vi bor. Jo, det känns härligt. Samtidigt är det otäckt och ovant och skitnervöst. Hur ska det gå?)
Resan ner klaffade perfekt. Arlanda-Zürich-Palma, kanon. Taxi mot hotellet som maken bokat på nätet (Kan vi inte bo på golfklubben, sa jag innan. Nä, det blir alldeles för dyrt, svarade maken. Hmm.). Hotellet var stängt för ombyggnation, vi hänvisades till systerhotellet brevid. Det hade också behövt byggas om, kunde man konstatera.
Natten därpå bodde vi fint på golfklubben.
Vi hämtades i bil av mäklaren. Kollade på tre "objekt". Fastnade för det första och hamnade i ett jättebråk mellan mäklaren, en annan mäklare och husföretaget. Det tog en halv dag att reda ut.
Dagen därpå skaffade vi konto i en katalansk bank, åt mat på tjusig krog och tjabbade med mäklaren som nu plötsligt skulle ha 4200 euro i förmedlingsprovision.
På fjärde dagen skulle vi skriva hyreskontrakt. Då ville husföretaget plötsligt ha 8400 euro i cash som deposition. Det var det ingen av oss som hade på oss. Mera tjabb. Maken nämner att hans chef köpt en av de närbelägna golfvillorna. Husföretagets representanter skiner upp, och kontraktet kan skrivas under.
Vi reste hemåt. Fem timmar på flygplatsen. Fyra timmar och tjugo minuters flygtid. McDonaldsmat klockan 23. Badade badkar och sov på radisson och flög hem till sju minus i Kalmar idag kl 08.
Nu är jag lite trött, men kan ändå konstatera att snooker är min nya favoritsport och att Iniesta är en futbolista muy pálido.
Kommentarer
Trackback
